Efter en övernattning för ankar i en öde vik längs
kusten och ett besök hos bagaren på Isla Tigre där vi utöver gott nybakat kunabröd även fick ett par dunkar dricksvatten fortsatte vi till mynningen av
floden Rio Diablo. Bagaren var en mycket vänlig man och berättade att han var
76 år. Hans vackra hustru var 45 och hade rött på kinderna och ett underbart
leende.
Det finns gott om lömska rev men ute i havsbandet
där det är dyning eller vågor bryter det ofta våldsamt.
Värre är det inomskärs där det verkligen gäller att se upp.
Indianerna är goda sjömän och det är imponerande att se dem långt ute till havs
med segel på de ranka kanoterna som helt saknar både köl och barlast.
En del lite större kanoter har fått akterspegel och
utrustats med utombordare. De är fortfarande byggda av en solid stock som
holkats ur. Runt tio meter långa och endast en meter breda. Ibland kommer det
sådana i full fart med 15-20 personer ombord.
Det finns runt 350 öar i San Blas arkipelagen. De flesta obebodda. Vissa bebodda småöar är täckta med hyddor till nästan hundra procent. En och annan ö har ett litet skärgårdspensionat i form av enkla bungalows vilka kanske hyrs ut som smekmånads ”hideaway”. Det finns små flygfält på ett flertal ställen längs kusten och man hämtar sina gäster med snabba båtar.
En del öar är som hämtade ur en gammal Knoll o Tott
serietidning med bara en eller ett par palmer på vit korallsand och omgivna av
turkosblått kristallklart vatten. Paradisöar precis som i Söderhavet.
Vad vi hört av andra seglare har priserna i Söderhavet rusat
i höjden och det är ofta tre gånger så dyrt jämfört med priserna hemma i
Europa. Dessutom är det väldigt långt dit så för närvarande är vi nöjda med de
fantastiska upplevelser vi får oss till livs här i San Blas och övriga Karibien.
Precis där Rio Diablo mynnar ut i Karibiska havet ligger två
små öar med varsin by på, Corazon de Jesus och Nargana.
Det kunde precis lika gärna varit inomskärs på den svenska västkusten en högsommardag, kanske vid Mollösund eller något annat pittoreskt ställe, om det nu inte hade varit bambuhyddor på land och 28 grader varmt i slutet av januari.
Det kunde precis lika gärna varit inomskärs på den svenska västkusten en högsommardag, kanske vid Mollösund eller något annat pittoreskt ställe, om det nu inte hade varit bambuhyddor på land och 28 grader varmt i slutet av januari.
De båda öarna är förbundna med en gedigen täckt gångbro och
på varje sida finns ett torg med en staty som på de flesta andra öar här.
Invånarna
i de två byarna har gett upp det traditionella Kunalivet och man blir ledsen av
att se en lekplats som verkar hämtad direkt från Kiviks marknad på Österlen i Skåne
och samtidigt lyssna på ett stort dieselkraftverk med generatorer som ger ström
till byn dygnet runt.
Dessutom
utan avgasrening eller effektiv ljuddämpning. Hyddorna har stolpar med elmätare
och stora röda parabolantenner.
Kvinnorna
bär inte molas och hövdingarna makt är symbolisk. Öl och sprit säljs fritt i
affärer och barer och flaken transporteras i skytteltrafik mellan
tradingbåtarna och näringsställena med skottkärra.
Det finns en riktig bank med luftkonditionering och beväpnad vakt utanför där man kan ta ut eller bara växla dollar från stora till små valörer. Växel är ett problem överallt och man måste ha små valörer då man handlar.
Som
ett exempel kan nämnas att bullar och mindre bröd kostar mellan 70 öre och en
dryg krona. Man får ofta 10 småbaguetter för en dollar, alltså sju kronor.
En
del affärer har kassaapparat, läskkyl och frysboxar med kött, fisk och
kyckling. Inte någonstans har vi fått betala ”gringopriser” som i Colombia där
man nästan överallt hade olika priser för inhemska och turister vilket den här
mannen noga framhöll. Vi hittade till och med cheddarost här men fick köpa den
skiva för skiva i plastförpackning.
Döm
om vår förvåning när vi gick förbi den ena byns skola och fick se ett litet
anslag på dörren att det fanns Internet för allmänheten i klassrummet innanför.
Vi gick istället ner till en av byns små enkla restauranger och
åt varsin kycklingbit med lite friteradpotatis och sallad. Stället låg på en brygga vid vattnet och
utanför hade man byggt en damm med fisk och tre stora havssköldpaddor i som
byns skola använde till sina biologilektioner.
