Turistgetto är kanske att ta i lite väl mycket. Riktigt så illa är det inte även om stora kryssningsfartyg
ankrar upp vid Carti Islands och skickar in sina gäster i omgångar med
småbåtar. Själv ankrade vi upp vid ön Sugdup där det finns ett litet Kuna
museum, ett flertal små restauranger, butiker och bageri. Vi längtade mest
efter färskt bröd. Kuna brödet är en delikatess men inte helt i klass med en
riktig sprödbakad fransk baguette. På vägen dit passerade vi en ö som heter Ikodup vilket vid en första åsyn såg ut
som alla andra,
Vädret var grått och det småregnade lite från och till när vi ankrat. Vi fick ankra om ett flertal gånger innan vi satt fast ordentligt. Det blåste ganska rejält och det är aldrig kul att lämna båten obevakad under sådana omständigheter men min bedömning var att vi kunde göra det för ett par timmar då det var fritt vatten akterut och plats för eventuell draggning.
En skylt talade om vad som gäller på byn. Vår spanska är begränsad men vi förstod att det inte är tillåtet att övernatta eller vistas där efter klockan sex på kvällen. Likaså inte tillåtet att bedriva handel eller något annat som vi får slå upp vid tillfälle.
Det märktes att invånarna var vana och lite trötta på turister men insett att det gick att tjäna pengar om man fortsatte visa en vänlig och välkomnande attityd. Nu kostade det dock minst en dollar att ta personliga foton. En indiankvinna fräste; ”one dollar” då jag tog ett kort. Jag upplyste henne om att jag inte sålde mina foton vilket hon inte verkade förstå utan insisterade tills jag förstod att hon ville ha betalt.
Vi flanerade en stund och pejlade läget i den livliga byn. Det var egentligen som vilket litet samhälle som helst fast ändå så totalt annorlunda. På en balkong stod ett par ynglingar och klippte håret och då vi passerade ropade de; ”Hur står det till”? på perfekt svenska. Och sen; ”Slatan, Slatan”!
Barnen har skollov den här tiden så det var full rulle med lekar och annan aktivitet. På bygatan spelade man fotboll.
Kvinnorna sitter ofta ute på gatan och syr. Konkurrensen är hård men man verkar ha bildat priskarteller och det är svårt att pruta. En fin mola kostar mellan tio och femtio dollar beroende på storlek och kvalitet.
I hamnkvarteren är det ett gytter av bodar och magasin
Det finns gott om små ölschapp där sjömännen från handelsbåtarna tar en paus
Det är som vanligt väldigt skräpigt på sina ställen men det luktar konstigt nog aldrig illa
Byarna är tätt bebyggda och gränderna många och trånga
Precis som hemma har ungarna sin modelljärnväg men finner det mest praktiskt att lägga ut den direkt på gatan utanför hemmet
En och annan riktig restaurang fanns det där man serverade utmärkt ”seafood” väldigt billigt
Minnet av revolutionen 1925 finns bevarat lite överallt
Varje by har sitt båtbyggeri men det är sällan man ser någon båtbyggare verksam
Barnen är glada och gillar att bli fotograferade och har ännu inte lärt sig ta betalt
Några män var hårt engagerade med att försöka öppna ett armbandsur med klubba och skruvmejsel
Vi hittade en skylt som visade vägen till museet som vi gärna ville besöka
Det fanns en stor samling sköldpaddskranier
Olika och mycket vackra Conchsnäckor
Likaså amuletter eller ”Nuchus” på Kunaspråk. De är verksamma endast om man fått dem som gåva
Revolutionen fanns dokumenterad på naiva teckningar
och i övrigt var det lilla museet fullt av historia i form av hantverk och bruksföremål
Redaren passade på att smycka sig innan vi gav oss iväg. Lite dyrare här än på de mer traditionella öarna men experthjälp ingick i priset.
Det seglar runt en hel del charterbåtar i området. Både mindre och lite större segelbåtar eller småskutor. De stora kryssningsfartygen förekommer sporadiskt och vi såg bara till ett av dem. För övrigt samma rederi som vi ofta såg båtar från borta i de östra delarna av Karibien där vi seglade förra säsongen.
Vi är färdiga med San Blas eller Kuna Yala för den här gången. Det har varit en fantastisk resa längs landets kust med alla dess unika öar. Att få träffa dess indianer och bli vänligt välkomnad har varit en stor upplevelse som vi tar med oss resten av livet tacksamma att vi hann dit innan det blivit förändrat och kanske förstört alldeles.
Det blåste lite väl mycket för att ge sig ut på öppna havet mot Panama så vi beslöt att avvakta någon dag till men då det gick kraftig dyning och båten rullade våldsamt letade vi upp en fantastisk totalt skyddad vik omgärdad av tät mangrove. Det fanns små hål i vegetationen ur vilka det dök upp indianer i kanot morgon och kväll. Det fanns också små, små nästan osynliga knott vilkas bett orsakade en fruktansvärd klåda som höll i sig flera dagar. Själv räknade jag till flera hundra stick på ben och fötter.
På flykt undan knotten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar