Efter en kort men härlig tid på Bermuda blev det så dags att utnyttja ett lämpligt väderfönster och sätta kurs mot Azorerna mitt i Atlanten. Vi betalade vår kajplats, vilken var hutlöst dyr (över 500:-/dygn), tankade fullt samt klarerade ut oss hos myndigheterna. Bermuda radio ville ha uppgifter om säkerhetsutrustning ombord och beräknad ankomst Azorerna för att kunna bistå oss om vi till äventyrs inte skulle dyka upp i tid. Här vankades det djuphavssegling!
Vädret visade sin bästa sida men vindarna var så svaga att vi fick gå för motor halva första dagen. Sen kom det vind. Först lite lagom, sedan lite mer och till slut för mycket. Vi fick reva storen maximalt samt så småningom skifta till den aktra lilla genuan. Sjöarna växte men var korta och det kom vågor från tre olika håll. Vind, ström och dyningar. Allt mixat till en veritabel häxkittel som gjorde tillvaron ombord ytterst obekväm.
Sittbrunnstältet satte vi upp redan från början så vår tillvaro blev inte lika blöt som under förra sjöresan. Lite som att sitta i förtältet till en husvagn och läsa en bra bok en blåsig och regnkulen sommardag.
Redaren och jag själv blev sjösjuka i vanlig ordning medan Claes visslade och verkade helt oberörd. I sanning en gudagåva. Men efter ett par dagar återkom sjöbenen även för oss plus att sjön blev mindre stökig. Vi hade ett lågtryck med en kallfront som jagade oss så gott som hela resan över vilket innebar pinkryss för det mesta men även lite halvvindssegling som genast gör livet ombord lite drägligare.
Efter en vecka fick vi en ny körare och Redaren däckade totalt. Hur tapper hon än varit tidigare och lagat vår mat med all möda det innebär i en byssa där allt kastas omkring i en ända röra så tog hennes krafter slut. Efter ytterligare ett par dygns hårda förhållanden gav vinden med sig, sjöarna blev behagligare och såväl sol som måne tittade fram och Redaren bakade bröd åt oss igen.
Livet blev drägligt igen och dagarna tuffade på i ett behagligt tempo med biokvällar mitt på Atlanten. Mobiltelefonen bekräftade vår position. Fantastiskt med elektronik och satelliter eller hur?
Livet blev drägligt igen och dagarna tuffade på i ett behagligt tempo med biokvällar mitt på Atlanten. Mobiltelefonen bekräftade vår position. Fantastiskt med elektronik och satelliter eller hur?
Till slut dog vinden långsamt ut och de sista två dynen blev vi tvungna att gå för motor i svag motvind rakt mot målet.
Plötsligt hade det gått fjorton dagar vilka först kändes som en evighet, sedan inte märktes alls tills vi plötsligt var framme en vacker lördags förmiddag. På ön Faial i staden Horta. Ett gäng små optimister välkomnade oss liksom den tama delfinen Fiffi som hamnkapten dresserat att välkomna alla nya båtar. Fem sillar för varje båt får hon.
I hamnen låg ett par hundra andra Atlantseglare från alla möjliga länder. Svenska skolskeppet s/v Gunilla från Öckerö samt marinens HMS Falken låg i hamn och välkomnade oss med sina flaggor.
S/V Gunilla, vår ständiga följeslagare
Marinens utbildningsfartyg skonerten HMS Falken
Själva gratulerade vi varandra till en lyckad Atlantetapp
och så här glad var Redaren över att slippa sjösjukan för ett tag
Även andra svenska segelbåtar vi mött tidigare fanns här. En del med skador men de flesta verkade ha klarat resan bra liksom vi. Här Cu@Sea från Råå vid Helsingborg med kapten Per och familj.
För vår del var det bara en mindre läcka vid förpikens taklucka samt ett undervant där ett par kardeler gått av på vajern. En riggfirma i hamnen lovade omgående att pressa ett nytt stag på ett par dagar trots hård arbetsbelastning.
För vår del var det bara en mindre läcka vid förpikens taklucka samt ett undervant där ett par kardeler gått av på vajern. En riggfirma i hamnen lovade omgående att pressa ett nytt stag på ett par dagar trots hård arbetsbelastning.
Själva blev vi inklämda mellan ett par andra båtar vid receptionskajen i väntan på en egen kajplats. Najad 42:an Hokus Pokus låg strax intill.
Som vanligt var det en berusande känsla att komma i hamn och äntligen få sova i en stilla koj utan att kastas omring. Dessutom slippa nattvakterna var tredje timma och kunna sova non stop hela natten ett tag framöver innan nästa etapp mot Europa. Gissa om första frukosten i hamn var underbar...
Kajerna i Hortas hamn är fullklottrade med konstverk målade av besökande båtar genom åren. Vi hittade ett flertal av dem vi träffat på tidigare under resans gång. Nisse på s/y Kairos, Curt på s/y Bellis för att ta några exempel.
Skönheter som gamla gaffelriggare och ultramoderna Swanbåtar hittar man här bland alla andra vanliga och ovanliga båtar. Bara det ett nöje i sig att strosa runt och kolla in allt. Lukta på den speciella atmosfären som onekligen råder.
Ankomstmiddagarna har Claes lovat bjuda på och den här gången blev det på Peters Sport Bar vilken är världsberömd bland långseglare och inte bör missas under några som helst omständigheter.
genom krogdörren skymtar vi ön Pico med sin vulkan i bakgrunden
På öar hyr man gärna moppe för att få maximalt utbyte av utflykterna. En halv dag tar det att köra runt i lugn och ro och njuta av den vackra omgivningen. Azorerna är gröna öar då det regnar mycket över tiden.