torsdag 14 januari 2010

An Apple a Day or a Day in the Apple

Hur gör man New York, the Big Apple, på en dag? Det kan verka omöjligt men det fungerade hyfsat bra och så här i efterhand känns det som om vi har bra grepp om den trevliga staden.


New York har tre flygplatser, Newark, JF Kennedy och La Guardia. Avstånden in till city är ungefär desamma och det går snabbt och smidigt med tåg. För vår del från Newark till Penn Station på Manhattan.


Vi hade bokat ett hyfsat bra hotell i förväg och valt att bo alldeles intill en hög stolpe på vilken man placerat en staty av vår kollega Cristoffer Columbus vid Central Parks sydvästra hörn.

Christopher Columbus 

The Empire Hotel 

Granne med Baletten vid Lincoln center

Efter en rask stärkande promenad, vars en smörgås och en uppiggande tupplur under fem minuter på den lilla visaren, tog vi metron ner till Soho där vi åt middag på Balthazar. En annorlunda, bejakande, trevligt stökig restaurang med alla möjliga sorters både vanliga och ovanliga människor. Dessutom god mat och fantastiskt uppmärksam och trevlig personal. Döm om vår häpna förvåning då vi hamnade vid samma bord som goda vänner samt till på köpet blev bjudna på middagen. Mycket trevligt!

Restaurang Balthazar, namne med en av de tre vise männen

Dagen efter schasade Redaren upp mig klockan två på eftermiddagen, visserligen europeisk tid, och vi vaknade långsamt till livs nere på Starbucks Cafe vid hörnet av 63:e gatan och Broadway. Precis som i alla filmer så och i verkligheten pyser det ånga ur gatorna nästan överallt i New York.


Solen sken, men kylan bet oss i kinderna, när vi vandrade genom Central Park och smälte frukosten. Vackert var det och en känsla man inte får i någon annan storstad infann sig osökt. Vi höll varandra i hand och var lika kära som vanligt.


I parken finns ett litet runt tegelhus med en karusell inuti och jag drabbades ohjälpligt av ett nästintill ohanterbart begär att få galoppera runt på någon av de vackra hästarna men Redaren ansåg det mindre passande så det fick bero.


När vi var nöjda med den gigantiska parken spatserade vi med spänstiga steg söderut på Manhattan längs femte Avenyn och beskådade i tur och ordning;

På femte avenyn ligger


Donald Trumps kåk


Coca-Colas New York kontor


Hennes och Mauritz


Svenska Kyrkan


Skridskobanan vid Rockefeller Center

Chrysler Building

Grand Central Station

Empire State Building

Utsikt från 186:e våningen

Ground Zero där World Trade Center en gång stod

De två tidigare gånger jag varit i New York, en gång på sjuttiotalet och en på nittiotalet, fanns tvillingtornen fortfarande kvar. Det kändes overkligt nu när tankarna sökte sig till stunden jag stod uppe på översta våningen och blickade ut över staden ovetande om katastrofen som skulle radera bort byggnaderna fullständigt.

Ellis Island med Frihetsgudinnan

Bloomingdales flotta varuhus

Inne på Blomingdales stod denna vackra Harley Davidsson, en ”Knucklehead” från fyrtiotalet, och osade välluktande smörjolja mitt inne bland parfymeriernas kvalmiga odörer. För att distrahera Redaren fick hon en intressant föreläsning om de olika HD:modellernas motorer genom förra seklet. Flathead, Knucklehead, Panhead, Shovelhead, Evolution och Twincam. Som gammal HD-knutte är jag genuint insatt i ämnet.

Knucklehead på Bloomingdales

Efter en intensiv dag, full av häftiga intryck, hittade vi en liten charmig italiensk restaurang med två vedeldade pizzaugnar där vi åt riktigt tunna och goda pizzor innan vid drog oss tillbaka till hotellet där vi tog en tupplur före kvällens teaterbesök på Broadway vid Times Square.

Times Square, Broadway

Tänkte på hur fantastiskt det är att kunna sitta hemma i Europa, trådlöst uppkopplad, och beställa biljetter för att dagen efter stå i New York på The Minskoff Theatre och få biljetterna i ett litet kuvert av en bugande vaktmästare

The Lion King, en upplevelse av rang

Kvällen avrundade vi på hotell Marriots snurrande "rooftop", Times Square,  med bakelser och läsk till det facila priset av nästan sexhundra kronor. Man fick dock äta så många bakelser man ville, vilket jag gjorde, ivrigt påhejad av Redaren som är mycket ekonomisk. I USA gör man precis som man själv vill.
Vi konstaterade att det var på tok för kallt i New York, minus åtta grader, när vi vandrade hem i natten så vi beslöt, som planerat, att ta flyget vidare till Costa Rica nästa dag. Costa Rica ligger mellan Panama och Nicaragua i mellanamerika och har specialicerat sig på eko-tourism. Vi skulle gärna stannat längre i Äpplet...

Upplevelser, bästa valutan i Jordgubbslandet!

lördag 2 januari 2010

Columbi ägg

Columbi ägg är en parabel som visar att ett problem som kan ses som omöjligt innan man vet lösningen kan ses som trivialt när lösningen är känd.


Mitt problem har varit att jag inte för mitt liv kunnat förstå varför man slår mindre vatten i en automatisk äggkokare ju fler ägg man kokar samtidigt.
Vi kan börja med att en äggkokare är ett energisnålare alternativ än en kastrull med vatten utan lock. Dessutom behöver man inte bry sig om tiden, bara fylla på rätt mängd vatten i förhållande till antal ägg och vilken konsistens som önskas. När äggen är färdiga piper äggklockan energiskt.
Ju hårdare man önskar äggen, ju mer vatten i apparaten. Så långt fullt förståeligt men ju fler ägg, desto mindre vatten. Varför?
Efter att ha sökt långt in i det minne jag har tillgängligt idag poppade gamla fysiklektioner fram och hjälpte till att få mig att förstå hur det hela fungerar.


Först mäter man upp rätt mängd vatten, slår det i kokaren på värmeplattan i dess botten, placerar tänkt antal ägg i hållaren, sätter på locket samt slår till strömbrytaren.


Vattnet på bottenplattan värms nu snabbt upp genom att ta upp den friktionsvärme som uppstår när spänningen från någon avlägsen generator driver fram en ström genom motståndet i värmeplattan. När temperaturen stigit till hundra grader börjar vattnet koka och temperaturen stannar på hundra grader så länge det finns vatten kvar. Anledningen att temperaturen inte stiger mer är att all värme åtgår till att förånga vattnet. Vatten kan inte bli varmare än hundra grader under atmosfärstrycket vid havsytan till skillnad mot en tryckkokare där vattnet blir över hundra grader. På Mount Everests topp är trycket lägre och där kokar vattnet under hundra grader. Däremot kan ångan överhettas och bli mycket varmare. När vattenångan kondenserar avges ångans värmeinnehåll till omgivningen. En viss del av ångan pyser ut genom hålen i toppen av huven och kyls av rummets kalla luft, kondenserar och avger fuktig värme till frukostatmosfären. Den del av ångan som inte pyser ut kondenserar på äggens yta och avger värme till äggets skal vilken sprider sig till innehållet som koagulerar. En del kondenserar på lockets insida och värmer upp detta så man bränner sig om fingrarna om man tar på det av misstag. Kondensatet från ägg och huv rinner ner på värmeplattan och förångas återigen och så fortgår äggkokningscykeln tills allt vatten kokat bort och ångan pyst ut genom topphålen. Temperaturen stiger då över hundra grader på kokplattans yta och en tentakel (temperatursensor) från äggklockan känner av detta och klockan varsegör att äggen är klara.
Alltså ju fler äggen är, ju större yta har ångan att kondensera på och för att då hålla tiden konstant med fler ägg på gång måste man minska vattenmängden för att den skall hinna förångas och pysa ut i tid.
Det handlar alltså om att hålla uppvärmningstiden konstant oavsett antalet ägg i kokaren.

Kan ju vara bra att veta även om det kanske finns viktigare utsläpp att begränsa i dessa tider med misslyckade klimatmöten...

Rätta mig gärna om mina teorier är fel, i annat fall fortsätter jag att äta ägg övertygad om att jag tillagat dem med rätt sorts fysik.

Om det är någon läsare som saknar intresse för automatisk äggkokning går det ju alltid bra att gå tillbaka till inläggets början, byta till något mera intressant inlägg och glömma bort det hela.


För övrigt anser jag att Ägg skall kryddas med Kalles kaviar!