måndag 31 augusti 2009

Runt Cabo de Sao Vicente mot Lagos

Innan vi lämnade den lilla hamnen i Sines, där vi låg på svaj för ett av våra 25 kilos ankare, passade Redaren på att besöka byns bibliotek där man fick låna datorer med Internet uppkoppling helt fritt.


Själv hittade jag ett fotbollsspel utanför ett litet ölschapp en bit därifrån men ingen ville spela med en utböling


så jag passade på att titta på byns stora träd som såg ut som förväxt ananas.  Redaren mötte upp och väl ombord bjöd hon mig på en av hennes utmärkt goda middagar som hon brukar laga åt oss ombord.


Nöjda, mätta och belåtna gav vi oss iväg söderöver mot Portugals sydvästra hörn för att fortsätta till Lagos. Nu undrar säkert många, plus att namnet väcker egna äventyrliga minnen, vart hän det egentligen bar.
Nej vi tänkte inte gå till Nigerias huvudstad utan till ett mindre ställe på Portugals sydkust med samma namn.
Själv har jag vid ett flertal tillfällen tidigare i livet besökt Lagos i Nigeria. Det var på sjuttiotalet då jag seglade i handelsflottan och det nästintill rådde anarki i landet. Hamnen var så dåligt organiserad att det uppstod enorma väntetider och fartyg destinerade dit med last fick ligga långa tider för ankar på redden och vänta på att lossa sin last. Det fanns fartyg som legat över ett år och väntat.
Det var mest cementbåtar och vissa mindre nogräknade redare, till skillnad från min, skickade dit gamla uttjänta skorvar och passade på att ta ut stora skadestånd av Nigerianska staten för de långa väntetiderna.
Själv slapp vi vänta någon längre tid då vi hade krigsmateriel i lasten. Dock tillräckligt länge för att ha en tredygnsfest ombord med både fotbollsmatch och rundbanelopp med cykel i kaptens tillräckligt rymliga salong.
Ett tjugotal mörkhyade skönheter i tjugoårsåldern vilka överstyrman och gnisten (telegrafisten) varit inne o i en by på stranden och bjudit ombord, gnisten döpte den till ”Wellpapp City”, var med och livade upp stämningen dygnet runt mest hela tiden vi låg ankrade där. Vi hade spänt upp solsegel på övre däck, tillverkat grillar av kapade tomfat och dukat långbord. Musiker hade vi flera i besättningen. Stunder i livet man aldrig glömmer.
Det fanns även pirater längs kusten och en del mindre båtar råkade illa ut. Minns att vi hade vaktgång dygnet runt med tio kilos tryck på de grova brandslangarna. Tillräckligt för att spola rent från de mest morska pirater.
Tonåringar sprang runt på gator och hamnpirar med automatvapen och ofta sköt man i vattnet runt vår livbåt när vi åkte iland för att ha kul. Hotet innebar att vi varje gång då vi passerade hamninloppet måste lägga till och muta oss genom spärrelden med sprit och cigaretter. I tjugofemårsåldern, och med svenska blå ögon, brydde man sig inte så mycket utan såg det mest som ett spännande äventyr vilket det ju också var.

Vår nuvarande seglats var tänkt att bli en kort dagsegling med nattankring innan vi Rundade Cabo de Sao Vicente men vinden tilltog och sjön blev grov. Kusten erbjöd inga skyddade ankarvikar så vi beslöt att fortsätta och runda hörnet i mörker och ankra i lä av kapet.
Det var mycket grov sjö runt fyren, precis som hemma vid Kullaberg, och vinden fortsatte att friska i tvärt emot de prognoser vi tittat på.
Vi fick smyga oss in i en vik med radar, plotter och ekolod. Något skydd för vinden fick vi inte men ankaret höll.
Just som jag släckte av i maskin och tände ankarlanternan upptäckte Redaren en stor svart gummibåt, med tre gigantiska utombordare, som smög sig på oss med släckta lanternor. När jag tände vår strålkastare svarade de med blått roterande polisljus, släckte igen, och försvann i mörkret med vrålande motorer.
Ett dygn hade vi hårda vindar men utan sjö och det var dessutom behaglig temperatur så det gick ingen nöd på oss.
Andra morgonen var det kav lugnt så vi hissade upp ankaret och puttrade så sakta iväg de resterande femton sjömilen till Lagos.


Strax innan vi kom fram hittade vi en liten vacker badvik med de mest


fantastiska grottor i berget runt om, så jollen åkte i och det blev rundtur på tu man hand.


Grottorna vindlade långt in i berget men då dyningarna från havet rullade in var det ganska svårt att hålla jollen på behörigt avstånd från de vassa klipporna. Vackert och spännande var det dock.


En danskflaggad vackert klarlackad mahogny-Riva med stor brölande V8:a störde friden i den vackra miljön. Det stod ”Rock´n Rolla” i aktern på den.


När vi grottat och badat klart gick vi i kvällssolen för motor in till den stora moderna påkostade marinan med marmorfasad på kontoret. Det både såg ut att vara och var dyrt varför vi endast fyllde upp vatten och bränsletankarna varpå vi gick ut och ankrade på redden.
Vi skulle egentligen handlat mat också men då det kostade åttio kronor i timman att ligga vid ankomstpontonen tog vi istället jollen in senare under kvällen. Det var stora eldar på stranden och ett magnifikt fyrverkeri väckte oss just som vi somnat.
Väckte oss gjorde även en mycket otäck dyning som fick båten att rulla som ett nötskal. Vi höll på att bli galna då det knappt gick att hålla sig kvar i kojen och sjösjukan började smyga sig på. I gryningen gav vi upp och fortsatte österut längs kusten tills vi hittade en liten underbar stilla lagun i deltat av Rio Alvor.


Stället erbjöd underbara bad och då det var söndag fylldes stället snart med gästande båtar av alla slag. Tyvärr också med vrålande vattenskotrar och vattenskidbåtar.
Passade på att tvätta ner båten på utsidan och i vattenlinjen samtidigt som Redaren fixade till matsäck och packade ryggsäckarna med handdukar och vattenflaskor varpå vi tog jollen på en utflykt upp i floden till en liten trevlig by i vilken vi strövade runt och njöt av de olika omgivningarna.


Precis som hemma smyckar man rondellerna här, inte med hundar, utan med små vackra fiskesnipor.


Det luktar natur, rent och gott, från bergen i bakgrunden. Det är behagligt varmt i både luft och vatten och de ställen vi fått förmånen att besöka och uppleva i Portugal har överträffat våra förväntningar med råge. Ställen jag är övertygad om att man aldrig skulle hitta som vanlig turist.



Just som vi fått iväg det här inlägget på ett Internetfik kopplade Redaren mig i selen med en lina och tog mig på släp mot nya mål.


Vart hon tänker ta vägen har jag ingen aaaning om…

söndag 30 augusti 2009

Runt Lissabon

Efter den trevliga lilla ön Berlenga gick vi in till Peniche, ett litet fiskeläge precis öster om på det portugisiska fastlandet, och övernattade vid kaj. Sent in och tidigt ut, utan att använda något, är ett ekonomiskt sätt att avverka de marinor man inte önskar spendera pengar på och stanna någon längre tid i.
Redaren, och i viss mån även jag själv, har fått sjöben och slipper kräkas i tid och otid. Njuter därför nu obehindrat av seglarlivet även till sjöss.


Det finns nästan alltid något vackert att titta på. Är det inte böljor och fiskar kommer det allt som oftast fram någon liten ö med en klippa på,


eller någon vacker klippvägg,


eller kanske några grottor att undra över. Om något göms i dem?


Dagen efter fortsatte vi mot Cascais som är en förort till Lissabon. Ett ganska lyxigt ställe med en svindyr marina varför vi beslöt oss för att ankra strax utanför i den lilla viken som ligger på första parkett framför byn.


Vinden friskade i till full storm strax innan vi rundade udden väster om inseglingen till Lissabon och vi hade som mest 63 knops vind, över 30 m/s i byarna, och loggade runt tio knop för bara en liten snibb av storseglet. Båda förseglen var helt inrullade. Som tur var hade vi vind och sjö med oss så det var ganska njutbart men samtidigt lite obehagligt då gippen låg hårfint nära hela tiden. Hann aldrig sätta någon preventer på bommen och var tvungen att på helspänn handstyra tills vi kom i lä bak udden.


