lördag 11 februari 2012

Rio Diablo

Efter en övernattning för ankar i en öde vik längs kusten och ett besök hos bagaren på Isla Tigre där vi utöver gott nybakat kunabröd även fick ett par dunkar dricksvatten fortsatte vi till mynningen av floden Rio Diablo. Bagaren var en mycket vänlig man och berättade att han var 76 år. Hans vackra hustru var 45 och hade rött på kinderna och ett underbart leende.
Det finns gott om lömska rev men ute i havsbandet där det är dyning eller vågor bryter det ofta våldsamt.


Värre är det inomskärs där det verkligen gäller att se upp. Indianerna är goda sjömän och det är imponerande att se dem långt ute till havs med segel på de ranka kanoterna som helt saknar både köl och barlast.



En del lite större kanoter har fått akterspegel och utrustats med utombordare. De är fortfarande byggda av en solid stock som holkats ur. Runt tio meter långa och endast en meter breda. Ibland kommer det sådana i full fart med 15-20 personer ombord.


Det finns runt 350 öar i San Blas arkipelagen. De flesta obebodda. Vissa bebodda småöar är täckta med hyddor till nästan hundra procent. En och annan ö har ett litet skärgårdspensionat i form av enkla bungalows vilka kanske hyrs ut som smekmånads ”hideaway”. Det finns små flygfält på ett flertal ställen längs kusten och man hämtar sina gäster med snabba båtar.


En del öar är som hämtade ur en gammal Knoll o Tott serietidning med bara en eller ett par palmer på vit korallsand och omgivna av turkosblått kristallklart vatten. Paradisöar precis som i Söderhavet.
Vad vi hört av andra seglare har priserna i Söderhavet rusat i höjden och det är ofta tre gånger så dyrt jämfört med priserna hemma i Europa. Dessutom är det väldigt långt dit så för närvarande är vi nöjda med de fantastiska upplevelser vi får oss till livs här i San Blas och övriga Karibien.


Precis där Rio Diablo mynnar ut i Karibiska havet ligger två små öar med varsin by på, Corazon de Jesus och Nargana.


Det kunde precis lika gärna varit inomskärs på den svenska västkusten en högsommardag, kanske vid Mollösund eller något annat pittoreskt ställe, om det nu inte hade varit bambuhyddor på land och 28 grader varmt i slutet av januari.


De båda öarna är förbundna med en gedigen täckt gångbro och på varje sida finns ett torg med en staty som på de flesta andra öar här.




Invånarna i de två byarna har gett upp det traditionella Kunalivet och man blir ledsen av att se en lekplats som verkar hämtad direkt från Kiviks marknad på Österlen i Skåne och samtidigt lyssna på ett stort dieselkraftverk med generatorer som ger ström till byn dygnet runt.


Dessutom utan avgasrening eller effektiv ljuddämpning. Hyddorna har stolpar med elmätare och stora röda parabolantenner.



Kvinnorna bär inte molas och hövdingarna makt är symbolisk. Öl och sprit säljs fritt i affärer och barer och flaken transporteras i skytteltrafik mellan tradingbåtarna och näringsställena med skottkärra.



Det finns en riktig bank med luftkonditionering och beväpnad vakt utanför där man kan ta ut eller bara växla dollar från stora till små valörer. Växel är ett problem överallt och man måste ha små valörer då man handlar.



Som ett exempel kan nämnas att bullar och mindre bröd kostar mellan 70 öre och en dryg krona. Man får ofta 10 småbaguetter för en dollar, alltså sju kronor.
En del affärer har kassaapparat, läskkyl och frysboxar med kött, fisk och kyckling. Inte någonstans har vi fått betala ”gringopriser” som i Colombia där man nästan överallt hade olika priser för inhemska och turister vilket den här mannen noga framhöll. Vi hittade till och med cheddarost här men fick köpa den skiva för skiva i plastförpackning.


Döm om vår förvåning när vi gick förbi den ena byns skola och fick se ett litet anslag på dörren att det fanns Internet för allmänheten i klassrummet innanför.


Det ingick i elevernas undervisning men man tog in lite dollar genom att hyra ut datorerna. En dollar i timmen på skolans laptops och fem om man hade med egen. Logiken är svår att förstå om det nu finns någon. Man kanske anser att någon som har egen dator har så mycket pengar att det är rimligt att femdubbla priset. Uppkopplingen var trådlös oavsett egen eller lånad dator men nätet så långsamt att vi nästan omgående tröttnade.


Vi gick istället ner till en av byns små enkla restauranger och åt varsin kycklingbit med lite friteradpotatis och sallad. Stället låg på en brygga vid vattnet och utanför hade man byggt en damm med fisk och tre stora havssköldpaddor i som byns skola använde till sina biologilektioner.


Jag lade märke till att kocken var ute och matade fiskarna med langusterskal så när vi var klara med vår måltid tittade jag in i köket och fick köpa fyra humrar för en dryg dollar styck. Nykokta!
Utanför låg fisknät på tork ovanpå en ställning i vattnet och några grisar grymtade i en bur strax intill. Man håller svinen i praktiska självgödslande burar med spjälgolv över vattnet.


Köksavfall, plastförpackningar och andra sopor går direkt i havet på baksidan. Ingenstans har vi sett något som helst organiserat omhändertagande av sopor mer än att man fyller ut sina strandtomter för att få mer mark där det är trångbott. Ofta armerar man med korall och stora vackra conchsnäckor.


Efter maten tog vi en promenad och tittade runt i de båda byarna. Ett par riktiga kyrklokaler fanns liksom ett flygplatskontor med biljettförsäljning och bagagehantering.




Det ligger ett litet flygfält på en annan ö strax intill med dagliga förbindelser till Panama City. Familjen Jones Escobar vädrade sin madrass på gatan, det var tomt i biljardhallen och en liten hundvalp hade precis sett dagens ljus för första gången.




En yngling hängde vid kiosken, en höna funderade på om det var läge att värpa ett ägg och två småflickor tittade nyfiket på oss.


 


Det kommunala utedasset var ledigt men oavsett behov lockade det inte till besök och i övrigt verkade byn lite eftermiddagssömnig,


viket även vi var så det blev jollen tillbaka till båten för en tupplur i hängmatta och sittbrunn.


Nästa dag tog jag jollen in till kraftverket och försökte köpa lite diesel till båten men fick nobben av maskinisten som istället tipsade att det fanns att köpa vid en brygga sidan om bron vid torget. En gammal krokig indian hade hela bakgården full med stora plastfat från vilka han slangade dieseln. Här var det världsmarknadspriser så jag fick snällt punga ut med femtio dollar för två dunkar. En hisnande summa då man nu börjat vänja sig vid de häpnadsväckande låga priserna på allt annat.
Jag försökte även att få lite dricksvatten men fick veta att byborna hämtar allt dricksvatten direkt från floden på andra sidan sundet en bit uppströms.
På eftermiddagen packade vi därför jollen och begav oss på upptäcktsfärd uppför Rio Diablo. Flodmynningen är grund och belamrad med bråte som stockar, grenar och rotvältor så det var lite knöligt att ta sig in på djupt vatten.
Ju längre upp vi kom desto renare blev vattnet men det kändes lite tveksamt att man skulle kunna dricka det direkt så vi beslöt oss för att koka det som vanligt senare ombord. Det förekommer parasiter i sötvattensfloder vilket Redarens mor upplyst oss om.




Vi hade fått besked på att det var ok att använda motorn på floden vilket inte är tillåtet på alla ställen. Vi kom fram till ett ställe där en gammal vattenledning som tidigare försörjt byn låg tvärs över floden men det gick att komma över den vid kanten. Det dröjde inte många sekunder förrän en upphetsad indian och hans skeppshund Lukas kom paddlande efter oss och skrek något på spanska och skällde ut oss.


Vi förstod efter ett tag att vi inte fick köra längre än till vattenledningen då man tog sitt dricksvatten just här. Vattnet var kristallklart och både Lukas och indianen lugnade ner sig när vi respekterade tillsägelsen.


Mannen lät oss förstå att vi kunde få böta en massa dollar om han talade om det i byn men om vi köpte en klase bananer ,ett par avokado och två nävar limefrukter för tre dollar skulle han hålla tyst. Vi gav honom fem och han bedyrade att vi var vänner och hans mun förseglad.Vi hade två stora bärkassar smutstvätt med och vi fick besked att det var ok att tvätta så länge vi gjorde det nedströms från vattenledningen.
Vi tog det lugnt och tvättade både oss själv och kläderna. Det var underbart att få bada i svalt sötvatten. Ganska mycket svalare än i havet så det tog en stund att hämta sig innan det blev behagligt. Våra vattendunkar blev fyllda med kristallklart källvatten och vi puttrade sen i sakta mak ner för floden förbi en vacker gravplats där någon satt färska plastblommor. Vi var åter överens om att upplevelserna här hos Kunaindianerna överträffar allt vi hittills fått vara med om med råge.


Mot turismen i väster

Inga kommentarer: