tisdag 29 mars 2011

Sint Maarten

 

Efter ett par trevliga dagar på vår gamla svenskö St Barths lättade vi ankar och seglade över till St Martin. En kort distans som avverkades på en halv dag. Solen sken barmhärtigt, sjöfåglarna sjöng, valarna hoppade runt båten, fiskarna var på bettet och nappade ivrigt.


Vi fick se ett par knölvalar hoppa ett par hundra meter akter om oss i det vackra blå vattnet. En mäktig syn att få se sådana däggdjur på nära håll. Upp till tjugo meter långa och med en vikt på knappt fyrtio ton. Vid ett tidigare tillfälle då jag dök fick jag höra deras vackra sång som fortplantar sig flera kilometer under vattnet.
Fisken som nappade var tyvärr en giftig uppretad Barracuda, som högg aggressivt efter min hand när jag drog upp den, så den fick gå överbord igen.
St Martin är delad i en holländsk och en fransk del med en stor skyddad lagun att ankra i. På den franska sidan ligger man gratis så vi gick runt ön och klarerade in där. Man kommer in i lagunen via två olika kanaler, en på den franska och den andra på holländska sidan, med broar som öppnar morgon, middag och kväll.




Atmosfären på ön är långtifrån det mer genuina Västindien som man finner på öarna längre söderut. Alldeles för mycket bilar och motorcyklar, stora höghus och flashiga kasinon på en del ställen.




Öns flygplats ligger i västra hörnet av lagunen och banan börjar alldeles precis vid stranden med lite hönsnät som hindrar yra badgäster från att förirra sig in bland flygplanen. Inflygningarna är spektakulära och man tror inte det är sant när en jättejumbo stryker in alldeles över huvudet på badgäster och bilar.




Ett populärt nöje är att ställa sig alldeles bakom startande plan och hålla fast i staketet och hoppas man orkar hålla sig kvar. Jag kan intyga att det blåser rejält utan att för den skull själv ha provat.
Huvudstaden på den franska sidan heter Marigot och har ett gammalt fort som ligger på en höjd mot havet. Både utanför och inne i lagunen där finns marinor och vi spenderade ett dygn i den inre, som är kantad av små mysiga restauranger, för att tanka vatten och fylla på båtens batteribank.


Den holländska huvudstaden heter Philipsburg och är centrum för all kryssningstrafik. Här väller turisterna in som boskap och gatorna är fulla av lyxbutiker som säljer allt taxfree. Klockor, smycken, elektronik, märkeskläder och allt möjligt annat.




En lång strand kantar affärsgatorna och här finns massor av restauranger och ett myller av alla möjliga flanörer och badgäster.





Nu är det inte bara bling-bling utan ön har många pärlor. Små underbara stränder med rent turkost vatten och ljus sand. Klimatet är som bästa svenska sommar hela vintern och det fläktar skönt från passadvindarna mest hela tiden.





På Atlantsidan, där passadvindarna kommer österifrån, är landskap och stränder annorlunda liksom på de andra öarna. Lite kargare och med ett rikt fågelliv man kan beskåda från små terasser på sina ställen.



 

Även på den här sidan finns hamn med marina och fina badstränder med hotell och privata villor på sluttningarna.


En del av den fasta befolkningen bor väldigt enkelt och ibland kanske man prioriterar en ny bil istället för att lägga pengar på sitt hus.


Vid en mindre ankarvik på franska sidan uppe i nordväst finns en gemytlig liten by med ett dussintal små fina gourmetrestauranger som är kända på hela ön. Hit åker folk för att äta gott.






Om några dagar klarerar vi ut och sätter kurs mot en liten ö som heter Saba. En orörd pärla utan hotell, bilar, diskon, affärsgator, nöjesparker etc. Tiden har stått still här och ön tillhör verkligen "the Sabans".
Därefter blir det långsegling nonstop söderöver till Bonaire och Curacao vid den Sydamerikanska kusten. Tre till fyra dagar om allt går som planerat och inget oförutsett inträffar. Orkansäsongen närmar sig så sakteliga så det börjar bli dags att lägga upp båten och resa till Europa för några vår och sommarmånader där.


En härlig vinter att vara tacksam för

tisdag 22 mars 2011

St Barths

Efter ett par härliga dagar på ofördärvade Barbuda med sina vänliga arbetsamma människor seglade vi vidare till St Barths. Passade på att fiska upp en liten tonfisk


som efter att ha rensats och fileats efter konstens alla regler hamnade i Redarens stekpanna. Alldeles utmärkt middagsmat. Fast, fint och välsmakande kött.


St Barths har under sjutton och artonhundratalet varit i svensk ägo. Först fick Sverige ön, 1784, av Frankrike i utbyte mot frihandel med Göteborg men tyvärr sålde man tillbaka ön till fransmännen 1878. Huvudstaden heter Gustavia efter Gustav III och Piteå är vänskapsstad idag.



Det finns flera gator med svenska namn bevarade och många lokala båtar har svensk flagg i aktern. 



Liksom en och annan turistfälla som den här kul skylten. Lägg märke till det lilla gula märket till höger på den. Det är F10 (flygflottiljen i Ängelholm) med division Johan Gul och deras hungriga svärdfisk som symbol med den skånska devisen ”Mad Ger Styrka” ...


Ön har knappt tiotusen invånare och man lever främst av fransk lyxturism. Det mesta är förhållandevis dyrt här och det vimlar av märkesbutiker.



Det fanns gott om båda vackra och stora lyxyachter. Inne i hamnen såg det tidvis ut som på Rivieran i Medelhavet.



och ute på redden låg bland annat ryssen Roman Abramovich med sin yacht Eclipse som är världens största privatägda sådan. Två helikoptrar och privat ubåt. Sju miljarder lär notan för bygget ha slutat på.


Uppe på en höjd vid hamninloppet ligger öns polisstation som ett medeltida fort och nedanför ett litet fint museum där det till och med fanns en uppstoppad ren att förundras över.


Det vimlar av små trevliga restauranger både i hamnen och bland smågatorna. En del gathus ser onekligen lite svenska ut. Sverige har ett konsulat i ett gammalt välbevarat hamnmagasin här.




Även om ön skiljer sig radikalt från öarna längre söderut, där de ursprungliga invånarna inte trängts bort av lyxen,  har den sin charm och skönhet. Landskapet är kuperat och lagom grönt. Fantastiska stränder och vackra utsiktsplatser hittade vi på en rundtur med hyrd moppe. En och annan liten vingård med försäljning hittade vi också ute på landsbygden.









På öns flygplats ligger banan med en brant kulle vid banbörjan och en strand i slutet. Badgäster uppmanas att inte ligga där...


Synd att vi sålde den ön...