onsdag 15 februari 2012

Panamakanalen

Så var det dags att inte gå genom Panamakanalen vilket var tanken från början. I alla fall inte i år. Det finns massor kvar att uppleva här i Karibien och många säger att det mest genuina är Stora Antillerna där Jamaica, Cuba, Hispaniola (Dominikanska republiken och Haiti) och Puerto Rico ingår. Planerna för nästa vinter är åt det hållet i någon form. Det är långt dit och mycket kan hända som ändrar på det.
Vi lämnade lilla trevliga Portobelo, staden som fortfarande bär spår efter min avlägsne släkting Kapten Jonas Gorm från Råå, tidigt en morgon för att segla de femton sjömil som återstod innan vi var framme vid Panamakanalens östra infart.
Passadvindarna har kommit igång och är i tilltagande för att vara som kraftigast fram i mars, april. Vi fick bra fart med slör hela vägen. Ingen sjösjuka ombord den här etappen heller fast sjön var grov.
Utanför kanalen som har sin första sluss, Gatun Lock precis vid staden Colon, låg minst trettio stora fartyg för ankar och väntade på sin tur att gå igenom ut i Stilla havet. Många destinerade Japan och Kina.


Den huvudsakliga trafiken består av stora bil, bulk och containerfartyg. Danska Maersks båtar verkar vara  överrepresenterade. Fartyg med sjuttiofem tusen hästkrafter och en längd av ca trehundrafemtio meter. Namnet står på nästan alla containers man ser. Även på upplagen i land.


Inloppet på Atlantsidan har två jättelika pirarmar med höga sjömärken som syns långt ut till havs. Strax innanför på norra sidan finns en mycket fin och välskött marina dit vi begav oss för att fixa lite och ta sats inför nästa havssegling upp till öarna St Andre och Providencia vilka båda tillhör Colombia men ligger utanför Honduras ostkust.



I marinan ligger de flesta några dagar för att förbereda eller avsluta kanalpassagen. Man måste ha en besättning på minst fem man, fyra kraftiga 150 meter långa linor och fendrar runt hela båten. Fendrar och linor hyr man de dagar passagen varar och lämnar tillbaka på andra sidan. Man hjälps åt båtar emellan och någon lämnar sin och gastar åt en annan för att sen byta och ta igenom nästa båt. Gastar finns också att hyra av kanalbolaget men det blir en dyr historia. Lots måste man också ha ombord.
I marinan låg båtar av alla slag. Från små trettiofotare till jättelika lyxyachter. En förvånande stor andel är flerskrovsbåtar (katamaraner) vilka verkar öka i popularitet med stormsteg. Bekväma båtar som inte kränger och med jättesalong mellan skroven. Nackdelen är dubbel hamnavgift i marinorna och att de inte rätar upp sig själv som en vanlig segelbåt om de kapsejsar.




Varje morgon har marinan en gratisbuss in till Colon som ligger på motsatta södra sidan av kanalmynningen. Det kan ta lite tid då vägen passerar slussen. Är den öppen och fyra, fem stora fartyg skall in och ut får man vänta en timma i bussen. Det finns ett stort köpcentra där alla fyller sina förråd med proviant för långa etapper ut i Söderhavet. Det är billigt här.






Panama City ligger på Stilla havssidan vid Balboa. En stad som har expanderat ofantligt med massor av skyskrapor.

Det går fina luftkonditionerade bussar från Colon var tjugonde minut. Resan tar knappt två timmar och kostar drygt tjugo kronor. Man kan även ta tåget men tiderna passade oss inte.


Taxi kostar nästan sexhundra så det blev buss för det sedan länge planerade besöker där. Terminalen i Panama City är jättestor och ett nav för både inrikes och utrikeslinjer.

Panamerican highway, 48000 km lång, från Alaska i norr till Chile och Argentina i söder, passerar här över den gamla klassiska bågbron man ser på alla turistfoton.




Gamla stan ligger alldeles norr om den moderna delen med sina skyskrapor och är ganska pittoresk. Många hus är under renovering och man bevarar den gamla kolonialstilen.




Som i alla gamla städer finns det vackra kyrkor här. Det är skönt att kunna ta sig tid och få känna den frid och andlighet som alltid finns där.




Det är stor tidvattenskillnad på Pacificsidan. Hela sex meter mot endast trettio cm på Atlantsidan vid Colon där vår båt befinner sig. Ganska skönt att slippa böket att hålla reda på hög och lågvatten hela tiden.




Landets president har sitt residens i gamla stan. Mycket elegant och med både tungt beväpnade vakter och vita hägrar bak gallerfasaden.




Utanför en bit bort stod en egen svart ambulans och två stora bussar för transport av vaktstyrkan. S.P.I står för "Servico de Proteccion Instuticion".



Det är alltid trevligast med de gamla stadskärnorna i storstäder men vi passade ändå på att åka in bland skyskraporna och ta en burgare på McDonalds samt handla lite småsaker som stod på komihåglistan.


Är man i Panama är ett besök vid någon av slussarna ett måste. Tidigare i mitt liv har jag varit igenom kanalen tre gånger. Första gången var 1972 i Svenska Ostasiatiska Kompaniets m/s Nagasaki på resa till Japan. Ett av fartygen jag gjorde min praktik i som "dieselråtta" då jag var yngre.


Vi tog en taxi ut till Mirafloresslussen och tittade runt. Kanalen har tre slussar och en intressant historia. För den intresserade finns den att läsa här; Kanalbygget som blev en skandal



Det är förenat med stora kostnader för handelsfartygen att slussa sig genom Panama och redarna bygger ofta s.k. Panamaxfartyg. Fartyg som mer eller mindre exakt passar bredd och djup i slusskamrarna. Fyra lok på räls drar respektive fartyg genom slussarna.



