fredag 10 februari 2012

Grundlurade

Alldeles runt hörnet nordväst från Mulatupu, den trevliga byn vi just besökt, ligger en hög ö med en antennmast på toppen. Isla Pinos, eller Tupbak som den heter på Kunaspråk. Vi ankrade i sundet mellan fastlandet och ön. En bra bit från dess enda by. Sjön på vägen dit var grov och vinden stick i stäv. Dessutom var det fullt av rev med våldsamt brytande sjö så vi gick hela vägen för motor. Våra dagsetapper är korta och det blir sällan mer än 15-20 sjömil. Ett par tre timmars gångtid.
En stund efter det vi ankrat och kommit till ro kom det ut en kanot med två mycket vänliga indianer som frågade efter båtens namn och upplyste oss om att det kostade tio US dollar att ankra och gå iland. En lokal skatt till byns kollektiv. Vi fick ett prydligt stämplat kvitto.


Jag betalade med en tjugodollarssedel vilken herrarna behöll fast de saknade växel att ge tillbaka. Misstänkte först klassiskt bondfångeri och försökte pruta till fem dollar vilket vi hade i växel. Den äldre bad om ursäkt och meddelade att de skulle paddla in till byn och växla. Minst en haltimmes färd och lika långt tillbaka till oss och sen hem igen en andra gång. Trodde naturligtvis inte vi skulle se dem igen men jodå, precis innan kvällsmörkret tog över kom de paddlande med växel och tackade vänligt för vårt tålamod.


Tidigt följande morgon kom ett lag från byn för att fiska. Man paddlar ut med ett nät vilket man lägger i en stor bukt och trålar sen in mot stranden. Fiskfångster verkar gå direkt till byns kollektiv då vi aldrig lyckats få köpa något. Bara skaldjur som indianerna förmodligen klassar som skräpmat.
Senare på förmiddagen kom det ut en ny kanot med en indian i tjugoårsåldern och hans lille väldigt söte son vilka båda charmade Redaren stort. Killen pratade närmast perfekt engelska och berättade att vi var välkomna till byn där han drev en restaurang vilken erbjöd såväl italiensk som traditionell Kunamat.


Vi tog jollen in till byn för att hälsa på hövdingen samt äta en bit mat på restaurangen. David, som krögaren hette, tog emot och visade oss byn som är liten och väldigt genuin. Det enda moderna var skolan som precis som alla andra skolor vi sett här är av betong.


Alla skolor i Kuna Yala har stängt under januari då barnen har vinterlov. Lite längre än vad vi är vana vid hemma i Europa.
Byn är luftig och har en stor öppen grusgata kantad med traditionella palmbladstäckta bambuhyddor. Precis som hemma bygger man nya hem när någon bildat familj och skall flytta ihop i egen hydda.


Vi stannade till vid hövdingens hydda men han lät via vår värd meddela att han var upptagen med att äta så vi fick komma igen senare.
David berättade att hans nyfödde son var mycket sjuk och undrade försynt om vi kunde tänka oss att segla tillbaka med familjen till Mulatupu, varifrån vi just anlänt, då där finns sjukstuga med riktig läkare. Svårt att neka men jag bad att få tänka på saken och diskutera dilemmat med min chef först.


Restaurangen var väldigt enkel och hade byns egen flagga hissad på taket. David förklarade att han hade tre barn att försörja varav den äldste var sex år och bodde hos en släkting i Panama City för att börja skolan där. Han var alltså endast fjorton då han blev pappa första gången…
Den ungdomliga entusiasmen var stor och vi fick veta att den nuvarande restaurangen snart skulle byggas ut och bli tre gånger så stor. David brukar åka till Panama och jobba på hotell. Bära väskor och städa toaletter och varenda dollar skulle investeras i restaurangen. Han hade redan köpt både tallrikar och bestick.


Under tiden köksmästaren tillagade vår lunch, någon meny fanns inte, passade vi på att hälsa på hustrun och den sjuka bebisen som verkade hur frisk och pigg som helst. Jag undrade om det inte gick lokala båtar mellan öarna, vilket vi sett på andra ställen, och visst var det så men det kostade tjugo dollar så om vi kunde hjälpa till med den summan behövde vi inte segla tillbaka med vår båt.


Vi bjöds att bänka oss i restaurangen, vilken var integrerad med familjens vardagskök, för att se hur matlagning gick till. Lokalen bestod av ett bord med tre plaststolar och en gammal smutsig gasspis med en stor gasolflaska vid sidan om samt en hink med vatten i vilken vi fick tvätta händerna tillsammans med kocken.  En massa begagnade plastflaskor med okänt innehåll trängdes med trattar och bunkar på ett enkelt bord. Redskapen hängde i taket och det fanns även en hylla med andra praktiska ting. Förrätten bestod av en tallrik soppa gjord på hett vatten med lite riven färsk kokos och huvudrätten slumpade sig att bli en konservburk  tonfisk i vatten och till det kokt ris. Även det smaksatt med riven kokos. Det italienska alternativet var säkert med spagetti istället för ris.


Under tiden vi avnjöt måltiden passade kocken, som nu åter var värd och satt med vid bordet, på att lulla med den lille sjuklingen som plötsligt började skrika. Krögaren höll genast upp barnet som lät sitt vatten rakt ut i luften och ner på det stampade jordgolvet intill matbordet. Han avslutade uppvisningen med att torka av barnet med diskhandduken. En lunch vi lär komma ihåg!


Med svenska mått mätt var notan billig men tio gånger för dyr i Kuna. Bara upplevelsen var för oss dock värd långt mycket mer.
Efter maten bad hustrun att få visa lite molas som hon ville sälja. Molas är traditionella handarbeten. Ursprungligen hela dräkter med handsydda vackra och färgglada motiv eller geometriska mönster i livstycket. Man säljer endast tygstycket med broderierna vilka man sen själv kan sy kuddar av eller något annat kul.
Förrådet hade hon i sovhyddan som låg vid stranden med hänförande utsikt över det Karibiska havet.


Vi handlade en fin mola för att stötta sjuktransporten som förmodligen aldrig blev av och hälsade sen på hövdingen som tog emot i hängmattan där han gungade i sakta mak och smälte maten.
Vi uppmanades att köpa deras flagga vilken enligt David var ett måste att föra när man seglade i Kuna Yalas vatten. Hövdingar i andra byar skulle inte se med blida ögon om vi kom utan flaggan hissad. Dessutom kunde han sälja den för en femtedel av priset mot vad vi skulle få betala på andra ställen. Hövdingen, som såg döende ut i hängmattan, nickade förmanande och vi fyndade naturligtvis.


Audiensen var över och vi tackade för att vi fått besöka byn.  Vår värd följde oss ner till bryggan där jollen låg och väntade.



För att gå händelserna i förväg kan jag berätta att vi i nästa by blev uppmanade att omedelbart ta ner vår nyinköpta flagga och köpa en ny. Den vi köpt är kanske politiskt känslig. Ett fall för utredning.
Vi fick nu köpa en ny flagga istället men i vårt eget tycke var den tio resor värre… även om det är Kunas revolutionsflagga från 1925 som absolut inte har någon politisk koppling till nazi symbolen.


Heil på ett tag!

Inga kommentarer: