onsdag 31 oktober 2012

Tillbaka ombord

Så kom dagen till slut då sommaren hemma var slut och vi själva också alldeles slut var tillbaka ombord på vår kära båt s/y Liberator. Vi har spenderat en härlig tid med att passa på att se lite av det inre i Guatemala innan vi åkte till båten. Ställen som den underbara gamla spanska staden Antigua, vulkanen Pacaya och marknaden i Chichicastenango.
Från Antigua tog vi bussen till Guatemala City där vi bytte från en liten lokalbuss till en stor komfortabel luftkonditionerad långfärdsbuss med sköna säten. En hel dag tog det att komma till Fronteras vid Rio Dulce och kostade ca 100:- SEK. Bra priser över lag i det här landet.
Väl framme strax innan det blev mörkt kom Manuel, dockmaster på Tortugal Marina, och hämtade oss med båt då det inte går att köra bil ända fram till marinan.



Det var fruktansvärt spännande att återvända och vi stålsatte oss för att kanske hitta en skitig och möglig båt. Den har legat sex månader inpackad med heltäckande kapell under hela regnperioden och dessutom i vattnet till skillnad mot tidigare år på Grenada och Curacao den den stod uppallad på land. Till vår stora lättnad var allting som när vi lämnade den i april. Dessutom nytvättad både in och utvändigt. Batterierna fulladdade och motorn varmkörd regelbundet. Den ligger i sötvatten så man slipper den beväxning som uppkommer i salt tropiskt vatten. Det som fanns på skrovet när vi kom hit dör i sötvattnet och det lilla som bildas här dör när vi återvänder ut i havet från floden.


Att komma hemifrån kallt ruggigt höstväder till tropisk värme och dessutom då det fortfarande är ganska fuktigt gör det extra jobbigt. Speciellt om båten, som tidigare, legat på land och man måste sätta igång med att slipa och måla botten flera gånger. Den pinan slapp vi i år då det bara var att flytta ombord direkt. Vi hade ju dessutom redan börjat vänja oss vid värmen under vår rundresa. 
Innan vi lämnade båten servade vi allt. Olje, filterbyten, vaxning och polering och en hel rad andra förebyggande åtgärder. Allt enligt en nästan två A4-sidor lång checklista.


Vattnet i floden är rent och badbart. Man kan till och med använda det som dricksvatten efter filtrering och UV-behandling. Behagliga trettio grader till morgondoppet till skillnad mot 16-18 grader i somras. Lite väl varmt i mitt tycke och optimalt är väl runt tjugofem. Men synd att klaga så länge man inte bränner sig. Värre är det med solen som verkligen tar ordentligt. Hatt, minst faktor tjugo att smörja med och så mycket skugga som möjligt. Kapellet får stanna uppe ett tag till!


Marinan är ganska tom på folk just nu då de flesta väntar till december med att återvända till sina båtar. Likaså hotellgästerna. Orkan och regnsäsongen är över då. Stället är perfekt att lämna sin båt på då inga orkaner når hit, priset att få ha båten här under ständig tillsyn är rimligt och det finns vakter dygnet runt. Absolut ingenting var stulet. Alla fendrar, tampar, utombordare, jolle etc var kvar.


Tortugal är ett sympatiskt ställe. Vänlig personal, en utmärkt restaurang, mysigt bibliotek med tv/video och biljardbord samt rena duschar. Det finns tvättmaskiner och vid båten är det både dricks och spolvatten plus eluttag och bäst av allt, fritt trådlöst internet som till och med fungerar utmärkt nere i båtens salong. Man kan både lyssna på SR:s morgoneko och läsa dagstidningarnas nätupplagor med svenska nyheter till frukost. Vilken fantastisk teknik. Speciellt för oss som föddes i en tid då det inte ens fanns TV i hemmen.


 Buster sover på dagarna och vaktar om nätterna.

Det lilla samhället, stort, eller litet, som Tomelilla, sjuder av liv. Här hittar man det mesta och om något fattas beställer man så kommer det med bussen från Guatemala City på några dagar. Fullt med frukt och grönsakshandlare, bagerier, slakterier, restauranger, järnaffärer, tandläkare som lagar för 30:- och mycket annat.

Huvudgatan i Fronteras/Rio Dulce

Själva brukar vi ta jollen över floden till andra sida där Chickie, en inflyttad kines, har sin tienda som är en sorts diversehandel typ Lantmännen hemma. Här fixas det mesta. Man kan till och med få fyllt båtens europeiska gasolflaskor med kopplingar som är så långt från landets standard man kan komma. Det som inte passar i den vägen tillverkar någon bysmed i sin lilla verkstad med stampat jordgolv.



Nu skall vi ta det lugnt ett par veckor och göra sjöklart. Kapellet skall av, seglen monteras på rullarna, dieseltankarna bottensugas från kondensvatten, loggen rengöras,  nya batterier införskaffas då värmen gör att blybatterier tar slut på ca tre år, alla skot och fall skall på plats samt massor av annat smått och gott. När allt känns bra tar vi en provtur på den stora insjön Lago Izabal för att sedan, om allt är ok, i sakta mak puttra nedströms ut till kusten genom det vackra gröna och frodiga landskapet. Mycket njutbart att slippa stressa och ha all tid i världen. Vi har tid att inte göra något alls om andan faller på och bara vara någon dag.

 
Praktisk vakuumsug som går att både byta olja i motorn med och suga upp slagvatten ur kölsvinet eller bottensuga dieseltankarna från kondens etc. (Biltema och med flyg över Atlanten!).

Varma hälsningar inför vår fjärde säsong!

onsdag 24 oktober 2012

Marknad i Chichicastenango

Tidigt en söndagsmorgon hoppade vi upp pigga och utvilade och hoppade vidare upp på en buss som stannade precis utanför vårt lilla hemtrevliga hotell Don Pedro och åkte iväg till marknaden i Chichicastenango.


Landskapet är grönt nu i slutet av regnperioden och vackert kuperat med både berg och stora sjöar i bakgrunden. Husen är ofta kul och udda.


Trafikrytmen är jämförbar med ett ordinärt formel 1 lopp och precis som i den sporten skördas det offer även här. Vi såg flera svåra olyckor och var nära ögat att själva bli inblandade ett otal gånger.



Ungefär halvvägs stannade vi och fick en kvart på oss att äta en god och näringsrik frukost kaffe, ägg, bröd och bönor.


När vi kom fram till Chichicastenango krånglade bussen sig in till centrum genom små trånga gränder, ofta med endast ett par centimeters mariginal.



Folk var målinriktade och det gick en strid ström mot marknaden. En del hade sin inte ont anande stackars lilla tamgris med för att säljas till slakt. Ägaren berättade att den hette Mårten efter en halvtokig turist som sprungit runt på gatorna flera nätter i rad och nöffat och gallskrikit som en stucken gris.


Mångfalden är enorm, trängseln stor och man undrar hur mycket av det digra utbudet som verkligen säljs under dagen.


 

Redaren var i sitt esse och fick mot förmodan även mig på köphumör. Här gällde det att pruta! Vi började så vackert att på svenskt vis generat bjuda under bara lite grand.


Det visade sig att vi fick det för vad vi bjöd så vi blev snabbt riktigt fräcka och gick ut med halva priset. Vi fick sakerna även då.


 




De små trevliga trehjuliga taxibilarna finns överallt och är billiga. Killarna som kör tar sig fram på ett häpnadsväckande sätt men ibland blir det stopp som här. Bussen fick dock ge sig och backa undan!


När vi handlat vad vi orkade bära blev vi hungriga och hittade ett trevligt hotell med en fantastisk trädgård där vi fick vår lunch.




Det var ett fint hotell och maten var god. Personalen var uppmärksam, rapp och vänlig. Papegojorna hade sina åsikter om det mesta och diskuterade oss sinsemellan ganska högljutt.



Tucanbirds
 

Ara papegoja


När vi mätta och belåtna med både mat och inköp kom ut från hotellet stod en av försäljorskorna som vi handlat mest av och väntade på att få försöka sälja ännu ytterligare någon sak. Hon var envis och följde oss ända till bussen och gav inte upp förrän bussen körde iväg.

