torsdag 24 februari 2011

Jacques Cousteau's Underwater Reserve


Vid Pigeon Island på Guadeloupes västkust ligger ett undervattenreservat som heter Costeau Marine Park. Ett Mecka för dykare och då vi båda dyker var ett stopp här av nöden. Då vi rustade båten innan avfärd från Sverige monterade vi en dykkompressor för att själva kunna fylla våra luftflaskor vid dykplatser på lite mera orörda ställen där det inte finns dykcharter.


På ställen som detta finns ett flertal dykfirmor som har stora tankbatterier och man fyller sina flaskor billigt på mindre än en minut. Det är därför inte lönt att slita på den egna utrustningen utan bättre att spara den till platser där den verkligen kommer till sin rätt.


Tyvärr har vi inget undervattenhus till kamerorna ombord då vi tycker att de är för dyra för de få kort man tar under vattnet. Bättre att hyra sådant.


Vi ankrade i en liten skyddad vik alldeles vid undervattensreservatet och tog först jollen ditut och kollade läget. Det finns ett fåtal gula bojar för gästande båtar med folk som vill dyka. Ankring är totalförbjudet med tanke på de skador ett ankare gör på koraller och annat vackert växtliv på botten. Desto fler vita finns men är avsedda för kommersiellt bruk. I mån av plats är det dock ok att förtöja vid någon av dessa vilket vi gjorde vid ett tillfälle. 


Att dyka direkt från båten är bekvämt. Att lasta jollen och åka ut går också ganska bra men medför en hel del extrajobb. Det blir trångt och grejerna väger en hel del.


Efter varje dyk skall allt färskas av med sötvatten och torkas. Mycket bök men väl värt mödan. Dykningen är fantastisk i kristallklart vatten. Artrikedomen fenomenal och färgerna spektakulära.



Iland finns även möjlighet att vandra längs floder och se vattenfall i regnskogarna. Man kan hyra havskajaker och paddla ut till Pigeon Island på egen hand om man kommer landvägen som turist.



Kvällarna då vi låg för ankar bjöd på en fantastisk tropisk fullmåne och det blev nästan helt ljust ute. Normalt brukar vi ha svårt att sova då men efter all dykning var det inga problem.


 Upplevelserna berikar och båten håller sig på ytan

söndag 20 februari 2011

The Saintes


Mellan Dominica och Guadeloupe ligger dels Marie Galante,  Santa Maria la Galante som Columbus kallade ön där han landsteg 1493, och the Saintes. Öarna tillhör Guadeloupe och är franska. Då det nästan alltid blåser ostliga passadvindar och Marie Galante ligger i öster hoppade vi över den ön och gick direkt norrut till the Saintes.
Ankarviken där är pittoresk och väldigt skyddad och var full av gästande båtar. En liten vacker fullriggare låg också här, liksom vår käre följeslagare och hem s/y Liberator.



Tillbaka i Frankrike fick vi alltså plocka fram våra Euro och börja äta baguetter igen till frukost. Tull och passkontroll ligger i ett annex till det vackra kommunhuset. Som alltid på franska öar föredömligt enkelt att klarera in och ut på en dator. Ställena där man dessutom blir trevligt bemött är dock tyvärr lätt räknade när det gäller myndighetspersoner. Kanske är de less och uttråkade på sina enformiga jobb.


Öarna har hela tiden under vår resa norrut ändrat karaktär och man blir lika förvånad varje gång över hur olika ställena är. 


Detta var som att komma till en svensk skärgårdsö där badgästerna kommer i stora lass med en liten färja varje dag. Växtlighet och bebyggelse är väldigt likt det där hemma och när vi konstaterat detta under en promenad gick vi förbi detta lilla skärgårdshus med svensk flagga hissad i trädgården.


Andra bygger sina hus efter eget huvud som till exempel det här fartygshuset som ser ut att vara sprunget direkt ur berget.


De flesta hus har härliga pelargångar och luftiga verandor. En dröm att skaffa då det kanske blir dags för oss att gå iland för gott.


En hängmatta, papegoja, gammal jeep och ett välfyllt bibliotek. Vad mer kan man begära med rätt klimat, passadvindar och turkost dykvatten runt hörnet.


Man knyter ofta fast sina båtar på land. En del fiskar från dem men det är förvånansvärt svårt att få köpa färsk fisk. Verkar som det mesta redan är uppköpt av restaurangerna när fångsterna landas. Pelikanerna fiskar också men behåller bytet själva.




En och annan stor lyxkryssare ankrar upp och kör passagerare i skytteltrafik in till kajen vid det lilla torget där affärer och restauranger ligger tätt.






Det finns många sätt att försörja sig på. En del kokar olika fruktpuncher och häller i rom, andra syr segel och kapell. Ön är tyvärr nedlusad av moppar fast det är bekvämt gångavstånd till det mesta.