Jag lade märke till att kocken var ute och matade fiskarna
med langusterskal så när vi var klara med vår måltid tittade jag in i köket och
fick köpa fyra humrar för en dryg dollar styck. Nykokta!
Utanför låg fisknät på tork ovanpå en ställning i vattnet
och några grisar grymtade i en bur strax intill. Man håller svinen i praktiska självgödslande
burar med spjälgolv över vattnet.
Köksavfall, plastförpackningar och andra sopor går direkt i
havet på baksidan. Ingenstans har vi sett något som helst organiserat omhändertagande av sopor mer än
att man fyller ut sina strandtomter för att få mer mark där det är trångbott.
Ofta armerar man med korall och stora vackra conchsnäckor.
Efter maten tog vi en promenad och tittade runt i de båda
byarna. Ett par riktiga kyrklokaler fanns liksom ett flygplatskontor med
biljettförsäljning och bagagehantering.
Det ligger ett litet flygfält på en
annan ö strax intill med dagliga förbindelser till Panama City. Familjen Jones Escobar vädrade sin madrass på gatan, det var tomt i biljardhallen och en liten hundvalp hade precis sett dagens ljus för första gången.
En yngling hängde vid kiosken, en höna funderade på om det
var läge att värpa ett ägg och två småflickor tittade nyfiket på oss.
Det kommunala utedasset var ledigt men oavsett behov lockade
det inte till besök och i övrigt verkade byn lite eftermiddagssömnig,
viket även vi var så det blev jollen tillbaka till båten för
en tupplur i hängmatta och sittbrunn.
Nästa dag tog jag jollen in till kraftverket och försökte
köpa lite diesel till båten men fick nobben av maskinisten som istället tipsade
att det fanns att köpa vid en brygga sidan om bron vid torget. En gammal krokig
indian hade hela bakgården full med stora plastfat från vilka han slangade
dieseln. Här var det världsmarknadspriser så jag fick snällt punga ut med
femtio dollar för två dunkar. En hisnande summa då man nu börjat vänja sig vid
de häpnadsväckande låga priserna på allt annat.
Jag försökte även att få lite dricksvatten men fick veta att
byborna hämtar allt dricksvatten direkt från floden på andra sidan sundet en
bit uppströms.
På eftermiddagen packade vi därför jollen och begav oss på
upptäcktsfärd uppför Rio Diablo. Flodmynningen är grund och belamrad med bråte som
stockar, grenar och rotvältor så det var lite knöligt att ta sig in på djupt
vatten.
Ju längre upp vi kom desto renare blev vattnet men det
kändes lite tveksamt att man skulle kunna dricka det direkt så vi beslöt oss
för att koka det som vanligt senare ombord. Det förekommer parasiter i
sötvattensfloder vilket Redarens mor upplyst oss om.
Vi hade fått besked på att det var ok att använda motorn på floden vilket inte är tillåtet på alla ställen. Vi kom fram till ett ställe där en gammal vattenledning som tidigare försörjt byn låg tvärs över floden men det gick att komma över den vid kanten. Det dröjde inte många sekunder förrän en upphetsad indian och hans skeppshund Lukas kom paddlande efter oss och skrek något på spanska och skällde ut oss.
Vi förstod efter ett tag att vi inte fick köra längre än till vattenledningen då man tog sitt dricksvatten just här. Vattnet var kristallklart och både Lukas och indianen lugnade ner sig när vi respekterade tillsägelsen.
Mannen lät oss förstå att vi kunde få böta en massa dollar om han talade om det i byn men om vi köpte en klase bananer ,ett par avokado och två nävar limefrukter för tre dollar skulle han hålla tyst. Vi gav honom fem och han bedyrade att vi var vänner och hans mun förseglad.Vi hade två stora bärkassar smutstvätt med och vi fick besked att det var ok att tvätta så länge vi gjorde det nedströms från vattenledningen.
Vi tog det lugnt och tvättade både oss själv och kläderna. Det var underbart att få bada i svalt sötvatten. Ganska mycket svalare än i havet så det tog en stund att hämta sig innan det blev behagligt. Våra vattendunkar blev fyllda med kristallklart källvatten och vi puttrade sen i sakta mak ner för floden förbi en vacker gravplats där någon satt färska plastblommor. Vi var åter överens om att upplevelserna här hos Kunaindianerna överträffar allt vi hittills fått vara med om med råge.
Mot turismen i väster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar