torsdag 22 mars 2012

Roatan, Ön i våra hjärtan

Ön Roatan utanför Honduras nordkust ligger bakom oss strax under horisonten och jag har halat Honduras gästflagga som Redaren sytt upp av mina shorts och en gammal T-shirt.


Solen har gått ner och det är tropisk natt med en magisk stjärnhimmel. Kinna sover och jag har nattvakten. Båten följer havets lugna rytm skapad av långa mjuka dyningar och vi slörar fram i sex knop. Det är behagligt varmt ute fast det är natt och sinnesron är fullständig. Stunder som den här är gåvor man får i livet och aldrig glömmer. Tankarna drar iväg och tiden går alldeles för fort. Speciellt då man har en älskad livskamrat att dela den med.
Vi är på väg till Livingstone för att klarera in i Guatemala och etappen, vilken tar ett drygt dygn, är den sista för den här säsongen. När vi fått våra tillstånd fortsätter vi upp för Rio Dulce och kommer för första gången att ligga i sötvatten vilket har fördelen att alla fripassagerare som byggt snäckbon under båten mister livet. Det växer fort på de här breddgraderna så man får dyka och borsta lite då och då för att hålla någorlunda rent.
Roatan har för oss varit en fin upplevelse och som vanligt slutar man aldrig att förvånas över hur olika karaktär ställena här i Karibien har. Det är lätt att bara förknippa Karibien med Barbados, Tobago och de andra öarna i de östra delarna närmast Atlanten. The Windward Islands. De verkliga upplevelserna finns inte där även om vissa ställen är små paradis med fin natur och vänliga invånare.


Vi gick för motor mellan öarna Guanaja och Roatan med vinden rakt emot och i en krabb och stökig sjö. Resan tog en hel dag och det var skönt att ankra upp i en skyddad och helt stilla nästan öde vik i kvällssolen. Bara nästan öde då en franskflaggad katamaran som vi legat ihop med tidigare redan låg ankrad här. Vi ankrade strax intill då det alltid känns skönt att ha någon granne att få hjälp av om man råkar ut för oönskat besök ombord. Det är kutym att man även hjälps åt att vakta om någon lämnar sin båt och åker iland med jollen.
Efter att tidigare haft besök av tjuvar på natten har vi bestämt att alltid försöka ankra i närheten av andra båtar i länder med hög kriminalitet som här. Klyftorna mellan fattiga och rika är enorma och man förstår att det skapar problem. Alla banker har två, tre alltid tungt beväpnade vakter med metalldetektorer vid ingången.
Vi stannade bara över natten och drog vidare efter frukost påföljande morgon. Solen sken och det var vindstilla så vi puttrade så sakta iväg till nästa ankarplats vid Jonesville med motorn på lågt varv.


Vi ankrade mitt i viken som var djup och totalt skyddad samt omgiven av diverse trevliga både stora och små hus. Här finns även en liten restraurangbar som heter ”Hole in the Wall” och är välkänd i seglarkretsar. Här samlas man och äter gott och umgås på kvällarna. Inget unikt, det finns gott om liknande ställen på olika platser man kommer till här i Karibien.
Det blev tur med jollen iland för en sen lunch och vi mötte en trevlig kollega med familj som flyger på American Airlines. Vi var överens om att det var han som var avundsjuk även om jag inte förnekar att det drar ibland att få spaka igen…


I vikarna ligger många stora trålare och husen är pålade. Naturen har någon konstig sorts blandning av tropisk regnskog och kanadensisk skog. Ibland fick jag samma känsla som när jag var uppe på St Lawrencefloden vid Quebec för många år sedan. Speciellt de dagar då det var mulet och regnade här.


Många hus har lite timrat stuk och det skiljer sig markant från vad vi tidigare stött på här i Karibien. Dessutom relativt rent och snyggt. Inga bilvrak som man annars brukar se precis överallt och soptunnor som töms regelbundet innan de svämmar över.




Alla hem med självaktning har en eller flera papegojor som håller noggrann koll på vad som försiggår.

De lokala småbåtarna har sitt eget stuk och för ovanlighetens skull här med en liten nätt inombordsdiesel istället för en jätteutombordare.


Precis som vi ombord använder alla hushåll här gas i köket. Normalt byter man hela flaskan hos någon som erbjuder den servicen. Våra europeiska flaskor går för övrigt inte att byta utan måste skickas iväg för exklusiv fyllning. I Honduras har man tankbilar som kör runt bland husen och folk kommer ut på gatan med sin gasflaska och får den tankad med vätska under tryck (propan) som blir gas när den lämnar flaskan. Propanbilarna har högtalare på taket och låter som en annan variant av våra hemglassbilar. Ofta med en sexig kvinnoröst som sjunger ut att propanbilen är här.


Efter Joinsville seglade vi vidare västerut längs den bananformade öns sydkust och passade på att göra ett dyk på korallrevet utanför en semesteranläggning

 

samt att köra inom en ny jätteanläggning med marina, hotellägenheter och helikopter på gräsmattan. Ett lite smaklöst projekt som verkade halvdött.



När vi upplevt vad vi skulle fortsatte vi till Old French Harbour. Det är här alla långliggare samlas. Det finns bra skydd bak ett rev men även ett antal mycket familjära och trevliga enkla småmarinor. Själv valde vi Roatan Yachtclub.




Tjugo dollar per dygn med fritt Internet ombord, tillgång till tvättstuga, pool, bar, restaurang och en stor fin supermarket på gångavstånd.




 Hemlighus med gastät dörr, lanternor och avgasrör


I den här vevan tappade jag en fyllning i en kindtand och beslöt att se hur tandvården fungerar i Honduras. Inte på någon amerikansk privatklinik utan en lokal tandläkare på gatan för vanligt folk. Det blev en upplevelse som kostade trettiofem kronor. I loftgången utanför praktiken stod en gammal bensindriven kompressor med slangen genom väntrummet och in i behandlingsrummet. Luft som drev borren och renblåsningspistolen. Två veckor höll lagningen förövrigt...


Huvudstaden på ön heter Coxen Hole efter en gammal pirat, John Coxen, som hade sitt näste i viken där staden nu ligger.


Vi tog bussen dit och kollade runt lite. Bland annat letade vi reda på var tull och passpolis har sina lokaler då vi måste checka ut där innan vi lämnar ön. Saluhallen hittade vi också där vi strosade runt och insöp alla exotiska dofter och synintryck. I princip som Östermalmshallen i Stockholm fast ändå så totalt annorlunda.




Det var mycket folk i farten och det mesta finns att köpa här. Det är långt mycket bättre och renare här än på öarna borta i öster eller nere i Colombia där hela registret från fruktansvärd slum till kliniska lyxköpcentrum finns.





De flesta är mycket vänliga och hjälpsamma och det händer att folk går med långa omvägar för att visa var något man frågat efter finns. Ibland blir man betraktad från ovan och mannen till höger på bilden ovan skrek ”gringos” efter oss. Lite otrevligt men det är inte ofta och det är deras land. Många förmögna amerikaner har jättetomter med stora lyxvillor vilket kanske inte känns helt rättvist i ett fattigt land som Honduras.


I utkanten fanns det både plantskola och brädgård. Nästan allt byggs av timmer så det verkar inte vara någon bristvara.


Vägen ur staden slingrar sig vackert längs kusten. Trötta och med ännu en upplevelse tog vi oss hem till vårt trygga flytande mobila hem i Old French Harbour. En kopp te och en ostmacka samt ett avsnitt ur serien Starke man i skånska Svinarp avslutade den dagen.


Runt öns västra udde ligger ett Mecka för dykare. Det finns ungefär fyrtio etablerade dykfirmor plus fina anläggningar för dykturister. Ett stort rev med en liten tricky inseglingsränna bildar en jättestor naturhamn vilken klassats som marin reservat. Det är förbjudet att ankra här för att inte förstöra korall som tar upp till femtio år för att reproducera sig. Därför har man lag ut bojar vilka man kan förtöja i mot avgift. För närvarande tio US-dollar per dygn.
När vi kom dit möttes vi av beskedet att lagunen var full minst en vecka framöver och man tipsade oss att fortsätta norrut till en skyddad vik. Sjön var grov, vinden mot och solnedgången i antågande. Vi hade att välja på att gå tillbaka dit vi kom från, fortsätta ett dygn till Guatemala eller gå till den skyddade viken. Vi gick dit och kom fram innan det blev mörkt.


Det visade sig att vi hamnat mitt inne i hjärtat av Anthonys Key Resort. En fantastisk anläggning med bungalows i regnskogen på bergsidan plus en paradisö med bungalows samt ett stort delfinarium alldeles akter om båten. Vi hade gratis show flera gånger nästa dag.





Det var bara att ta del av lyxen. Långseglare verkade inte ovälkomna men man bad oss vänligt att flytta båten då delfinerna var nyfikna på oss och hade svårt att koncentrera sig på att göra konster för turisterna när de istället kunde studera en äkta Najadbåt på nära håll. Dykgrejorna kom fram i en hast och vi fick ett fantastiskt dyk bland koraller med fisk i alla färger bland tunnlar och grottor. Själv hittade jag en gammal DC 3:a som störtat i viken för länge sedan. Jag kunde ta mig in i cockpit och spakarna var fortfarande rörliga. Hade förmodligen flugit frakt då kabinen var helt ren utan säten.


Att investera i en egen dykkompressor är värt varenda krona. Inte bara för nöjesdykning utan också för att alltid ha tryggheten att kunna arbeta under vattnet om man skulle sno in sig i ett fiskenät eller något annat otyg. En gång tidigare under resan kunde jag byta axeltätning på propelleraxeln utan att lyfta båten. Även byte av anoder har varit aktuellt lite då och då.
Vi blev som sagt tvungna att flytta båten, problemet var bara att det inte fanns djup och rum nog för en säker nattankring i viken. Åter igen stod valet mellan att gå vidare till Guatemala eller tillbaka till andra sidan ön. Innan vi fattat beslut fick vi syn på ett hus med ”For Sale” skylt på gaveln. Huset hade egen båtbrygga så vi blev omgående spekulanter och förtöjde oanmälda. Ingen var hemma så vi låg lugnt kvar och skulle just lägga oss när det blivit mörkt då jag hörde en svordom från balkongen.


Efter att ha bett om ursäkt ett antal gånger och erbjudit betalning för att få ligga kvar eller att vi absolut skulle ge oss av omedelbart om han önskade det mjuknade mannen och bedyrade att han inte behövde pengar och båtfolk emellan kunde vi stanna kvar sex månader om vi hade lust. Han hade själv haft en stor 58:a fotare som förlist.
Dagen efter fick vi nästa version där han berättade att han förlorat i princip allt han ägde under fastighetskraschen i USA för nästan tio år sen. Senare på kvällen kom han åter ner till båten, höggradigt berusad och krävde hundra dollar omedelbart vilket han fick mot att vi blev lovade att få stanna fyra dagar. Lite väl dyrt men karlen var uppenbart i nöd och ganska hygglig visade det senare.
Vi tog tillfället i akt att besöka öns museum och institutet för marin vetenskap,






vandra upp för ett berg i en vacker botanisk trädgård och titta på fåglar, blommor, nötter och mycket annat naturen har att bjuda.







Vi fick se det ovanliga lakritsträdet som växer på ön. Ett av få ställen i världen där de bär frukt och vi hade turen att vara här precis då lakritsfrukterna var mogna och fick provsmaka. Man blev som barn på nytt och Redaren hade svårt att få bort mig därifrån då jag inte kunde sluta att äta av de goda lakritsbären.


Efter den mödosamma vandringen uppför genom den vackra anläggningen fick vi vår belöning i form av en fantastisk utsikt över havet viken där vi låg med båten hos Dave med huset till salu.


Sista dagen åkte vi buss till Coxen Hole och checkade ut hos passpolis och tull som gav oss ett dygn till att stanna innan vi fortsatte till Guatemala. Deras kontor är ganska anspråkslöst och består för närvarande endast av fyra väggar, en dörr och ett skrivbord fullt av stämplar och högar med papper.


Eftermiddagen spenderade vi i West Bay där alla dykfirmor samlats. En mysig strand med massor av

trevliga små restauranger

Konsthantverksaffärer

Kvartersbutiker

Konstgallerier

Fiskmånglare

Cigarrspecialister

Krogpråmar

Strandmoppar

Små trevliga strandhotell

och en landkrabba

Nästa dag lämnade vi denna lilla trevliga Ö och Dave, som vi nu blivit goda vänner med, stod på bryggan och vinkade av oss med en jordnötskaka i handen som Kinna bakat åt honom. Han var nykter, hade fått en ny affärsidé och funderade på att göra en minimarina med bar och grill vid sin brygga. Ett tragiskt människoöde som förhoppningsvis får ett lyckligt slut.


Vinterns sista sjöresa mot Rio Dulce