fredag 25 december 2009

Vinterhälsning



Ett varmt tack till alla läsare för det år som gått. Antalet träffar är nu uppe i över fantastiska trettiotusen och det gör det naturligtvis extra roligt att få dela med sig av våra upplevelser när intresset är så stort.

Jul och nyår firar vi i Sverige och har haft turen att få uppleva en vit jul i sydsverige vilket ju inte hör till vanligheterna.  Efter en skön höst i Sydeuropa , har vi sakta mognat för att dra vidare västerut över Atlanten i början av nästa år om allt går som tänkt. Planerna är att temporärt utöka besättningen med en man för att minska arbetsbelastningen och höja säkerheten.

Ett annat äventyr har dock kommit emellan precis efter nyår, men mer om detta i kommande nya spännande inlägg. Tills dess ber vi båda att få önska en riktigt

God Fortsättning på Julen!

torsdag 3 december 2009

Eberts flaska

Då jag tappat intresset för vanliga flaskor tänker jag istället berätta om en ovanlig flaska. Eberts flaska, vilken till skillnad från vanliga flaskor inte innehåller vätska man dricker, utan vanlig luft man andas in. Ettusentvåhundra liter oöppnad. Flaskan är dock bara på fyra liter men om man komprimerar luften trehundra gånger atmosfärstrycket blir det så mycket. Med andra ord en dykflaska, inte vilken som helst, utan Eberts.
Ebert och hans brorsa drev i sina krafts dagar ett lukrativt Malmöbaserat rederi som hette Rederi AB Nordö, numera Nordö Link i annan ägo med ny personal, och tjänade en förfärlig massa pengar på sin verksamhet enligt envisa rykten.
Det var på sjuttiotalet. Själv hade jag klarat av studierna på Sjöbefälskolan i Malmö och då det var stor befälsbrist avancerade jag snabbt och utan större ansträngning till maskinchef på rederiets RO-RO fartyg.


Förutom min examen från sjöbefäl hade jag skaffat mig ett nordiskt sportdykarcertifikat och med dessa två meriter plus min tjänsteställning i bagaget, vilken gav mig befogenhet att göra inköp till fartygen, beställde jag på eget bevåg en dykflaska med tillbehör från AGA. Den var dyr och kostade på den tiden över femtusen kronor.
Personligen såg jag oanade möjligheter att med mina färdigheter gagna rederiet och samtidigt tillfredsställa mina egna begär att utforska vad som fanns under ytan i den marina miljön.
Ebert fick naturligtvis vetskap om tilltaget men delade inte alls min entusiasm utan det blev ett herrans rabalder med krav på att kostnaden skulle dras på lönen.
Så blev det nu inte då vi en mörk kväll just lastat drygt hundra långtradare i Volos, Grekland, och precis avslutat vår bränslebunkring samt var färdiga för avgång. Bunkerbåten fastnade emellertid i en av stålluckorna på fartygssidan, där man anslöt slangarna, och slet av luckans gångjärn. Luckan försvann i hamnens mörka djupa vatten och vi hade nu ett stort öppet hål i fartygssidan. Att ge sig till sjöss var uteslutet av säkerhetsskäl. Precis som Estonia hade vi stora öppna bildäck utan vattentäta skott. Skepparen var förtvivlad då han insåg att ett hundratal lastbilschaufförer, vilka hade bråttom till nästa hamn för att köra vidare, inte skulle bli att leka med.
Eberts flaska kom fram och med en vattentät ficklampa hoppade jag i hamnen och lyckades hitta och kroka fast luckan nere i mörkret på den dyiga bottnen. Vi fick den på plats och säkrad med taljor och block så vi kunde avgå obetydligt försenade.
Ebert ändrade omedelbart inställning och beslöt på stående fot att alla båtarna från och med nu även skulle ha dykflaskor i det ordinarie sortimentet av flaskor.
Flaskan har sedan förföljt mig hela livet. Nästa tillfälle jag satte i mig innehållet var när vi något år senare låg på redden nere i Lagos, Nigeria, och väntade på att få gå till kaj och lossa. På den tiden rådde kaos i hamnen, vilket det förmodligen fortfarande gör, och över trehundra båtar låg på redden och väntade. En kväll kom det en grekisk styckegodsbåt kryssande inne i trängseln bland alla ankarliggare för att göra oss sällskap. Många vakthavande styrmän på fartygsbryggorna hade som vanligt livlig konversation på VHF-radions kanal 16 när en i etern kallade upp greken; "Welcome Captain, this is Mickey Mouse". Ögonblicket precis innan hade greken kolliderat med ett ankrat fartyg och det tog så illa att de började sjunka. Skepparen började gasta på VHF:en, ivrigt påhejad av Mickey Mouse, och till slut brast det för greken som i falsett ropade;"SHUT OFF, KEEP CHANEL 16 FREE, THIS EMERGENCY, WE ARE SINKING, WE ARE SINKING!!!" Mikey svarade lugnt; "Good bye Captain, sink well!".
Sjönk gjorde man så småningom men dock bara till hälften då man satte full fart i maskin och körde upp sitt fartyg på närmsta grund. Dagen efter stod det övergivet och delvis under vatten. Själv hade vi också en handlingskraftig kapten som genast bemannade en av våra livbåtar och vi plundrade omgående vraket på allt av värde. Även jag hängde på och med hjälp av Eberts flaska, som åter kom väl till pass, fick jag med mig maskintelegrafen från det vattenfyllda maskinrummet. Det sista jag gjorde var att sno en av kopparlanternorna vilken nu sitter i masttoppen som ankarlanterna på vår egen båt.
Historien kunde slutat här, men så icke, utan många år senare fick jag till min stora förvåning samma flaska i present av en gammal Nordöskeppare som räddat den då rederiet såldes.
Jag hade nu lämnat yrkeslivet i maskin till sjöss och i stället blivit kapten till väders. En av mina kollegor där, Quack-Quack Bengtsson, (se tidigare inlägg; Sista natten med gänget) visade sig


även vara nordisk sportdykare och en dag kom vi överens om att ge dåvarande chefspiloten "Phille" en rejäl blåsning. Eberts flaska var full och väntade på nya äventyr.
"Phille" hade just avslutat sitt livsverk och implementerat ett mastodontreglemente för oss piloter som hette "Standard Operating Procedures - SOP". Ett exemplar av SOP:en plastades in och vi dök ner på ett gammalt vrak som heter m/s Johannes och ligger på botten utanför Råå i Helsingborg där vi gömde manualen väl inplastad lite halvsynligt på ena bryggvingen. "Phille" som också var dykare bjöds in på dyktur dagen efter och hittade sin egen manual nere i djupet...

Liksom alla andra båtar med motor och propeller har s/y Liberator en tätning på propelleraxeln för att sjövattnet inte skall läcka in.


Trots detta upptäckte Redaren häromdagen att sjövattnet visst läckte in och passade på att tvätta fötterna.


Inte med någon större kapacitet men tillräckligt mycket för att vi skulle sjunka om vi inte länspumpade regelbundet eller gjorde något åt det. Följaktligen tog jag bussen upp till Las Palmas och hittade en agent för Volvo Penta som råkade ha exakt rätt tätningshylsa i sitt reservdelslager.


Vi diskuterade huruvida det var möjligt att byta den utan att gå till ett varv och lyfta upp båten vilket är ganska kostsamt. Totalt omöjligt enligt samtlig församlad skadeglad lokal expertis som intresserat sig för en utbölings problem. Båten skulle ta in så mycket vatten genom axelhylsan att den riskerade att sjunka om jag tog bort den gamla tätningen när båten låg i sjön. Vattentrycket skulle dessutom göra det omöjligt att få dit den nya.
Nåväl, en gammal chief har sina egna idéer så väl ombord kom Eberts flaska åter fram ur gömmorna och jag hoppade i havet med en plastpåse, en bit flagglina och två buntband av plast. Simmade ner och virade flagglinan om propelleraxeln, tryckte in den i spalten mellan axel och hylsa, samt fick plastpåsen runt utanpå och tätade paketet med buntband om både hylsa och axel. Så var det tätt och axeltätningen kunde bytas i lugn och ro.
Just som jag svurit färdigt över drivknutens besvärliga konklämkoppling och fått axeln kopplad och fri från läckage gastade Redaren från akterdäck att hennes solglasögon gått över bord. En enkel match att bärga dem då det fanns luft kvar i Eberts flaska och det inte var mer än knappt tio meter till botten.


När glasögonen var återbördade och putsade berättade jag historien om flaskan och fick till min häpnad höra att Redaren var personligen bekant med Ebert, som ju också varit redare, och hans hustru. Ebert var ubåtskapten innan han blev redare och bör nu vara i hundraårsåldern och säkert lika tuff som i sin krafts dagar. En av Nordös båtar, m/s Zenobia, kantrade och sjönk senare, för övrigt 1980, utanför Larnaca på Cypern.


Tjugo år senare reste jag dit och dök ner och skar av en bit av heltäckningsmattan i min gamla hytt på fyrtio meters djup, men det är en annan historia.

Man slutar aldrig att förundras...

måndag 30 november 2009

Höst

Det har blivit höst härnere nu. Dagarna är markant mycket kortare och temperaturen sjunker under tjugo grader på nätterna. Man blir fort bortskämd och upplever det nästan som kallt. Men det är fortfarande minst 22°C i vattnet och dagarna är som under bästa svenska högsommar.


Det är högsäsong för turismen och priserna har gått upp märkbart. Det är inte som förr att det var dyrt hemma och billigt på Kanarieöarna utan tvärtom med nästan allt. Undantag är bensin och diesel som bara kostar runt sex, sju kronor litern. Att hyra bil är också billigt. En liten bil kostar trehundra kronor plus bensin per dygn så vi hyr därför bil och tittar oss omkring ganska ofta.
Det finns en enda biluthyrningsfirma i Mogan. Man får inte hyra bil där under helgerna eftersom man har stängt och inte lämnar ut nycklarna om man vill hyra t.ex. endast lördag och söndag.
Däremot går det bra att hyra fredag för ett dygn och lämna nycklarna på måndag förmiddag och därför ha bil gratis hela helgen istället. Angenämt ställe att vara kund på och i fortsättningen kommer vi alltid att hyra bil på fredag eftermiddag för ett dygn. Likaså fick jag besked att man inte hyrde ut scootrar då man inte hade någonstans att parkera dem. Lokalen är stor som en ordinär mc-butik med endast ett skrivbord i mitten och stora dubbeldörrar på vid gavel direkt mot gatan. Väggarna fulldekorerade med bilder på Ferraribilar. Vad jag sett har man bara ett par småbilar att hyra ut. Vi får samma Renault Clio som gått sjuttontusen mil varje gång. Hur verksamheten går ihop är en gåta...
Lördagens utflykt gick runt precis hela ön med nordvästsidan som huvudmål. Kusten där är karg och vägarna slingrar sig hela vägen upp mot norr längs branta bergssidor med vidunderlig utsikt.


På östsidan går en stor motorväg hela vägen från Las Palmas ner till Puerto Rico. IKEA ligger strax söder om Las Palmas och dragningskraften därifrån går inte att undvika varför vi kom hem med både ny salongsmatta och svensk mat. Fullt i kassaköerna precis som på alla andra IKEA-ställen. Upplägget är identiskt och man skulle kunna gå med förbundna ögon utan att missa något.

På en del ställen är det mesta förbjudet... men bilkörning verkade vara tillåtet.


Under söndagen åkte vi, med gratis hyrbil, till Firgaz uppe i norr. En mycket gammal by med friskt källvatten från bergen. Precis som Ramlösa är det naturligt lätt kolsyrat och mycket gott.


Källan rinner rakt genom centrum och man har dekorerat väldigt vackert med mosaik och trappavsatser.


De gamla ursprungliga vattenkanalerna från femtonhundratalet finns också bevarade. Då användes rännan i staden för handtvätt.


 

På tal om vatten rekommenderar livsmedelsverket att salthalten i dricksvatten inte bör överstiga 140 ppm NaCl (salt). Vattnet vi bunkrar från kajen håller ca 600 ppm och är alltså inte lämpligt att dricka. Vanligt köpevatten i stordunkar håller ca 160 ppm och källvattnet 45 ppm. Vatten är en bristvara och man måste avsalta havsvatten för dyra pengar varför vi får betala ca trettio kronor per kubikmeter för kajvattnet. Som välutrustade långseglare har vi givetvis en salinometer ombord med vilken man mäter just salthalten. Främst för att vi också gör vårt eget dricksvatten av havsvatten med en "watermaker", när vi är till sjöss längre sträckor, vilken pressar saltvattnet genom ett mycket fint membran under högt tryck och bara släpper genom rent vatten och silar bort saltjonerna.

Vi fortsatte upp i bergen på norra sidan av ön och blev positivt överraskade över hur grönt och frodigt det är jämfört med resten av ön. Nästan lika fint som på Madeira.


Häromdagen fick vi en inbjudan till en träff där alla svenskbåtarnas besättningar samlades på en liten restaurang uppe i byn. Tio svenska båtar ligger här för närvarande och alla höll var sitt lilla anförande om hur man tagit sig hit och vilka planer som gäller. En båt ligger här som sommarstuga inredd med nytt IKEA-kök och ägarna har aldrig lämnat hamnen utan köpte båten på plats för snart tio år sen. En annan har varit i Grekland, över till Västindien, hem till Sverige och hit igen och ligger här bara för klimatets skull på obestämd tid. Två båtar är på väg till Brasilien och en kommer just från Shetlandsöarna och skall vidare utan att veta vart än. Resten skall vidare till Västindien och öarna där. Utmärkande är att ingen är på väg norrut eller har planer på att gå hem. Själv njuter jag av livet som friherre ihop med Redaren och mäter tiden i hängmattan i skäggmillimeter. När skägget delat sig över hängmattan och börjar sopa däck är det dags att fatta nytt beslut om vidare äventyr.


Om två veckor åker vi i alla fall till fastlandet för att fira jul och svalka oss lite. Resebreven här blir av naturliga själ inte så många nu när vi ligger still, men misströsta inte, det kommer mycket mer när resan fortsätter mot nya äventyr så småningom. Under tiden kan den som har tråkigt, och inget annat för sig, med fördel repetera gamla inlägg. I min förra blog (klicka här intill: "I huvudet på en sjöman") finns förslagsvis drygt hundra inlägg att njuta av så länge.

Skäggstatus: 12 millimeter...

måndag 23 november 2009

Senaste nytt från värmen

Under förra seklet fanns ett gammalt välkänt svenskt Göteborgsrederi, Svenska Amerika Linjen, vilket ingick i dåvarande Broströmskoncernen. För övrigt den koncern i vilken jag själv en gång som ung tjänstgjorde som befälselev. Ett av deras passagerarfartyg hette m/s Kungsholm och ombord på detta vackra fartyg hade Jönsson från Arlöv fått hyra som såskock.


På fritiden tjuvbadade Jönsson i fartygets swimmingpool men då denna var inhägnad och det dessutom gällde att vara snabb för att undgå upptäckt uppfann han därför det numera världsberömda Kungsholmsdyket vilket innebär att man svingar sig över räcket ner i vattnet med en omvänd armhävning. Jönsson har precis avlagt visit ombord hos oss och demonstrerat tekniken.

Jönsson gör Kungsholmsdyket

Även Dirty Harry, välkänd gast från förra årets äventyrliga kanalfärd genom bland annat Frankrike (se tidigare inlägg: klicka här), hälsade på oss ombord i härnere på Gran Canaria tillsammans med sin unga vackra fästmö Kerstin


och skulle naturligtvis försöka imponera och göra ett liknande hopp vilket som vanligt slutade med fiaskoartat magplask.


M/S Kungsholm skall enligt rykte vara på väg hem till Göteborg igen efter många år under Grekisk flagg i Medelhavet och läggas som hotell och restaurangfartyg vid Lilla Bommen. Precis som gamla Queen Mary i Long Beach, Los Angeles.
Dessförinnan har vi själva övat oss i att dyka i vattnet samt även att stanna kvar under ytan och titta på allt möjligt kul som gamla vrak och stora fiskstim. Jerry, som är Irländare, skjutsade ut oss i sin stora RIB med skeppshunden Max en vacker dag av många.


Vi har även kryssat runt bland grannöarna och hunnit med den fjärde och femte i ordningen nu. Först Teneriffa och sedan Gomera. Enligt expertisen här skall man segla på nätterna då det blåser något alldeles förfärligt mellan öarna under dagtid. Naturligtvis blev det precis tvärtom och under en nattsegling kom vi ut i svår kuling med vindar över tjugo sekundmeter. Kusterna är klippiga och går man på blir det oftast inte mycket kvar av båten.


Teneriffa liksom de övriga öarna har i princip inga skyddade ankarplatser utan det är oftast kraftig dyning och kan rulla ganska rejält vilket gör det svårt att få någon riktig sömn när man ligger för ankar.
Några nätter hade vi dock tur men låg annars mest i hamn. På Gomera stod hamnkapten på pirnocken och gastade att hamnen var full och att vi måste vända om omedelbart. Själv kunde vi konstatera att det fanns gott om plats och stod på oss vilket till vår förvåning fick honom att ändra åsikt. I hamnen låg flera svenska båtar vi träffat på tidigare under vår resa.


Vill man inte segla själv kan man åka färja, både sakta och fort. Norska Fred Olsen har jättetrimaraner med vattenjetdrift som far kors och tvärs mellan öarna.


Bästa sättet att utforska öarna är med buss. Bra linjenät och relativt billigt men lätt att bli åksjuk då man med få undantag kör fruktansvärt aggressivt på de slingriga bergsvägarna.


Teneriffas vulkantopp Tejde reser sig nästan fyratusen meter ur havet och syns därför i hela arkipelagen när luften är klar. Ofta är det sand från Sahara med i bilden.


I övrigt flyter dagarna på i ett behagligt tempo. Man skaffar sig rutiner och novembervädret hemma i Skåne känns overkligt och avlägset. Det lackar mot jul och snart åker vi till Sverige en liten stund och får en dos av stämningen.
Häromdagen startade ARC:en från Las Palmas till St Lucia i Västindien. Ett rally för nöjesseglare. Över tvåhundra båtar och trettio nationaliteter deltar.


I veckan kommer ett helt gäng av Redarens väninnor från Kalmar på besök och då jag inte kan gå under jorden får jag väl göra som Jönsson.


Lugnet före stormen...

torsdag 22 oktober 2009

Puerto de Mogan

Nämen titta där ligger ju en svensk!!! Oooh, har ni seglat ända hit? Ja kommentarerna haglar i detta semesterparadis när våra turistande landsmän spankulerar förbi på kajen här i Puerto de Mogan.


Efter besöket på Lanzarote seglade vi för behagliga undanvindar ner längs Fuerteventuras ostkust, övernattade för ankar på Rosairos redd, och samma ytterligare en natt på sydkusten utanför en fin sandstrand. All dokumentation från denna del av resan, loggboken undantagen, utgörs numera av försvunna ettor och nollor då hårddisken i min arbetsdator kraschat. Förmodligen sviter efter att jag sprutat på den med spolslangen. Skräp som inte tål vatten! Som tur var hade jag en säkerhetskopia av allt annat material fram till just den här sista etappen. Vis av skadan har jag nu tre olika hårddiskar med allt säkrat. Funderar på att köpa ett par till för att vara riktigt säker. Seglingen över till Gran Canaria blev för en gångs skull helt odramatisk då det inte var någon vind alls. Inte ens sjögång så ingen av oss behövde bry sig om att kräkas. Resan tog därför lite längre tid än väntat och det blev ankomst i mörker vilket inte alltid är så roligt i okända vatten. Efter ett kort nattstopp i en liten marina, Pasito Blanco på sydkusten, seglade vi sista biten västerut bort till Puerto de Mogan som är tänkt att bli bas för vår vinter här nere i värmen. Hamnen är mycket trevlig, det är lugnt och fridfullt och man behöver inte låsa om sig. Än så länge…


Många av kajplatserna i marinan tillhör de små radhusen längs kajen och de som inte använder dem själv hyr ut genom hamnkontoret. Det går att förhandla vid längre liggetider och det kan som i vårt fall bli ca 30% billigare jämfört med gängse dygnstaxa om man stannar lite längre tid.


Varje fredag är det marknad i hamnen och turistbussarna skeppar tusentals turister som kommer för att fynda bland allt krimskrams. En violinspelare har mutat in en plats alldeles vid vår båt och underhåller oss och gästerna hela dagen varje vecka. Hans repertoar består av fyra låtar. En av dem är ”Stilla natt, heliga natt”.


Ju närmre man kommer slutet av november ju svårare blir det att få plats i hamnarna då alla båtar som skall över Atlanten till Karibien samlas här på Kanarieöarna. Arc:en (Atlantic Rally for Cruisers) startar då och bara den drar över tvåhundra båtar som ligger och väntar på startskottet. Inte alla skall över i år, däribland vi själva, utan ligger här och njuter av livet och tar dagarna med ro som de kommer. Grannen Bill från England har legat här sen februari och skall när andan faller på fortsätta segla runt hela Sydamerika. Just nu håller han på att övertala en blond turistande 22-åring att mönstra på. Själv åker vi och firar jul iland i december och vilar ut en dryg månad. Bill meddelar att det endast regnat två dagar sen han kom hit. Hamnen och gränderna i kvarteren bakom formligen prunkar av blommor


och det är en njutning att promenera upp till affären på morgnarna och handla nybakade frallor och kanske till och med en svensk tidning. Sim eller cykeltur hör till förmiddagsrutinerna. Sen hängmattan och en bra bok under siestan. Solen steker hårt mitt på dagen så vi har som de flesta byggt ett stort tak över båten med vita presenningar för att skydda teakdäcket och samtidigt få det lite svalare nere i inredningen. Sover gör vi med allt öppet. Jollen måste hängas upp ur vattnet annars blir den blixtsnabbt beväxt med snäckor och gräs.


Dagarna flyter på i ett behagligt tempo och det man inte har lust att göra ena dagen gör man den andra eller tredje eller inte alls eller något annat. Det ligger lite vrak längs kusten så jolle och dykgrejor kommer väl till pass när andan faller på. Vattnet är oftast kristallklart, varmt och mycket lent.
Ibland tar vi bussen upp till Las Palmas. Första gången tog turen över fyra timmar då vi hamnade på en buss som kör in om varje liten by på vägen. Nu vet vi att det går en betydligt snabbare buss via motorvägen. Ibland hyr vi bil vilket faktiskt är billigare än två bussbiljetter tur och retur.
I Las Palmas finns en skeppshandel som har i princip allt. Finns det inte skaffar man det på ett par dagar. Precis som i Rio de Janeiro har man en lång sandstrand mitt inne i staden. Las Canteras heter den här, i Rio Copacabana.


Där är sanden vit, här är den gul och kommer med vinden från Sahara med ostliga sandstormar.


Redaren har goda vänner som bor här och andra flyger hit och hälsar på oss. Häromdagen sprang vi på min tvillingsyster som hyrt en liten trevlig våning alldeles bak hamnen och passade på att gratulera henne då hon råkade fylla år. Själv kontrade hon då jag också fyllde år eftersom vi är tvillingar. Dock hela tre dagar senare då jag var sällsynt trögvärpt när jag skulle ut i det fria för länge sedan. Det blev tårtkalas på hennes takterrass.



Min syster arbetade som flygvärdinna i sin ungdom och hade därför fullt sjå med att peka ut alla platser hon kände igen under våra utflykter.


Vegetationen är nästintill tropisk och det är mycket syre i luften från alla palmblad. Redaren drar därför ut mig på djungelpromenader titt som tätt för att jag skall hålla mig ung och vital. Själv är hon besvärande vältränad.


Annars är en av mina favoritsysselsättningar att sitta på bytorget och äta glass och föra artiga konversationer med lokalbefolkningen på spanska vilket jag lärt under min tid på sjöbefälsskolan. Jag kan ett flertal användbara fraser som t.ex. Lotsen står på bryggan, det går en hund på kajen och även kocken lagar mat i köket.


I skrivande stund har vi kastat loss och seglat över till grannöarna Teneriffa och Gomera för att fortsätta bara vara och njuta av livet. Jul och nyår firar vi i Sverige och i januari reser vi till Costa Rica med ett par mellandagar i New York. Längre än så sträcker sig inte planerna just nu. Fundera kan man ju dock alltid göra och just nu funderar jag på alla seglingsrekord som är slagna. Man har seglat jorden runt solo, man som kvinna, gammal som ung, på tid, i otid och utan att gå iland. Slocum försvann och Chichester blev adlad av Drottningen. Roger Nilsson navigerade en jättekatamaran jorden runt nonstop på 50 dygn med en snittfart på över tjugo knop. Ariel IV rundade av sin jordenruntsegling med en tur nästan ända upp till nordpolen. Ett rekord är ännu inte slaget och det är att segla i tre åttor runt nord och sydpolen med centrum på ekvatorn. Först i Atlanten, sen Indiska oceanen och sist Söderhavet. Enda problemet i dagsläget är nordostpassagen men isen hinner förhoppningsvis att smälta bort vad det lider…



I morgon kan det vara försent…

onsdag 14 oktober 2009

Kacke Kackerlacka



Hej alla vänner. Jag heter Kacke och är en sällsynt, intelligent och vacker liten insekt. Min ras kallas Blatta på latin. Jag har många släktingar runt om i världen och det finns runt 4000 arter, varav färre än 40 lever i hus; resterande lever i varierande miljöer där allt från öknar till tropiska skogar och svenska långfärdsbåtar. De är betydligt vanligare utomlands men i Sverige finns en hel del. Arterna kan variera i längd.


Vi har som regel platt, oval, brunaktig kropp, med långa, mångledade antenner, vackra taggbesatta skenben och starka springfötter. Huvudet är betäckt av den stora främre sköldlika delen av mellankroppen (Prothorax). Framvingarna är stora läderartade täckvingar, vilkas kanter ligger den ena över den andra. Hos honorna (av en del arter hos båda könen) kan såväl dessa täckvingar som även de hinnaktiga bakvingarna alldeles saknas. Bakkroppen är försedd med oftast två, men även fyra förekommande, ledade analbihang. Detta för att vi får så mycket gott att äta. Speciellt på svenska båtar.


Jag har funnit det mest praktiskt att vara nattaktiv och under dagen dölja mig i springor och mörka vrår. Detta för att mitt värdfolk är så vårdslösa och aldrig ser sig för var de sätter fötterna. Det bästa jag vet är honung som de snälla människorna ställer fram till mig på ett papper under rufftrappan. Den är bara lite svår att komma åt då det ligger ett vitt pulver i höga drivor runt om. Mina kompisar iland berättade just för mig att jag skall passa mig jäkligt noga för att smaka på det också då det förmodligen är Boric Acid (borsyra) och giftigt som tusan.
Annars äter jag det mesta, såväl vegetabilisk som animalisk föda. Många av mina artfränder spreds med handelsvaror från sina ursprungliga hemländer till alla länder på jorden och uppträder ibland i massor i magasin, bagerier, kök och bostäder men förorsakar absolut ingen skada eller obehag.
Vi trivs och pippar hejvilt i varmare lokaler, där riklig tillgång på föda och fuktighet finns. Tjejerna, som endast behöver befruktas en gång i sitt liv, bär sina ägg tills ungarna är färdiga att kläckas. Äggen läggs omslutna av en kapsel.

Indisk kackerlacka

Kackerlackor är en av de äldsta ordningarna av insekter. De fanns redan under karbon, för 300 miljoner år sedan. Redan då var de väl anpassade för sin ekologiska nisch och de har heller inte ändrats mycket i utseende sedan dess. De kommer troligtvis klara sig bra även i framtiden.


Kackerlackor betraktas ofta med avsky av människor och ses som skadedjur, vilket absolut inte är sant. De flesta arter av kackerlackor gör nytta i ekosystemen som nedbrytare och några även som tillgivna sällskapsdjur som här ombord hos oss.

Hälsningar med döden i vitögat/Kacke

tisdag 6 oktober 2009

Till Kanarieöarna

 
"Vad vi inte visste då var att vi skulle få en av de värsta överseglingarna hittills under resan, då vi under svåra kval sinnesförvirrat lovade oss själva; ALDRIG MER!!!, men mer om det i nästa inlägg."

Ja så slutade förra inlägget. Huuu, det var inte roligt, och som jag tidigare skrev definitivt den värsta etappen hittills under den här äventyrliga resan. För att man som icke deltagande skall få en uppfattning om hur fasansfullt vädret vi utsattes för var, passade jag på att klättra upp till masttoppen och fånga en ögonblicksbild av det orkanliknande oväder i vars absoluta centrum, orkanens öga, vi just då befann oss.


På norra halvklotet blåser vindarna moturs in mot centrum av ett lågtryck och medurs ut från dito vid högtryck. I stormens öga, som centrum kallas, blir det alldeles vindstilla varför klättringen var enkel att genomföra. Även väderfaxen vid navigationsbordet ombord bekräftar här nedan hur svåra förhållandena verkligen var.