En del föder upp boskap och det finns både bruna och svartvita kor. Höns och kyckling är basmat på nästan alla öar och grillas ofta i all enkelhet bak husknuten. Hönsen är verkligen frigående och äggen smakar som riktiga ägg ska göra.




Som alla öar med självaktning håller man sig även här med ett gammalt fort som alltid vållar möda att besöka då de utan undantag ligger så högt upp det går att komma. En dag klättrade vi upp och slapp till vår förvåning att betala inträde vilket fick sin förklaring då vi endast några minuter senare blev jagade av en vakt med visselpipa och bortschasade då man skulle stänga sevärdheten för dagen. Utsikten är hänförande och vi hann ta några kort över vår fina ankarvik innan portarna stängdes.




Stränderna på Atlantsidan är kargare men det finns skyddade vikar med palmlundar även där. Lokala snabba segelbåtar finns för ren nöjessegling vilket visar att välståndet nått hit.



Cousteau Marine Park nästa

torsdag 10 februari 2011

Dominica del 2

I vår guidebok står det att om Christofer Columbus kom tillbaka till Västindien idag skulle Dominica vara den enda plats han skulle känna igen. Det är lätt att förstå då ön verkligen är genuin trots att det finns bilar och annan modern teknik samt att kineserna är här och har startat projekt med att förbättra vägnätet. Man gör tyvärr stora sår i naturen för att hämta grus och sten.


Ön formligen sprudlar av grönska och det finns mycket regnskog att utforska. Hela 365 floder, en för varje dag på ett år,


rinner ut i havet runt ön som för övrigt är väldigt kuperad med ett flertal höga toppar på upp till ettusenfemhundra meter.



Det finns förstklassig valskådning. Spännande vandringar i regnskog och i vulkaniska områden. Värdens näst största kokande sjö. Endemiska papegojor, Jacko och Sissero,  samt  mängder av kolibrier.


Karibindianer och Rastamän, dykning i världsklass, rent dricksvatten, inga farliga sjukdomar, inga giftiga djur eller insekter, inga vaccinationer behövs och kriminaliteten är låg. Enligt British Institute of Research så har Dominica en av världens 5 lyckligaste befolkningar.


Skogsvårdsmyndigheten har lagt ut och underhåller utmärkta vandringsleder på många ställen och vi tog tillfället i akt att både vandra och åka runt med minibuss och guide.


Som sagt, regnskog var det...
Artrikedomen i djurvärlden är stor och man stöter på både vanliga hundvalpar, svartvita kor, tuppar och landkrabbor som ju även finns hemma men även betydligt ovanligare varelser.


Gulbröstad bananfink





Naturen är full av vackra blommor, konstiga nötter och blommande träd och man förundras hela tiden hur det kan bli så här.




Ute i regnskogen finns lodger där man kan bo direkt i naturen. Riktig ekoturism med andra ord. Tillrättalagt men på ett fint och naturligt sätt utan att förstöra.



En dag stannade vi till med vänner från en amerikansk båt och åt lunch i ett gammalt renoverat och ombyggt romdestilleri som låg vackert beläget vid en flod inte långt från Atlantkusten på öns östra sida.





Mätta och belåtna gjorde vi en vandring upp till ett vattenfall och passade på att svalka av oss i det friska klara sötvattnet.


Dominica har i procent av befolkningen de flesta över 100 år i världen. Den äldsta människan här blev 128 år och det tack vare luften, maten och ett hälsosamt liv. Äldst just nu är en kvinna på 112 år och hon säger att det är tack vare sin stora familj och alla de pussar hon får. Huset hon bor i är ca etthundratjugofem år gammalt.



Ibland räcker inte färgen eller så målar man så långt armarna räcker
Kontrasterna är stora och på vissa ställen verkar man inte bry sig utan låter byggnader förfalla och dumpar gamla bilar direkt i urskogen.


Columbus var inte först på Dominica, ön var befolkad av karibindianer och de kallade Dominica för Watukubuli som på deras språk betyder ”hög är hennes kropp”. Karibindianerna kom ca 100 år tidigare än Columbus, och de kom söderifrån i sina kanoter. Före karibindianerna bodde det olika folkstammar från Sydamerika på Dominica. Indianer finns fortfarande kvar på ön i ett litet reservat på Atlantsidan.




Dominica har ett vulkaniskt ursprung som sträcker sig 25 miljoner tillbaka i tiden. Till skillnad från en del grannöar har Dominicas vulkaner inte haft ett utbrott på 1 000 år. På många ställen kan man se hur ytskikten av strömmande lava byggt upp markytan.


Stränderna har brun vulkansand och på Atlantsidan är det vindpinat

 Ett paradis!