Väl för ankar, på väg att hoppa i koj utmattade som vi var, kom polisen och körde bort oss då man skulle ha ett stort fyrverkeri i hamnen senare på natten. Det gick inte att ligga kvar alls utan vi skulle bort omedelbart trots att det var flera timmar kvar till spektaklet. Vi fick välja själv om vi ville fortsätta till Lissabon, ytterligare en timmas segling österut, eller gå in och spendera våra pengar i den dyra marinan. Det fick bli marinan.


I Portugal är man tvungen att klarera in båt och besättning vid varje ankomst trots att man färdas inom EU. Till och med om man redan gjort det i en annan av landets hamnar precis före. Pass, registreringsbevis, båtförsäkring, tillstånd för radioutrustningen etc.
Man tar uppgiften på största allvar men har hittills varit mycket artiga och trevliga mot oss så det känns inte särskilt besvärande. En av poliserna förklarade det hela med att man är oroade över alla båtflyktingar från Nordafrika som illegalt försöker segla in till Portugal och snabbt hoppa iland och gömma sig.


I hamnen låg den stora vita och vackra brittiska segelyachten Ellen. Flaggan var så stor att den hängde ner i vattnet.


Portugiserna försöker ofta härma de brittiska konstruktionerna men då man inte alltid brukar riktigt allvar händer det att man sätter bogsprötet på akterspegeln istället för framme i fören, samt gör gaffeln till storseglet alldeles för lång som på den här lilla kopian.


När vi efter en tid anpassat oss att ligga bland de stora lyxbåtarna fick vi storhetsvansinne och beslöt oss för att gå på restaurang och njuta av en fin middag. Det vimlar av sådana och det är inte speciellt dyrt alls.


Huvudrätterna ligger på dryga hundralappen på de flesta ställena.


Många ställen gör sig till och skickar ut en modell av kocken på gatan för att fresta folk lite extra


vilket även vi blev och beslöt oss därför att äta upp varsin stor bläckfisk.


Under tiden bläckfisken lade sig till rätta i våra magsäckar, redaren petade tänderna där en del av tentaklerna fastnat, passade jag på att dra mig till minnes en gång då jag och min kompis Björn flugit just till Cascais i ett litet sportplan från Ljungbyhed i Skåne.
Själv hade jag precis lämnat livet som chief i Salénrederiernas bulkbåtar med vilka vi fraktat spannmål, kol och järnmalm kors och tvärs runt jorden. Långa sjöresor och långa törnar ombord. Den längsta på tretton månader utan att överhuvudtaget komma i svensk hamn.
Överstyrman och jag bestämde oss därför plötsligt en dag för att förändra våra liv och söka oss mot nya äventyr. Vi skulle bli piloter och så blev det med facit i hand för egen del. Hur det slutade för Lasse vet jag inte då vi tappade kontakten under de nya resornas gång.
Sagt och gjort, jag sade upp mig och lämnade karriären, packade sjösäcken, flög hem från en hamn i USA och började min flygutbildning på Aeroskolan i Stockholm ute på Bromma flygplats efter att ha tagit ett privatcertifikat på Malmö Sturup.
På Aeroskolan träffade jag Björn och vi blev vänner för livet. När teorin var avklarad behövde vi totalt tvåhundra flygtimmar för att få flyga upp för våra trafikflygarcertifikat och beslöt oss för att skaffa dem på ett så kul och spännande sätt som möjligt.


Björn hade en gammal excentrisk morbror med stor villa i just Cascais varför vi beslöt att hyra en liten fyrsitsig Piper Cherokee och flyga ner och hälsa på honom för att samtidigt få våra flygtimmar. Det blev en spännande resa runt hela Europa med upplevelser från över trettio olika platser. Modiga var vi, enligt morbrodern, då vi efter besöket fortsatte rakt ut i Atlanten till Porto Santo, en flygtur på över fem timmar med död räkning då GPS systemet ännu inte brett ut sig, och senare vidare till Madeira och Kanarieöarna. Vi hade bränsle för fem timmar och fyrtio minuter… Idag skulle jag personligen klassa det som på gränsen till dumdristigt.
Vi var båda oerfarna, saknade instrumentbehörighet (tillstånd att flyga i moln), men tog oss helskinnade nästan ända hem. Det var långtidsdimma i Bremen och norröver så vi fick lämna maskinen där och ta färjan från Travemünde till Malmö för att någon vecka senare hämta hem den då dimman lättat.

Cascais är väldigt pittoreskt, det är rent och välstädat på gatorna, men de många översvämningar byn ofta drabbas av under höststormarna har gjort att den i noggranna svartvita ränder lagda gatstenen flyttats och ordnat sig i vackra vågor efter vattnet som sköljt in över gator och torg som här på bilden.


En dag tog vi våra små hopfällbara och mycket praktiska cyklar och Redaren trampade iväg med oss mot Lissabon i spinningtempo vilket var mig övermäktigt varför jag blev tvungen att hejda henne så hon förstod att tåget var enda möjligheten om jag skulle orka med en så lång cykelresa.
Nöjd och belåten slog jag mig ner i en ledig kupé med en stor plastkasse fylld med chips och läsk. Cyklarna fick åka med.


Strax innan vi kom fram till staden passerade vi bron som spänner över över floden Tejo till dess södra strand där den stora Jesusstatyn står högt uppe på berget precis som på sockertoppen i Rio de Janeiro.


Strax intill ligger det gamla skeppsvarvet Lissnave där jag en gång i ungdomen mönstrat på en oljetanker som hette Helfrid Billner. En då ganska pinsam historia som jag dock kan skratta gott åt idag.
Det var strax innan jag skulle börja på sjöbefälsskolan i Malmö och hade en sista törn kvar för att få den sjöpraktik som bland annat erfordrades för inträdet. Jag skulle egentligen ut som motorman (manskap) men då det rådde stor brist på sjöbefäl och jag på eget initiativ tentat av en mekanikerexamen på min fritid fick jag anställning som befäl i förtid. Obehörig tredje maskinist och berättigad att bära uniform med en guldgalon på varje ärm. Följaktligen kom det en dag en ivrig tjugotvåårig maskinist ombord på Helfrid Billner en solig dag på Lisnavevarvet våren 1973 då förstemaskinisten stod i skitig overall på däck och tog sig en rök. Det var första gången i mitt liv jag såg ögonen tränga ur skallen på en människa och första gången sagda förste maskinist sett en tredjemaskinist i uniform. Sådan bar normalt bara kapten, chief och styrmän ombord. Chiefen, som var norrman, kom och mötte under det att han förtjust konstaterade; ”ser man paa, en riktiger maskiniste”. Däcket var av stålplåt och gick tyvärr inte att sjunka genom för att försvinna från platsen…

Lissabon är sig likt med sina gamla spårvagnar och olika, lite blandat, brokiga invånare. Charmigt, lite annorlunda och med egen karaktär.


Varmt var det och även stökigt så besöket där blev kort. Finns bättre saker än storstäder


när man är ute och långseglar. Vi återvände därför snart till hamnen och båten i Cascais där vi fått två nya grannar. En engelsk Hallberg Rassy 42 samt en amerikansk Najad 440 AC. Två mot en konstaterade vi att Najadbåtarna håller högst klass. Jänkarna var på väg hem till Maine efter att ha köpt båten ny på Najadvarvet i Henån och seglat en säsong i de skandinaviska farvattnen. Över Atlanten skulle de aldrig vågat segla i en Hallberg Rassy varför valet av båt varit lätt.


Solen sken som vanligt och vi var sugna på nya upplevelser så nästa dags förmiddag satte vi ånyo segel och drog vidare söderöver för en svag bris, med gennakern satt, ner till Sesimbra där vi ankrade upp utanför sandstranden över natten. Dagen därpå fortsatte vi för samma vind och med samma segelsättning tills det plötsligt kom ett militärt transportplan på lågan och började cirkla runt strax akter om oss. Det syntes kraftig rök på vattnet varför vi befarade att en båt stod i brand och beslöt att vända och eventuellt försöka rädda de nödställda. Efter en liten stund på kurs mot haveristen började planet flyga över oss på lågan och strax därefter regnade det ner rökgranater runt båten varvid vi blev varse att vi vänt rakt in i ett militärt övningsområde. I horisonten låg ett krigsfartyg och sköt mot oss. Eldgivningen upphörde dock ganska snart och fartyget sände ut en spanare för att kontrollera om man träffat oss. Då han missnöjt konstaterad att man missat rodde han tillbaka ombord igen och vi fortsatte på kontrakurs som om inget särskilt hade hänt.


I nästa hamn, Sines, ankrade vi ånyo framför stranden som alla små fiskelägen med självaktning håller sig med.


Gamla stan låg en bit upp och utsikten över hamnen var hänförande vacker i kvällssolen.


Vår egen Najad, Liberator, låg på svaj mitt i hamnen och vi hade åkt iland med gummijollen.


Gamla hus med fina kakelskyltar är väldigt vanliga i Portugal och ger ofta ett gediget och lite hemtrevligt intryck.


En del har kaktusar och vackert blommande bouganvilla på sina garageuppfarter


medan man på baksidan torkar sin tvätt mellan husen på gatan.


Inspirerade av den tidigare eldgivningen mot oss med rökgranater var vi sugna på något gott i den vägen varför vi sökte upp ett kycklingrökeri och handlade några knapriga nyrökta bröst till kvällsmat.


Själv är vi nygrillade, dock inte rökta än…

söndag 23 augusti 2009

Hälsningar från Lissabon


Fortsättning följer när vi gjort stan...
(Vår position)

Ännu en Ö

Efter ett kort besök i Viana do Castelo fortsatte vi med ett dygns seglats ner till ön Berlengas. Ett gäng delfiner följde oss och lekte i bogsvallet. Hade ögonkontakt med en av dem precis i gryningen då den rullade runt flera gånger och tittade på mig från båda sidor där jag stod på däck framme i fören. En magisk upplevelse som är svår att klä i ord.


På förmiddagen la sig en kompakt dimma runt oss och begränsade sikten till ett tiotal meter. Som tur är har vi radar med bildöverlägg i sjökortsplottern. Plus AIS (Automatic Identification System) som via VHF mottagning visar andra båtar med data om exakt position, närmsta passagepunkt och när den inträffar. Likaså sänder vår transponder samma data om oss till fartyg i närheten. Även detta, liksom radarekona, presenterat i de elektroniska sjökorten. Känns tryggt i tjock dimma.
Vi var på väg till ön Berlengas och navigerade så nära vi vågade i tjockan. Som ett trollslag öppnade sig blå himmel och där, rakt framför oss, hade vi fyren alldeles ovanför ankarplatsen.


Vädret var strålande och jollen kom snabbt i sjön så vi kunde ge oss ut på upptäcktsfärd längs kusten som var full av grottor och tunnlar i berget.


En av dem gick att köra genom och mynnade ut i en liten vacker lagun där halvstora fiskar helt oblygt simmade runt jollen och tittade intresserat på oss.


Ett gammalt fort är ombyggt och inrett till vandrarhem. Det såg ut precis som i den populära TV följetongen "Fångarna på fortet".


Vid båten hade hade ett helt gäng dykare förtöjt sin RIB i aktern på vår båt. De berättade att vi ankrat rakt över ett gammalt fartyg som förlist 1914 och blivit vrak. Vi fick veta att Vasco da Gama hade fört befäl ombord varför vraket är mycket populärt bland dykande nutida landsmän.


Då vi själva har både dykutrustningar, kompressor att ladda luft med samt giltiga certifikat kunde jag inte bärga mig utan dök genast ner och bökade runt på det gamla vraket som låg på komfortabla 22 meters djup. Vattnet är kallt i Atlanten så Redaren behärskade sig och läskade sig med en kall läsk i solskenet istället.


En turbåt från den lilla byn Peniche strax öster om ön på fastlandet körde ut gäster dagligen och öns enda sandstrand var full av skränande badgäster.


Då matförrådet ombord var på upphällningen efter den senaste etappen passade jag på att håva upp lite fisk till kvällsmat vilka Redaren rensade och pocherade i byssan strax innan solen gick ner efter ännu en händelserik dag att lägga på minnet.


Även kattmat går att äta om man är svulten
(Vår position)