 

Nu väntar båten!

Vulkan Pacaya

 

Pacaya är en aktiv 2552 meter hög komplex vulkan i Guatemala. Den har varit aktiv i åtminstone 23000 år och haft 23 utbrott sedan den spanska erövringen på 1500-talet och ligger dessutom ca 30 km söder om Guatemala City. Det är bara två år sedan senaste utbrottet och det pyser och ryker fortfarande så man får hoppa jämfota lite här och där för att inte bränna upp skosulorna. Med detta i åtanke beslöt vi oss för att ta oss upp med hjälp av hästar som var skodda med kraftiga järnskor och därför helt okänsliga för det heta underlaget.


Själv valde jag ut en spänstig unghingst som tyckte det var hur kul som helst att träffa en hästvan svensk pensionerad pilot med vana att ratta mjukt och fint.


Hästägaren var en trevlig prick som hade en lång utläggning på spanska hur utmärkt dresserad och snäll pållen var. Han berättade att den heter Marlboro och just därför hade han fått ett jobb att göra reklambilder för cigarettmärket med samma namn.


Redaren fick fast i en annan fin liten häst. Ett sto som hette Stina och kom från en nedlagd ridskola utanför Tomelilla och som följt med i ett svenskt biståndsprojekt för några år sedan. Hon var fortfarande lite slö efter den skyddade tillvaron i Sverige så guiden fick gå bakom och prutta på lite då och då i de värsta uppförsbackarna.



Vulkanen har blivit så uppskattad för sina utbrott att man börjat ta betalt för att få in lite pengar till att hålla igång den. Femtio kronor kostade det att klättra upp plus några kronor för havre till hästarna.
Valutan här heter Quetzal och kallas i folkmun rätt och slätt "Q". Den har fått sitt namn efter Guatemalas nationalfågel Quetzal och infördes 1925 f.kr. En Q motvarar en knapp svensk krona.


Marboro var mycket trevlig och kamratlig så vi fick bra kontakt redan från början. Han vände sig ofta om och lyssnade intresserat och artig på mina instruktioner om vägen uppför vulkanen.


Vi var ett litet gemytligt sällskap som höll ihop under hela expeditionen. Terrängen var framkomlig och lättriden till att börja med.


En liten inhemsk kille som just börjat rida hade blivit hitskickad av sina föräldrar för att studera oss och förkovra sig på vägen till att bli en fulltaglad ryttare.


Det var som sagt lätt ända tills vi kom över trädgränsen och ut i den lömska lavan. Här gällde det verkligen att hästen kunde lita på en så vi inte kasade iväg ner längs den branta vulkansidan.


Väl uppe så långt det gick att rida fanns en liten kiosk där man kunde låna färska varma lavastenar att stoppa i byxfickorna då det var mycket kallt så här högt upp trots den intensiva hettan från vulkanen.


Här fick vi sitta av och uppmanades att fortsätta till fots då det var alltför farligt för att man skulle våga riskera hästarnas liv.



Det fanns små nyfikna vita rävar som vant skuttade runt på de stenar som inte var glödheta. Först var de skygga


men när de förstod att vi var från Sverige och uppfostrade att tycka om vilda djur kom de fram och slickade oss



och gjorde oss sällskap när vi fortsatte den sista biten till fots upp genom det rykande landskapet.


Nu var det riktigt glödhett och farligt. Om man petade med en pinne i lavan som vällde fram ur toppen tog pinnen genast eld. 


Vi drog oss försiktigt tillbaka och Redaren hittade en naturlig liten lavagrill som var lagom varm för att grilla ett par av de IKEA-korvar vi haft med oss hemifrån.


Mätta, belåtna och lätt hjulbenta lät vi oss bli fotograferade för att klistra in bilden i familjealbumet där vi står på toppen av den mäktiga och lynniga vulkanen Pacaya i Guatemala. Utsikten var hänförande.



Ner kommer man alltid...