Avstånden här är korta då byarna ligger relativt tätt så dagsetapperna
blir sällan mer än ett par timmar långa.
Det är öppet hav längs landets östra kust så vågor och dyningar
studsar tillbaka och gör vattnet oroligt och stökigt att segla i så därför
skönt med korta dagsetapper. Längre västerut sträcker sig långa korallrev längs
kusten långt ut till havs vilka bryter sjöarna och skapar platt vatten innanför
även om det blåser rejält.
Vi hittade en fin vik, Puerto Escoses, att övernatta i. Där skulle
enligt vår ”Cruising Guide” ligga en liten by men det visade sig att den var
övergiven men hyddorna används fortfarande av fiskande indianer från fastlandet
som övernattar där.
En ganska ruffig katamaran, Jollywitch (Kulhäxan?) från London, låg
för ankar här och vi bytte några ord med ägaren som var en till åren kommen och
mycket trevlig engelsk gentleman som förmodligen ensamseglade.
Vi beslöt att bara ta det lugnt och hade en fin kväll i sittbrunnen.
Solen gick ner över bergen i väster och det blev kolsvart då månen var borta.
Nattljuden från den tropiska djungeln var som alltid magiska och vi satt en
lång stund och bara lyssnade. Pannlampor lös till lite här och var längs
stränderna och vi antog att det var indianer som ljustrade languster.
Nästa morgon, då vi i lugn och ro som vanligt
avnjutit en god frukost bestående av varmt Kunabröd med skinka och ost, yoghurt
med russin och banan samt starkt gott Colombiakaffe till, fortsatte vi
inomskärs bak ett antal skyddande öar med småbyar på.
Området här i de östra delarna av San Blas är inte officiellt sjömätta och det finns därför inga tillförlitliga sjökort att köpa. Vår Raymarin plotter använder Navionics sjökort och skulle vi litat på dem hade vi förmodligen förlist omgående. Det står dock klart och tydligt på plotterbilden av korten att de är otillförlitliga så ingen skugga på det. Ofta gick vi rakt över land enligt kartbilden men med radarn på och svepen lagda över sjökorten kan man göra ”offset”-justeringar så det stämmer någorlunda med verkligheten. Värre är det med djupen även om vi har ekolod som ger aktuellt djup löpande så kan det från att ena sekunden vara tio meter till den andra att man står på grund.
Man måste
ögonnavigera och då helst med solen i ryggen och polariserande solglasögon att
hålla utkik genom. Man ser då grunden utmärkt. I öppen sjö eller där det är
dyning ser man som regel var sjöarna bryter över reven. Killen som skrivit vår
”Cruising Guide”, Erik Bauhaus, har lodat och ritat utmärkta sjökort med säkra
”GPS-waypoints”. Ett uppskattat jättejobb. Faktiskt den enda vägledning som
finns att tillgå och alla långseglare som passerar här har den. Utan boken
skulle vi varit nästan chanslösa.
Det finns
gott om både stora och små vrak lite varstans och vi blev själva åsyna vittnen
till när en Colombiansk liten fraktskuta körde rakt upp på ett grund och blev
stående med lätt slagsida. En annan skuta vi passerade hade ankrat för gott på
land alldeles bredvid en hydda.
Efter en
mycket svårnavigerad dagsetapp kom vi fram till byn Mulatupu som ligger på en ö
med en utmärkt skyddad ankarvik alldeles intill. Ett gäng glada och mycket
vänliga ungdomar i kanot hälsade oss välkomna.
Likaså
gjorde en ensam indian i kanot och bjöd oss dessutom på papaya och kokosnöt som
smakade utmärkt efter sjöturen.
Mr Green
som mannen hette visade sig vara vaktmästare på byns stora skola. En skola
täcker ofta ett stort område med ett antal byar som skickar dit sina barn.
Vi bjöd
ombord Mr Green och hans indiankvinna till kvällen och spenderade dessförinnan
hela eftermiddagen med att titta runt i byn samt besöka skolan guidade av Mr
Green.
Det finns
en täckt bro från fastlandet över till byn på ön. På bron sitter en postering
med block och penna och bokför alla bananer, nötter och frukter som hämtas från
odlingarna uppe i bergen på fastlandet. Förmodar att det är någon form av
tullpostering och att man får skatta till kollektivet i byn för det man för in
i byn.
Upplevelsen
att vara välkommen och få vandra fritt i en indianby där tiden verkar ha stått
still i hundratals år är stor. Riktigt stor. Vi är överens om att detta är
resans höjdpunkt än så länge.
Det finns
inga avlopp utan behovet att då och då släppa en lakritskrumelur sker från små hemtrevliga
kiosker vilka är pålade över vattnet vid strandkanterna. Mindre hemtrevligt är
att krocka med krumelurerna vid morgondoppet.
Alla
hushåll har kanot. Farkoster som fortfarande görs av urholkade trädstammar och
hanteras med nedärvd skicklighet. De är otroligt ranka och en ovan kanotist
skulle med största sannolikhet slå runt omedelbart.
Vår
moderna segelbåt låg här som representant för vårt västerländska samhälle
vilket de äldre i byarna kämpar mot att hemfalla åt.
Det finns tyvärr en tydlig generationsväxling mot ett modernare leverne. Unga tjejer klär sig inte i molas som de äldre indiankvinnorna och det finns telefon i de flesta byarna. Även mobiltelefoner.
Alla byar med självaktning har naturligtvis ett centrumtorg med en staty av någon viktig person. Så även i Mulatupu som också håller egen polis utrustad med batong.
Utan
uniform men med befogenheter. Kanske mest upptagen med att hålla efter
busungar. Någon kriminalitet existerar inte i byarna överhuvudtaget. Man borde
nog benämna honom som ordningsman istället för polis. Mannen kunde lite
engelska och var mycket stolt över det.
Man hittar
små affärer lite varstans i gränderna som säljer konserver, diverseartiklar och
även kläder. Det finns ännu mindre affärer som bara säljer cocos och ris samt
även bagerier och någon enstaka mycket enkel servering där man kan köpa en kall
dricka, kanske en korvpirog och en bit banankaka till efterrätt.
På kvällen kom familjen Green på besök ombord som avtalat. Herr Green nyklippt, fru Green i finaste molan och med guldsmycke runt halsen samt dottern som hon var.
Tidigare
fanns det en lärare i byn, Simon Herrera, som undervisade i engelska men nu
flyttat till Panama City och lär ha skrivit en bok om Kunafolket. Simon är
omnämnd i vår guidebok och vi skall försöka få tag i ett exemplar av hans egen
bok när vi kommer till Panama.
Mr Green
hade lärt sig riktigt hygglig engelska av honom och underhåll oss och tolkade
för familjen ända tills det var dags att bryta upp och paddla hem till hyddan strax
innan kolmörkret lade sig över byn. Vi skickade med en ficklampa, lite
batterier, sygrejor, färgpennor, Coca Cola och en påse kaffe som de blev mycket
glada för. De bjöd i sin tur hem oss dagen efter vid lunch för att visa oss
sitt hem och hur de lever sina vardagsliv.
På
morgonen nästa dag fixade Mr Green fint dricksvatten som jag hämtade med jollen
i dunkar på skolan som har en vattenledning direkt från en källa uppe i bergen.
Resten av
förmiddagen spenderade vi åt att ta en tur med jollen uppför en liten flod som
hade sitt utlopp i viken där vi ankrat.
Det är
alltid lika spännande och rofyllt att färdas på småfloder. Man vet aldrig vad
som dyker upp runt nästa hörn. Vi hade turen att överraska och få se ett stort
kattdjur som försvann med blixtens hastighet in i djungeln. En indian i kanot
sålde en kokosnöt, öppnad och klar att dricka. Det känns så himla nyttigt att
få i sig näring direkt från naturen utan en massa konstiga konserverings,
emulgerings eller färgmedel tillsatta.
Ett par
tre kilometer uppströms passerade vi byns begravningsplats. Man bygger tak över
gravarna för att skydda de döda och besökare från sol och regn. Under
regnperioden kommer det tidvis kopiösa nederbördsmängder.
Höjdpunkten
under stoppet i Mulatupu var att bli hembjudna till en genuin indianfamilj i
deras enkla bambuhyddor. Man har en uteplats där man umgås privat bak ett högt
insynsskydd av bambupinnar. Ofta sover alla i hängmattor och man har få möbler
men hos familjen Green hade man investerat i en dubbelsäng också.
Alla
kläder hänger i prydlig ordning under taket. Skåp och garderober saknas helt. Golven
är stampade.
Kök och
matplats har man i en separat hydda. Maten lagas över öppen eld. På en del
ställen har vi sett att gasspisar gjort sitt intrång. Matbord och köksbänkar är
grovt tillyxade utan något som helst skönhetsvärde. Bara funktion på enklaste
sätt. Man värderar annat högre.
Vi fick
med oss lokala rotfrukter och en bananklase samt lite tips om hur vi kunde laga
till lite Kunamat. Deras mat är tyvärr ganska tråkig och smaklös. Man kryddar
inte speciellt mycket mer än med kokos i riset och lite så där.
Byarna
utgörs av ett gytter med hyddor och grusgångarna mellan är ofta smala. Hade man
inte solen att navigera efter skulle det vara lätt att gå vilse. Kunas tillåter
inte blandäktenskap och utbölingar får inte vistas i byarna efter solnedgången.
Kvinnorna väljer sin man som flyttar hem till brudens föräldrahem innan man
skaffar eget.
Det är
inte ofta man släpper in turister i sina hem och låter dem fotografera så vi
kände oss verkligen hedrade av den vänliga gästfrihet som visades oss. Många
äldre har tron att delar av själen följer med i kameran om de blir
fotograferade och i vissa byar är det totaltabu att fotografera men det verkar
som man börjat förstå att det inte är så och för det mesta får man fotografera
på öppna platser men vi har förstått att man skall fråga först om man tar
närbilder på människorna.
Varför blev man inte indian?
4 kommentarer:
Fantastiskt kul att följa era äventyr på er resa. Enda nackdelen är att man blir så dj-a sugen på att åka iväg själv.
/Torgny
Tack Torgny! Din tid kommer säkert också en dag. I så fall är mitt råd; Tveka inte!
/Uffe
Ser några få framsteg. Väldigt få. Bra? Är deras livsstil "Meningen med Livet"?
Ja det är ju frågan. Har i alla fall sällan sett så glada och spontana barn någon annanstans.
Skicka en kommentar