Hamnröta

Efter en skön tid i Santa Martas nya fina marina med jul och nyår bakom oss blev det så dags att börja göra sjöklart och vänta in ett lämpligt väderfönster.  Men innan vi gav oss iväg hann vi besöka etnografiska museet där mycket av ursprungsbefolkningens historia finns bevarad.

Likaså fakta om de olika invasionerna genom tiderna som till exempel av engelsmän och spanjorer.

Själv såg jag nu med fasa hur avgången närmade sig och insåg att det skulle bli slut med alla goda sötsaker en bra tid framöver. Precis allting är sött och gott i Colombia. Folket i gemen verkar lika begivna som jag.

Dagen kom och det var flera båtar som gjorde slag i saken och bröt upp. En båt gav sig av norrut mot Jamaica och vi andra västerut mot San Blas eller Kuna Yala som dess ursprungsbefolkning, kunaindianerna, själva kallar sitt land.

Landet tillhör Panama men styrs självständigt sedan den 4:e mars 1925 av indianerna som valt att leva enlig gamla traditioner.

Den östra delen som gränsar mot Colombia är den del där man håller hårdast på traditionerna till skillnad mot den västra som gränsar till Panama. Där har man valt att släppa in västerländska påfund som utombordsmotorer på kanoterna, elektriskt ljus och internet. Dessutom tar man betalt för att låta sig fotograferas.

Kvinnorna bär inte de vackra och färgglada traditionella indiandräkterna, Molas, i samma utsträckning längre men man bor fortfarande i hyddor av bamburör med palmbladstak och stampat jordgolv.

Vi satsade på att börja samla upplevelser i den östra delen och långsamt förflytta oss by för by mot civilisationen i Panama. Vindarna var med oss men strömmarna mot vilket gjorde sjön grov och stökig. Sjösjukan är fortfarande ett problem så vi hade fått tips av båten som gick till Jamaica om en bra medicin. Skepparen där är pensionerad läkare och det visade sig att tipset fungerade ganska bra. Annars brukar vi sätta scopolaminplåster bak ena örat. De är verksamma tre dygn och funkar ganska bra också. Scopolamin användes för övrigt som sanningsserum under andra världskriget vid förhör av spioner, som under ruset villigt avslöjade allt, vilket personligen gör mig lite tveksam till användandet ombord.

Floden Rio Magdalena strax norr om Cartagena i Colombia har sitt utlopp vid staden Barranquilla och är jättestor så dess flöde påverkar havet långt ut. Mycket bråte och en del stora stockar flyter omkring och utgör ganska stor fara för mindre båtar som vår. Vi såg därför till att korsa området i dagsljus. Sjön var extremt stökig där men lugnade ner sig då vi passerat och vi fick en ganska behaglig segling ner till vår första ankarvik i Kuna Yala. Stället heter Puerto Perme och ligger precis invid gränsen till Colombia.

Viken är så fint belägen att den ger totalt skydd från nästan alla håll. Indianerna är kända för att vara fredligt sinnade och inte begivna på att stjäla vilket gjorde att vi kände oss helt trygga. Två och ett halvt dygn med dålig sömn och tremeters sjö i plattläns då båten rullar som värst gjorde att vi slocknade direkt och sov lite längre än vanligt nästa morgon. Att vakna och först av allt få se en äkta indian paddlande i en kanot tillverkad av en urholkad trädstam är något som inte allt för ofta inträffar i livet. Hos mig framkallade det en rysning av både välbehag och tacksamhet att få lov att uppleva det ihop med min älskade livskamrat innan det är försent.

Små fraktskutor från Colombia och Panama, grovt byggda av motorsågat timmer, vilka drivs av ettriga högljudda Detroit dieslar, går längs kusten och besättningarna gör affärer med indianerna.

Man säljer basvaror som salt, socker, ris, matolja och mjöl samt även saker som machetes, batterier, hängmattor, gasol, bensin och annat smått och gott.

Returlasterna består av gröna bananer, kokosnötter och annat som naturen bjuder på och indianerna skördat. En sådan skuta hade just anlänt och ankrat alldeles intill oss.

Ett pärlband av kanoter från byn intill kom och bytte varor hela förmiddagen. Så gott som alla kanoter paddlades utom en större som hade utombordare.

Varje by har tre ”Sailas”, hövdingar, som har högsta auktoritet. Dessa ”Sailas” är mer än bara politiska ledare. De är också spiritualister, poeter, medicinmän och historiker. Varje kväll hålls stormöte i byns kommunalhydda där allt viktigt avhandlas och beslut fattas. Hövdingarna ligger i hängmattor medan byfolket sitter på träbänkar. Man har en vakt som väcker de som somnar under mötena.

Precis var enda kokospalm har en ägare och att ta för sig av nerfallna nötter, även om det är på en öde ö, är absolut tabu. Indianerna blir mycket upprörda om man gör det. En del seglare har missbrukat gästfriheten och på vissa ställen har man börjat visa en avvaktande attityd även om man fortfarande är genuint vänliga i grund och botten. Leenden man möts av här är äkta till skillnad mot en del andra ställen i Karibien

Man kan köpa gröna bananer som får mogna ombord i olika stadier så man alltid har färdiga att njuta av. Man får en klase för någon dollar. På de allra flesta ställen blir man mycket vänligt välkomnad. Indianerna är ärliga, ödmjuka och ganska försynta. Vill de sälja något och man inte är i köptagen tackar de vänligt och ger sig av utan att besvära mer.

Bröd kan man köpa i alla byar. Det finns inget godare än färskt Kunabröd. Finns i form av långsmala, tjocka limpor eller små fina bullar. Ugnarna är vedeldade i de traditionella byarna men bakas i elektriska i de byar där man skaffat elverk.

Likaså levande languster,  som man kan få kokt och klar att ätas. Sist fick vi ge sex dollar för fyra stycken. Alltså en svensk tia styck.

Då Purto Perme var första stället i Kuna Yala, eller San Blas som man säger i omvärlden, var vi själva lite avvaktande och nöjde oss med en kort promenad längs havet och avstod från att ge oss in i byn objudna.

Dagen efter fick vi besök ombord. Det var en av byns tre hövdingar med sina två söner. Hövdingen blev mycket förtjust i Redaren medan grabbarna botaniserade bland prylarna ombord.

Attraktiva presenter är veckotidningar, läsglasögon, ficklampsbatterier och fiskedrag med lina m.m. Coca Cola står högt i kurs och man kan lätt  få en hummer för en stor Cola. Trist men sant.

Vi fick goda råd och diskuterade dem med hjälp av fingerspråk och fragment av de spanskkunskaper jag lyckades inhämta under tiden på sjöbefälsskolan i Malmö på sjuttiotalet. De flesta Kunas pratar ingen eller väldigt fåordig engelska. Senare samma dag seglade vi vidare västerut mot nya genuina indianbyar.

Tjohoo! Nu blir det äventyr!