måndag 24 december 2012

Chichen Itza och en födelsedag

När nu vår båt befinner sig i ett tryggt temporärt importerat tillstånd skalkade vi däcksluckorna och packade ryggsäckarna för att bege oss på upptäcktsfärd inåt landet. Återigen tog vi oss med färja till staden Cancun. Denna gång en större och snabbare än när båten skulle importeras.


Det går stora bekväma luftkonditionerade förstaklassbussar kors och tvärs med mycket rimliga biljettpriser så vi hoppade på en väl avkyld sådan och for iväg till Chichen Itza


där jag slagit på stort och överraskade redaren med ett femstjärnigt hotell då det snart var hennes födelsedag.



 


För säkerhets skull blev det bröllopssviten också...


Hotellet ligger på gångavstånd strax intill det historiska området så vi tog en promenad dit genom de vackra omgivningarna och fick betala flera hundra kronor för att titta på de gamla ruinerna.

 

Om någon till äventyrs inte hört talas om Chichen Itza kan jag upplysa om att här har flutit mycket blod för många hundra år sedan. Det finns en jättestor tempelpyramid och gravsättningar etc. Har något med Mayaindianer att göra tror jag. Wikipedia upplyser enligt följande citat;

"Den historiska staden Chichén Itzá är en arkeologisk plats i sydöstra Mexiko cirka 190 km sydväst om Cancun på norra Yucatánhalvön. Platsen upptogs 1988 på Unescos världsarvslista och den 7 juli 2007 blev den utsedd till ett av världens sju nya underverk.


Staden bär spår av olika kulturepoker, en maya- och en itzá-epok. Staden var betydande redan under klassisk mayansk tid, c:a 500–900. På 900-talet invaderades den av itzáfolket. Chichén Itzás storhetstid slutade omkring 1400.


Ruinerna av staden påträffades i djungeln på 1800-talet och sedan dess har flera tempel delvis restaurerats, till exempel det ståtliga Krigarnas tempel, ett pyramidtempel med omgivande kolonnader.


Man kan här även beskåda ett flertal reliefer som framställer den befjädrade ormen, Kukulcan identisk med aztekernasQuetzalcóatl. Längs kanten på Kukulcán-templet kan man vid vårdagjämningen beskåda det märkliga skådespelet att guden kommer krälande ned från himlen och fortsätter i riktning mot en cenote, vattenhål, där offerceremonier var brukliga. (Detta skådespel skapas genom att ljuset faller på ett sätt som formar en ormliknande skugga längs med kanten på pyramidens norra del, och avslutas i det ormhuvud som pryder kanten längst ner. Denna trappa pekar rakt mot den heliga cenoten.)"

Massor av krimskrams fanns att köpa och alla försäljare som fanns överallt var på en som mygg och bedyrade unisont att det var så gott som gratis. Bara en dollar till det var dags att betala. Då gick priset upp. Tröttsamt och tråkigt när saker och ting med så stora historiska värden förvandlas till tung turistindustri.


Åter på hotellet tog vi det lugnt och njöt av kvällningen på den trevliga hotellterrassen utan att bli trakasserade av mygg och försäljare.


Däremot kom det en mexikansk familjetrio och spelade tre vackra kärleksserenader tillägnade redaren. Även jag fick lyssna. Månen tittade fram. Sången, ackompanjerad av gitarrmusiken, ekade mjukt mellan de höga palmerna och det var väldigt romantiskt.


Hotellets utmärkta restaurang utmärker sig med att använda utmärkta ekologiska råvaror i matlagningen. Mycket av frukt och grönsaker kommer från egna odlingar på området. Maten var nästan lika god som den jag serveras dagligen ombord på båten.

 


Nästa morgon var vi uppe med solen och fick en lätt frukost innan vi fortsatte vår resa, åter med buss, och nu till staden Merida ett par timmar västerut.

"Mérida är en stad och kommun i östra Mexiko och är den administrativa huvudorten för delstaten Yucatán. Staden grundades av spanjorer år 1542 på den plats där mayastaden T'ho (eller Ichcaanzihó) var belägen, och uppkallades efter staden Mérida i Spanien. Staden ligger på den nordvästra delen av Yucatánhalvön och är belägen nära mittpunkten av Chicxulubkratern, som är en rest av ett 65 miljoner år gammalt meteoritnedslag."