Åter i marinan har vi nu börjat förbereda oss för nästa etapp som förhoppningsvis tar oss upp norröver till de colombianska öarna St André och Providencia utanför Honduras kust. Det sista vi gjorde var att tanka fullt med diesel i både tankar och lösa dunkar.


Vi seglar förbi både Costa Rica och Nicaragua. Dels är det farligt där och det finns dessutom inga marinor eller bra ankringsställen. Kusterna är öde och ganska oskyddade. Den här delen av Karibien har den grövsta sjön och farligaste förhållandena. Vi har blivit varnade ett flertal gånger att följa upp väderprognoserna noga vilket vi naturligtvis gjort.


Det kan komma kraftiga mer eller mindre förutsedda nordliga stormar vilket är vanligast i december och januari. De avtar sedan och kommer inte så långt söderut utan härjar mest i Mexikanska golfen. Just nu har vi vad som verkar vara ett bra väderfönster.


Nya äventyr väntar, med eller mot vindarna.

måndag 13 februari 2012

Portobelo Panama

Efter besöket hos den trevliga familjen Mon Key på Isla Linton seglade vi vidare till Portobelo. Det var sol, sent på dagen och vi hade vinden med oss men sjön var gammal och grov.
Portobelo ligger djupt inne i en stor bukt, eller mer som en vik, öppen västerut så skyddet mot de vid den här årstiden förhärskande nordostliga vindarna är fint. Det ligger mycket långseglare här.


Vi valde att ankra en bit ut och inte längst in i viken. Dels är det lite lugnare och mindre bekymmer om det blåser upp. Det ligger en del riktigt fina hus och ruinerna av en gammal fästning på nordsidan. Inga bambuhyddor längre.




Inte på hela resan i vinter har vi sett en enda svensk båt så döm om vår förvåning när vi nu plötsligt hittade fem andra svenskar ankrade här. De första vi pratade med var besättningen på Chiquitita som för övrigt träffade oss på Grenada i Prickley Bay förra vintern. 



De har legat för ankar här i sex månader och påstår att de inte har någon brådska. Ett norrländskt äldre par som seglar på heltid så länge de orkar. 


En äldre ensamseglare, Peter på s/y Harmony från Landskrona, har seglat i Karibien under femton års tid. Peter berättade att det var sista säsongen han seglade och nu skulle gå norröver till Guatemala och lägga båten för gott. Bo ombord på vintern och resa hem på sommarhalvåren. Samma planer som vi har. I alla fall detta året.
Portobelo grundades 1597. Från 1500-talet och fram till 1700-talet var staden en betydelsefull hamn för silverexport och en av hamnarna på rutten för de spanska skatteflottorna. 
Staden var även offer för ett av Henry Morgans ökända äventyr. 1668 ledde Morgan en flotta kaparfartyg och 450 män mot Portobelo vilken, trots dess ordentliga befästningar, intogs och plundrades i 14 dagar. Övergreppet omfattade våldtäkter, tortyr och mord i stor skala.
1739 attackerades åter hamnen och intogs av en brittisk flotta, vid denna tid ledd av amiral Edward Vernon. Den brittiska segern skapade ett utbrott av folkligt jubel över hela det brittiska imperiet, och många gator och bosättningar i hemland och kolonier gavs namnet Portobelo.
En sjöfarande släkting till mig själv, min farfars morbror, sjökapten Jonas Gorm från Råå vid Helsingborg, befriade ihop med sin morska besättning Portobelo under våren 1896 från engelsmännen och sålde staden till Panama för en stor summa pengar. Hemma har jag en tygpåse med tolv stora silverdollarmynt vilka jag fått av min farfar i julklapp när jag var liten och de lär vara en del av den ersättningen.


Idag är Portobelo en småstad med en befolkning på färre än 5 000 invånare. 1980 blev ruinerna av befästningarna, tillsammans med det närliggande Fort San Lorenzo, uppsatta på världsarvslistan.
På gatorna kan man fortfarande se skånska gäss vilka är en kvarleva från de levande gäss svensken hade ombord som färskproviant på sitt fartyg.


Ett i sanning pittoreskt inslag är att det serveras kall svartsoppa på en av restaurangerna här. Befolkningen menar att det är en mycket ovanlig delikatess. Restaurangen har det svenskklingande namnet Ida.


Då ingen av oss är särskilt begivna på att äta gåsblod fick det bli varsin pizza istället på ortens enda pizzeria.


Det finns ett sjömansschapp i Portobelo från tiden då farfars morbror, Jonas Gorm, härjade här som ursprungligen hette Captain Jones men med tiden har hans namn förvanskats. Stället är fortfarande mycket populärt bland sjöfolk och alla i bukten ankrade långseglare umgås här under livliga former.



Det finns ett fint museum nere vid hamnen där stadens stundtals vilda historia finns bevarad men det var tyvärr stängt då vi var på besök.


Efter maten tog vi oss en promenad och tittade bland annat på ruinerna av det hus morbror Jonas bodde i under sin tid här. Gamla fina broar finns fortfarande kvar i dugligt skick. En identisk bro finns i Råå över ån på gamla riksväg 110, eller Västkustvägen, som gick mellan Malmö och Göteborg förr i tiden.





Jonas var i all hemlighet mycket musikalisk och grundade en stiftelse som håller en musikhögskola vid liv fortfarande. Barnen får lära sig hantera både bongotrummor och att sjunga Edward Perssonlåtar på skånska. I februari varje år håller man en stor musikfestival på torget.




Mot Colon och Panamakanalen