Vi kräktes ikapp oavbrutet samtidigt som vi tävlade vem som kunde få upp den grönaste gallan. Mitt i natten fick jag krypa ut på fördäck och manipulera den ena genuans rullmekanism då inhalstampen kommit i beknip. Till och med i det läget fick jag hänga över relingen och kräkas mellan arbetsmomenten.
Resan började med förföriskt fina prognoser och den första dagen bjöd på underbar segling på platt vatten för slör med den stora röd och vita gennakern käckt i topp. Under sen eftermiddag friskade det emellertid i och vi blev tvungna att minska segelytan drastiskt. Under natten brakade helvetet loss. Det rullade, slängde och krängde, hissade, tvärstoppade, störtdök och girade för att direkt upprepa rörelsemönstret ,fast i annan ordning, under två dygn. Vi höll ärligt sagt på att bli tokiga och lovade varann att det var sista gången.Tokiga blev vi tursamt nog nu inte och fram kom vi efter knappa tre dygn. Nu till Lanzarote uppe i nordöstra hörnet av gruppen med Kanarieöar. Det är ungefär som med en rejäl baksmälla då man lovar sig att aldrig mer. Man glömmer lika snabbt och gör om om det med öppna ögon efter en kort tid.
För vår del gäller det bara för sjöresor eftersom vi aldrig har baksmälla då vi bara dricker vatten och kanske lite lemonad för att fira när vi kommit i hamn eller något annat kul.
Vi hamnade i Port Rubicon på öns sydsida där vi så småningom fick tillbaka vår vanligt goda livslust. En nästan helt ny marina med pool och wifi i båten samt med rena fräscha duschar och toaletter till ungefär tjugofem procent lägre pris än på Madeira.


På senare år har man byggt upp ett flertal fina marinor runt om på öarna. Dessa är väl tilltagna och överkapaciteten gör att priserna hålls nere. Rent utav löjligt billigt om man jämför med de svindyra marinorna i Medelhavet. Dessutom med ett långt mycket bättre vinterklimat. Valet att gå hit känns därför som en fullträff.


Det var verkligen fint med kajpromenaden full av exotiska träd. Hamnen är bevakad dygnet runt så vi kände oss väldigt trygga ombord.


En liten fin badvik hittade vi alldeles intill där man kunde få kaffe och frukost direkt efter morgondoppet.


En liten grön elakt sinnad papegoja flög runt i hamnen och spanade omedelbart in mig.

Naturligtvis bet den mig genast i pekfingret när jag fingrade på den.

Ön drabbades för ett antal år sedan av ett fruktansvärt vulkanutbrott som varade i sex år. Mycket av landskapet består därför endast av vulkanaska och stora koksklumpar


vilket ger ett ganska overkligt och bitvis spöklikt intryck. Redaren var nervös hela tiden att det skulle bli ett nytt utbrott och befarade att vi skulle få glödande klumpar i håret då vi körde öppet på grund av den svåra kvarvarande värmen från sista utbrottet.

På ett ställe uppe på norra sidan av ön har en sex kilometer lång tunnel med underjordiska sjöar bildats och vi passade på att besöka en del av den.


Efter en lång mörk promenad kom vi fram till en liten vackert lagun med turkost vatten och stora kaktusar vid vattenbrynet.


Vägarna längs kusten hade fått svåra skador under det oväder som även vi drabbades av under vår översegling.


På nordsidan, som inte drabbats av vulkanutbrottet, finns vingårdar där man bland annat jäser det berömda kaktusvin som är vida uppskattat av öns turister. Ortsbefolkningen själva dricker det däremot inte.


Det sista vi gjorde innan vi seglade vidare efter att ha vilat ut och återhämtat oss var att köra till IKEA och handla sill, kaviar, knäckebröd och lite annat smått och gott från hemlandet. Då vi berättade att vi kom från Sverige fick vi varsin korv med bröd, som normalt kostar fem kronor, gratis.


Båten har fungerat som förväntat och hittills besparat oss obehagliga överraskningar. De dagar då vi inte har något särskilt på gång går tiden åt till normalt underhåll. Däcket skall tvättas med grytsvamp, det rostfria, som faktiskt rostar, poleras. Plasten vaxas, tågvirket tvättas, ankarboxar och fenderkistor hållas rena, filter bytas eller rengöras. Ja det finns alltid att göra och hittills har tiden aldrig blivit lång. Snarare upplever vi att dagarna går alldeles för fort många gånger. Skulle det till äventyrs bli lite tid över och man tröttnat på att lösa sudoku i hängmattan kan man med fördel jaga kackerlackor.
Nu drar vi vidare till nästa ö och nya inlägg följer inom kort så missa inte den spännande fortsättningen på vårt äventyr.

Inte behöver man vara klädd här i oktober