Precis som i Malmö finns det banditer här och man måste låsa in sina pengar i pansarbilar när de flyttas från oss till banken av de affärer vi avyttrat dem i.


Som i alla städer av rang finns det även här en gammal stadskärna med historiskt intressanta byggnader och museer.



Vackra arkader

med exklusiva butiker

där man hittar fint hantverk men till höga turistpriser


En heldag blev det, sen var vi mätta på stadsmiljön vilken nästan var lika stökig som på Väla köpcentrum i Helsingborg nu några dagar före julhelgen. Vi tog den alltför luftkonditionerade bussen tillbaka till Cancun och frös i fyra timmar. Jag bad chaffisen minska på kylan men fick en utskällning på spanska, under det att han släppte ratten och slog ut med båda händerna ett otal gånger, och jag förstod så mycket som att han hade fullt upp med att ratta bussen och inte tid med att hålla på med temperaturjusteringar åt kräsna utbölingar. Jag svarade honom på skånska vilket han som tur var inte förstod.
Morgonen därpå passade Redaren på att fylla år på riktigt så jag kompletterade med att bjuda på frukost i vår hemtrevliga sittbrunn.


Julskinka, små prinskorvar, brunkål och Jansson på gång!

söndag 23 december 2012

Konsten att importera en båt

Efter två dagar i marinan på ön Cozumel i Mexiko var vi både incheckade i landet och utvilade efter den räliga sjöresan dit. 
Enligt vår guidebok skall man segla till närmsta "Port of entry", hamn med myndigheter för inklarering, när man kommit in på mexikanskt territorialvatten med både gulflagg och gästflagg satta under styrbords vantspridare på stormasten. När man är inklarerad tar man ner gulflaggen.


Det gick som sagt bra att checka in på ön Cozumel med undantaget att båten måste importeras temporärt till Mexiko för att få användas i landet. Detta för att man under ett eventuellt anfall av sinnesförvirring inte skall sälja den utan att betala införselskatt. Förfarandet lät sig inte göras på Cozumel utan tjänstemännen hänvisade till ett importkontor i staden Cancun. Detta är obligatoriskt och man riskerar att få båten beslagtagen om så inte skett inom tre dygn. I samma veva menade tjänstemännen att om vi bara skulle stanna ett par veckor behövde vi inte göra det. Hm... farligt, farligt!


När solen gått upp och vi som vanligt fått oss till livs en näringsriktig och god frukost med varsin kopp Zoegas gröna, bryggt på rostade bönor vi flygfraktat tillsammans med oss själva till båten, kastade vi loss och seglade över till fastlandet och angjorde vid Puerto Moreles 


där vi hittade en ny fin marina med billig diesel. Under halva priset jämfört med Europa så vi fyllde tankarna. Marinapersonalen rekommenderade oss att förtöja vid en boj utanför staden över natten. Visserligen hade marinan egna som kostade 15 US$ medan de vid stan är gratis så vi seglade dit och förtöjde oss där istället. Dagen efter kom det en vaktbåt och ville ha betalt.
Nu hade vi bara en fin dagssegling kvar norrut till ön Isla Mujeres utanför Cancun. Våra planer var att stanna i en liten trevlig marina där ett par veckor över jul och nyår innan vi fortsätter till Kuba.
Precis innan vi ankommer och skall genom en smal passage, med ett trevligt sommarhus vid ena udden, in till skyddat vatten på öns västsida går jag ner och stänger av watermakern som pressar havsvatten genom ett membran och gör om det till utmärkt drickbart färskvatten. 


Ett sjätte sinne får mig att titta på en kardanknut som är fäst i axlarna från ratten till rodret och jag får till min fasa se att ena axeländen krupit ur fästet på knuten och sitter löst samt glappar och kuggar över när autopiloten jobbar.


Styrningen har sista tiden uppfört sig konstigt. Känslan i ratten har varit annorlunda och autopiloten har jobbat med större utslag än vanligt. Felet var snabbt avhjälpt med ett par ringnycklar men jag vågar inte tänka på vad som kunde hänt om axeln lossnat mitt i en av de revpassager vi gjort med krabb brytande sjö över vassa hårda korallgrund på båda sidor. Änglavakt eller vad man vill kalla det! Första natten ankrar vi strax utanför marinan och nästa morgon simmar jag in och kollar upp var vi skall förtöja.


En timma senare var vi väl förtöjda vid vårt julhem, El Milagro Marina/Isla Mujeres. Egen strand, träbryggor, palmer och med papegoja på vakt vid baren.





En enkel men mycket hemtrevlig liten marina med endast tjugo båtplatser och även ett litet hotell. Stället har tidigare varit en fiskhall där räktrålare landade sina fångster vid bryggan. En trevlig amerikan, Eric Schott, har lagt ner sin själ i att få ordning på stället och är nu nästan färdig med ombygget. Fint kakel, vackra stenplattor och smakfull färgsättning har förvandlat det hela till en oas för dess gäster.

Redaren och Eric i samtal




 Den gamla fiskhallen i ny tappning

Av rädsla att få båten beslagtagen packade vi sedan ner alla papper vi kunde uppbringa i en portfölj och tog taxi till den lilla charmiga färjan "Miss Vallentina"


och åkte över till Cancun på fastlandet samt tog en promenad till myndigheten som temporärt importerar utländska turistsegelbåtar på temporärt besök för att följa lagen och importera vår båt temporärt.


Kontoret var öppet men någon av tjänstemännen fyllde år så alla var upptagna med att äta tårta och man hade inte tid med oss utan vi fick snällt vänta en bra stund innan en surmulen osympatisk medelålders dam, som för övrigt även visade sig vara genuint elak, vresigt tog emot alla våra incheckningsdokument, båthandlingar och pass.
Efter en stunds granskning fick vi beskedet att hon tyvärr inte kunde importera båten då det fattades tre av fyra stämplar på besättningslistan (lista på oss två). Tullen i Cozumel hade stämplat listan men inte passpolis, hamnkontor och hälsovårdsmyndigheten. Vi ombads att segla tillbaka till Cozumel för att få erforderliga stämplar. Två dagsetapper tillbaka. Jag vägrade naturligtvis, artigt och behärskat, med hänvisning till vårt uppehållstillstånd som gäller sex månader och är stämplat av passpolisen, vårt seglingstillstånd, också stämplat av hamnkontoret, samt vårt inspektionsintyg från hälsovårdsmyndigheten, även det stämplat. En myndighet som för övrigt beslagtog alla våra grönsaker och läckra frukter för destruktion då de inte fick importeras tillfälligt tills vi ätit upp dem.
Blank nej! Omöjligt! Damen bedyrade med ett arrogant hånleende att hon verkligen var ledsen att hon inte kunde göra mer för att hjälpa oss.
Nu såg försynen dock till att en äldre gentleman följt händelseutvecklingen och  presenterade sig som skeppsagent med omfattande kunskaper i konsten att importera en turistande utländsk segelbåt temporärt i landet. Han erbjöd sig att hjälpa oss vilket vi med en viss misstänksamhet tacksamt godtog. Mannen försökte tala den vresiga damen tillrätta utan framgång. Då flyttade vi oss istället till passpolisen vilken inte heller var till någon hjälp annat än att beställa audiens hos självaste "El Capitane del Puerto" . En trevlig äldre ganska fet potentat i vit elegant guldgalonerad uniform placerad i en bekväm fåtölj bak ett jätteskrivbord av blanklackerad mahogny.
Mannen var upptagen en dryg halvtimme innan han ägnade oss uppmärksamhet. Fallet var intressant och då han dessutom verkade ha goda relationer med agenten hjälpte han till med att kontakta sina kollegor på ön Cozumel där vi först checkat in. Snabbt och lätt konstaterades att vi visst inte behövde fler stämplar utan att allt var i sin ordning förutom att den besättningslista på vilken det fattades stämplar inte skulle tillhandahållits oss utan var avsedd för vår ankomst tidigare på Cozumel. Vi hade fått med den av misstag. En assistent till "Capitano" lovade intyga det hela om vi fick fortsatta problem. Med detta besked skyndade vi tillbaka till kontoret för tillfällig import av utländska turistsegelbåtar som stänger klockan tre. Klockan var nu fem i tre och den vresiga damen hade just, och dessutom fem minuter tidigare än vanligt, avslutat sin arbetsdag. Vi var välkomna nästa dag halv nio då de öppnade igen. Artigt och behärskat tackade jag för vänligheten och bedyrade att vi tacksamt skulle återkomma påföljande dag. Agenten gav mig sitt kort och lovade mer hjälp om det skulle behövas. Jag förväntade mig en saftig räkning men fick istället ett handslag med besked att han inte ville ha något för besväret. Det finns uppenbart fortfarande kvar sådana människor  i vår kärva nutida värld!

