onsdag 8 februari 2012

Mulatupu

Påföljande morgon, vi skriver nu den 14:e januari 2012, hissade vi vårt Deltaankare och satte kurs västerut längs Kuna Yalas kust.


Avstånden här är korta då byarna ligger relativt tätt så dagsetapperna blir sällan mer än ett par timmar långa.
Det är öppet hav längs landets östra kust så vågor och dyningar studsar tillbaka och gör vattnet oroligt och stökigt att segla i så därför skönt med korta dagsetapper. Längre västerut sträcker sig långa korallrev längs kusten långt ut till havs vilka bryter sjöarna och skapar platt vatten innanför även om det blåser rejält.


Vi hittade en fin vik, Puerto Escoses, att övernatta i. Där skulle enligt vår ”Cruising Guide” ligga en liten by men det visade sig att den var övergiven men hyddorna används fortfarande av fiskande indianer från fastlandet som övernattar där.


En ganska ruffig katamaran, Jollywitch (Kulhäxan?) från London, låg för ankar här och vi bytte några ord med ägaren som var en till åren kommen och mycket trevlig engelsk gentleman som förmodligen ensamseglade.


Vi beslöt att bara ta det lugnt och hade en fin kväll i sittbrunnen. Solen gick ner över bergen i väster och det blev kolsvart då månen var borta. Nattljuden från den tropiska djungeln var som alltid magiska och vi satt en lång stund och bara lyssnade. Pannlampor lös till lite här och var längs stränderna och vi antog att det var indianer som ljustrade languster.


Nästa morgon, då vi i lugn och ro som vanligt avnjutit en god frukost bestående av varmt Kunabröd med skinka och ost, yoghurt med russin och banan samt starkt gott Colombiakaffe till, fortsatte vi inomskärs bak ett antal skyddande öar med småbyar på.


Området här i de östra delarna av San Blas är inte officiellt sjömätta och det finns därför inga tillförlitliga sjökort att köpa. Vår Raymarin plotter använder Navionics sjökort och skulle vi litat på dem hade vi förmodligen förlist omgående. Det står dock klart och tydligt på plotterbilden av korten att de är otillförlitliga så ingen skugga på det. Ofta gick vi rakt över land enligt kartbilden men med radarn på och svepen lagda över sjökorten kan man göra ”offset”-justeringar så det stämmer någorlunda med verkligheten. Värre är det med djupen även om vi har ekolod som ger aktuellt djup löpande så kan det från att ena sekunden vara tio meter till den andra att man står på grund.
Man måste ögonnavigera och då helst med solen i ryggen och polariserande solglasögon att hålla utkik genom. Man ser då grunden utmärkt. I öppen sjö eller där det är dyning ser man som regel var sjöarna bryter över reven. Killen som skrivit vår ”Cruising Guide”, Erik Bauhaus, har lodat och ritat utmärkta sjökort med säkra ”GPS-waypoints”. Ett uppskattat jättejobb. Faktiskt den enda vägledning som finns att tillgå och alla långseglare som passerar här har den. Utan boken skulle vi varit nästan chanslösa.
Det finns gott om både stora och små vrak lite varstans och vi blev själva åsyna vittnen till när en Colombiansk liten fraktskuta körde rakt upp på ett grund och blev stående med lätt slagsida. En annan skuta vi passerade hade ankrat för gott på land alldeles bredvid en hydda.


Efter en mycket svårnavigerad dagsetapp kom vi fram till byn Mulatupu som ligger på en ö med en utmärkt skyddad ankarvik alldeles intill. Ett gäng glada och mycket vänliga ungdomar i kanot hälsade oss välkomna.


Likaså gjorde en ensam indian i kanot och bjöd oss dessutom på papaya och kokosnöt som smakade utmärkt efter sjöturen.
Mr Green som mannen hette visade sig vara vaktmästare på byns stora skola. En skola täcker ofta ett stort område med ett antal byar som skickar dit sina barn.
Vi bjöd ombord Mr Green och hans indiankvinna till kvällen och spenderade dessförinnan hela eftermiddagen med att titta runt i byn samt besöka skolan guidade av Mr Green.




Det finns en täckt bro från fastlandet över till byn på ön. På bron sitter en postering med block och penna och bokför alla bananer, nötter och frukter som hämtas från odlingarna uppe i bergen på fastlandet. Förmodar att det är någon form av tullpostering och att man får skatta till kollektivet i byn för det man för in i byn.


Upplevelsen att vara välkommen och få vandra fritt i en indianby där tiden verkar ha stått still i hundratals år är stor. Riktigt stor. Vi är överens om att detta är resans höjdpunkt än så länge.
Det finns inga avlopp utan behovet att då och då släppa en lakritskrumelur sker från små hemtrevliga kiosker vilka är pålade över vattnet vid strandkanterna. Mindre hemtrevligt är att krocka med krumelurerna vid morgondoppet.


Alla hushåll har kanot. Farkoster som fortfarande görs av urholkade trädstammar och hanteras med nedärvd skicklighet. De är otroligt ranka och en ovan kanotist skulle med största sannolikhet slå runt omedelbart.


Vår moderna segelbåt låg här som representant för vårt västerländska samhälle vilket de äldre i byarna kämpar mot att hemfalla åt.



Det finns tyvärr en tydlig generationsväxling mot ett modernare leverne. Unga tjejer klär sig inte i molas som de äldre indiankvinnorna och det finns telefon i de flesta byarna. Även mobiltelefoner.


Alla byar med självaktning har naturligtvis ett centrumtorg med en staty av någon viktig person. Så även i Mulatupu som också håller egen polis utrustad med batong.


Utan uniform men med befogenheter. Kanske mest upptagen med att hålla efter busungar. Någon kriminalitet existerar inte i byarna överhuvudtaget. Man borde nog benämna honom som ordningsman istället för polis. Mannen kunde lite engelska och var mycket stolt över det.


Man hittar små affärer lite varstans i gränderna som säljer konserver, diverseartiklar och även kläder. Det finns ännu mindre affärer som bara säljer cocos och ris samt även bagerier och någon enstaka mycket enkel servering där man kan köpa en kall dricka, kanske en korvpirog och en bit banankaka till efterrätt.




På kvällen kom familjen Green på besök ombord som avtalat. Herr Green nyklippt, fru Green i finaste molan och med guldsmycke runt halsen samt dottern som hon var.


Tidigare fanns det en lärare i byn, Simon Herrera, som undervisade i engelska men nu flyttat till Panama City och lär ha skrivit en bok om Kunafolket. Simon är omnämnd i vår guidebok och vi skall försöka få tag i ett exemplar av hans egen bok när vi kommer till Panama.
Mr Green hade lärt sig riktigt hygglig engelska av honom och underhåll oss och tolkade för familjen ända tills det var dags att bryta upp och paddla hem till hyddan strax innan kolmörkret lade sig över byn. Vi skickade med en ficklampa, lite batterier, sygrejor, färgpennor, Coca Cola och en påse kaffe som de blev mycket glada för. De bjöd i sin tur hem oss dagen efter vid lunch för att visa oss sitt hem och hur de lever sina vardagsliv.
På morgonen nästa dag fixade Mr Green fint dricksvatten som jag hämtade med jollen i dunkar på skolan som har en vattenledning direkt från en källa uppe i bergen.
Resten av förmiddagen spenderade vi åt att ta en tur med jollen uppför en liten flod som hade sitt utlopp i viken där vi ankrat.




Det är alltid lika spännande och rofyllt att färdas på småfloder. Man vet aldrig vad som dyker upp runt nästa hörn. Vi hade turen att överraska och få se ett stort kattdjur som försvann med blixtens hastighet in i djungeln. En indian i kanot sålde en kokosnöt, öppnad och klar att dricka. Det känns så himla nyttigt att få i sig näring direkt från naturen utan en massa konstiga konserverings, emulgerings eller färgmedel tillsatta.


Ett par tre kilometer uppströms passerade vi byns begravningsplats. Man bygger tak över gravarna för att skydda de döda och besökare från sol och regn. Under regnperioden kommer det tidvis kopiösa nederbördsmängder.


Höjdpunkten under stoppet i Mulatupu var att bli hembjudna till en genuin indianfamilj i deras enkla bambuhyddor. Man har en uteplats där man umgås privat bak ett högt insynsskydd av bambupinnar. Ofta sover alla i hängmattor och man har få möbler men hos familjen Green hade man investerat i en dubbelsäng också.



Alla kläder hänger i prydlig ordning under taket. Skåp och garderober saknas helt. Golven är stampade.


Kök och matplats har man i en separat hydda. Maten lagas över öppen eld. På en del ställen har vi sett att gasspisar gjort sitt intrång. Matbord och köksbänkar är grovt tillyxade utan något som helst skönhetsvärde. Bara funktion på enklaste sätt. Man värderar annat högre.



Vi fick med oss lokala rotfrukter och en bananklase samt lite tips om hur vi kunde laga till lite Kunamat. Deras mat är tyvärr ganska tråkig och smaklös. Man kryddar inte speciellt mycket mer än med kokos i riset och lite så där.
Byarna utgörs av ett gytter med hyddor och grusgångarna mellan är ofta smala. Hade man inte solen att navigera efter skulle det vara lätt att gå vilse. Kunas tillåter inte blandäktenskap och utbölingar får inte vistas i byarna efter solnedgången. Kvinnorna väljer sin man som flyttar hem till brudens föräldrahem innan man skaffar eget.
Det är inte ofta man släpper in turister i sina hem och låter dem fotografera så vi kände oss verkligen hedrade av den vänliga gästfrihet som visades oss. Många äldre har tron att delar av själen följer med i kameran om de blir fotograferade och i vissa byar är det totaltabu att fotografera men det verkar som man börjat förstå att det inte är så och för det mesta får man fotografera på öppna platser men vi har förstått att man skall fråga först om man tar närbilder på människorna.



Varför blev man inte indian?

4 kommentarer:

torgny b sa...

Fantastiskt kul att följa era äventyr på er resa. Enda nackdelen är att man blir så dj-a sugen på att åka iväg själv.
/Torgny

Ulf sa...

Tack Torgny! Din tid kommer säkert också en dag. I så fall är mitt råd; Tveka inte!
/Uffe

Goran sa...

Ser några få framsteg. Väldigt få. Bra? Är deras livsstil "Meningen med Livet"?

Ulf sa...

Ja det är ju frågan. Har i alla fall sällan sett så glada och spontana barn någon annanstans.