Promenad till färjan, återresa till ön och taxi tillbaka till marinan och båten i ogjort ärende.

Nästa morgon samma resa tillbaka och kärt återseende på kontoret för tillfällig import. Damen hade kvar samma uppsyn och undrade frågande om jag missförstått hennes budskap från föregående dag varför jag förklarade att problemet var löst vilket assistenten kunde intyga. Tydligen hade hon redan gjort det då besättningslistan som saknade stämplar inte längre behövdes för att importera båten tillfälligt. Nästa problem var att hon måste ha tillverkningsnumret på båtens motor. Hennes triumferande min förbyttes snabbt då jag hade detta antecknat i min telefon och tog fram det utan att behöva åka tillbaka igen. Istället krävde damen nu separata kopior på alla papper med hänvisning till en adress på stan som kunde hjälpa mig med detta. Precis en och en halv meter bakom henne stod en ny fin kopieringsmaskin. Nu hade jag dock, på agentens inrådan, kvällen innan kopierat alla intyg, pass och uppehållstillstånd samt försäkringspapper mm. Jag upplyste henne om att hon kunde behålla samtliga papper. Problematiken var nu bara att man höll på att göra om sina datasystem och damen beklagade att hon för tillfället inte hade möjlighet att importera båten åt mig och undrade därför om jag kunde återkomma senare. Artigt och behärskat bedyrade jag att det inte var några problem varpå hon undrade när jag hade möjlighet att återkomma. Tja, gärna då de var färdiga med sina datasystem vilket hon trodde att de skulle kunna vara vid lunchtid. Påföljden blev att jag fick sitta flera timmar på en bänk framför henne och titta på medan hon fördrev tiden med att umgås med sysslolösa kollegor i brist på andra hugade importörer att försöka driva till vansinne.

Fotodokumentation av ett byråkratiskt världsarv från Mexiko

I det skede av livet jag just nu befinner mig går tiden fort, alltför fort många gånger, men plötsligt stod den nästan stilla under flera timmar ända tills damen insåg att hon kanske borde ta itu med importen på allvar. Jag ombads nu att fylla i två stycken papper med omfattande information om båtens utrustning. Om det fanns mikrovågsugn, diskmaskin, elektrisk handtork, verktyg, hur många datorer vi hade, hur många hästkrafter utombordsmotorn på jollen var på, etc och när pappren var ifyllda fick jag omgående en ny uppsättning likadana blanketter att fylla i en gång till då hon måste ha kopior. Kopieringsmaskinen stod kvar på samma plats en och en halv meter bakom henne. Trehundrafemtio kronor kostade kalaset men i gengäld är den tillfälliga importen enligt det påkostade och mycket estetiskt tilltalande certifikatet jag erhöll giltigt i tio år från och med nu. Felet är bara, vilket konstaterats i efterhand, att intyget är avsett för bilar och inte båtar. Inte någonstans finns båtens namn eller fabrikat angivet. Endast motornumret. Ett klistermärke bifogades med skriftlig instruktion att det skall appliceras på bilens framruta vid sidan om backspegeln.


Då jag säkrat certifikatet i min portfölj och förvissat mig om att reträttvägen var fri fick jag en plötslig lust att artigt och behärskat göra damen uppmärksam på att hon borde äta lite mindre och i all välmening peka på hennes något för stora bakdel, men gjorde det inte eftersom min far, som var en gentleman, uppfostrat mig att inte förolämpa en kvinna oavsett orsak.

Någon som vet hur man exporterar en båt från Mexiko?

tisdag 18 december 2012

Turistfällan

Endast en dag på ön Cozumel hade vi att spendera då vi har en bokad plats att hinna fram till i en marina på Isla Mujeres uppe vid toppen och öster om Yucatanhalvön där vi ämnar fira jul & nyår samt resa lite i Mexikos inland.
Inget är som man väntar sig. Vi väntade oss en lite isolerad genuin karibisk ö men fann en veritabel turistfälla där man storsatsat på dollarstinna kryssningsturister. Totalt fem megastora kryssningsfartyg låg förtöjda vid stora nybyggda kajanläggningar ute i havet. Två av dem norska.


Efter frukost i den lilla trevliga hamnen tog vi på oss finskorna och vandrade mot Capitania de Puerto, hamnkontoret, för att avsluta våra byråkratiska ålägganden. Myndigheten där och dess regler och rutiner är till för och framtagna för stora fartyg som t.ex norska kryssningsfartyg med 2000 gäster ombord. Samma regler och byråkrati gäller små segelbåtar från Helsingborg eller andra trevliga ställen runt om i världen. Ungefär som det var på femtiotalet i norden då man var tvungen att klarera ut och in för att segla till danmark för att smuggla pilsner och dessutom få böter av tullen som då hade som en av sina främsta uppgift att jaga pilsnersmugglare.
Under promenaden passerade vi "Base Aerea Militar numero 4 General Brigadier F.A.P.A Eduardo Aldasoro Suarez" och fick se en äkta Lockheed T-33 från spanska inbördeskriget i Mexiko 1926.



Vi fick vårt inbetalningskort och gick till banken, betalade och återvände till hamnkapten och fick en bibba papper med en ännu större bibba stämplar och underskrifter på samt en instruktion om hur vi skulle rädda oss om det kom en orkan fast orkansäsongen är över. Dessutom fick jag besked att båten måste importeras till Mexiko och sedan exporteras igen då vi lämnar landet. Detta hade man inte befogenhet att göra här utan vi måste segla till Cancun så att de kunde kontrollera båtens tillverkningsnummer som finns inpräglat i skrovet. Det visade sig senare att vi fått för få stämplar och ett papper för lite när vi senare skulle verkställa importen. Det blev stora problem och trots att man är uppfödd i ett byråkratiskt samhälle så är det bara förnamnet på hur det fungerar eller rättare sagt inte fungerar här. Mer om detta i nästa inlägg.


Därefter var vårt fartyg och dess besättning tillåtna att färdas i mexikanska farvatten. I alla fall till hamnen där importen skall ske. Man undrar när de skall krokna på allt detta onödiga trams.
Förmiddagen ägnade vi åt att glittra ihop med alla diamanter som finns till salu i staden och hade samtidigt turen att få se ett äkta diamantsliperi där man även tillverkar flotta smycken på löpande band åt de rika amerikanska kryssningsladysarna, många med blåfärgat hår.





Annan, i vårt tycke trevligare shopping, fanns också. Konst, fina handfat med vacker glasyr och annat inhemskt konsthantverk fanns i mängder. Likaså Tequila som produceras lokalt på ön.





Om man till äventyrs skulle bli sugen på en riktigt god förmiddagscigarr från Cuba eller kanske ett nytt flashigt armbandsur hade man förmånen att kunna få köpa det samtidigt.



Nu var vi här i andra ärenden än att shoppa lyx så vi hyrde en moppe istället för att komma bort från kommersen så fort som möjligt och istället uppleva ön på ett trevligare sätt. För de som inte ännu lärt sig köra moppe fanns det trehjulingar att hyra istället.



Vackra monument och skulpturer fanns överallt längs havet

Långa vackra men öde stränder kantar det mesta av ön

Små fina badvikar med små restauranger lite här och var




Julen närmar sig även här i värmen

Hej på ett tag!