fredag 25 september 2009

Madeira, ön med levadorna

Efter det trevliga besöket på Porto Santo fortsatte vi och fick en ganska behaglig segling ner till Madeira. En dagsegling i sydvästlig riktning med ankomst till öns huvudstad Funchal på sydsidan. En ganska trevlig hamn men svårt att få plats då det var en stor regatta på gång. Vi fick i alla fall plats för en vecka. Ön är ett populärt mål för stora kryssningsfartyg och ett sådant var också på besök samtidigt med oss.


En dag när jag var på hugget och tvättade ner överbyggnaden var jag inte observant på att det lilla fönstret rakt ovanför navigationsbordet stod öppet. På bordet stod min Macbook och naturligtvis flödade spolvattnet rakt ner på den. Batteriet kortslöts och det rann grå sörja ur hårddisken när jag demonterade den. Hårddisken fick torka sakta i bakugnen på mycket svag värme. Otroligt nog fick jag igång den men batteriet var hopplöst förlorat. Precis runt hörnet nere i ett källargarage fanns en Appleverkstad som fixade ett nytt batteri och såg över datorn så nu är den igång igen.


En gång när jag var liten bjöd min farfar min tvillingsyster och mig på bio i Malmö. En ny flott bio, Royal vid Södertull, hade öppnat och den hade jätteduk med stereoljud. Vi såg en film som hette Windjammer och handlade om en resa med skolfartyget Christian Radich, en vacker norsk fullriggare, med bland annat ett besök på just Maderia. Man hade filmat från små kälkar med sittkorgar man kan åka utför Funchals branta gator med och jag minns än idag hur hisnande den färden kändes på biografen. Lika hisnande såg det ut i verkligheten nu drygt femtio år senare.


Fullriggaren Christian Radich

På Madeira regnar det mycket och ön är därför mycket grön med massor av vackra blommor. Även inne i stan blommar det lite överallt. Det finns många vackra gator och små torg att beundra och njuta av i lugn och ro.





För att tillvarata allt vatten som rinner okontrollerat ner för bergssidorna har man ända sen ön befolkades byggt vattenrännor som kallas "Levador" längs vilka det också finns vandringsleder. En av många utflykter vi företog oss var just att vandra längs en levada uppe i bergen.


Vi tog även lokalbussar upp i bergen och vandrade omkring på måfå längs de slingrande vägarna i det vackra mycket kuperade gröna landskapet.


Det finns gott om frukter och blir man sugen på en banan är det bara att ta för sig men det är bäst att först kolla så det inte är privatodling.



Vissa bananer blir så stora att man omöjligt kan äta upp dem. Redaren hittade en sådan och tog sig istället en ridtur. Själv åt jag för många gröna och ut kom små fina lakritskrumelurer.


En dag hyrde vi bil och tog en heldagsutflykt runt hela ön. Cyklarna har vi för tillfället gett upp då det är för mycket trafik, inga cykelbanor och dessutom så kuperat att bara det är skäl nog att avstå.






På ett ställe hade det bildats små stilla bassänger med havsvatten och vi passade på att ta ett par svalkande sköna bad. Ett hotell hade utnyttjat det och hade en naturlig jättepool alldeles vi Atlanten.



På ett annat ställe fanns en linbana ner för en brant bergvägg till en liten isolerad by. Det hela såg lite vanskligt ut så vi nöjde oss med att beundra utsikten.



En väg, vilken ledde ner till Atlanten, slutade med en fyr så att båtarna där ute inte skall köra upp på vägen och bilarna inte ut i sjön. Man fick gå in och klättra upp i tornet och titta på en lampa som snurrar runt med stora vackra förstoringsglas framför som gör att ljuset syns långa vägar ute till havs.



På eftermiddagen stannade vi till hos Fia som har en liten kaffestuga som ligger fint inbäddad i ett hav med vackra blommor i regnbågens alla färger. Kaffet var ganska gott men nougatkrämen vi fick till slog det mesta. Helt i min smak!



Det finns få ställen med sammanhängande strandmark och man har därför fått spränga ur tunnlar i berget för att kunna dra vägar längs havet. Även flygplatsen har fått byggas på pålad mark i havet längs en bergsida.


Min tvillingsyster var flygvärdinna på Sterling Airways när hon var ung och berättade nu att banan på den tiden var så kort att Piloterna drog på full gas precis innan landningen så att de omoderna  motorerna, vilka  hade ganska lång eftersläpning innan de gav full effekt, fick tid på sig att spola upp ifall landningen misslyckades. Lyckades den var det bara att dra av snabbt igen och bromsa allt vad tygen höll.


För länge sedan, ja så långt tillbaka som slutet på sextiotalet, gick jag på teknis i lund och där hade vi en professor i biologi som var väldigt trevlig. Ruben Botanicus var han ganska udda men passande namn. Döm om vår förvåning när vi av ett svenskt par bosatta på ön fick höra att han bodde här sen lång tid tillbaka och de berättade om vilken fantastisk trädgård han anlagt genom åren.
Sagt och gjort, vi letade rätt på adressen och begav oss dit för ett oanmält besök. Gubben var hemma och trots sin ålder, han var nu över nittio år, kände han igen mig direkt då jag varit en besvärlig elev och sådana glömmer man av förklarliga skäl inte i första taget. Gubben uppskattade besöket och bjöd in för att visa oss sin fina trädgård.

Magnifik terassträdgård med utsikt över Funchal

 Massor av exotiska växter och blommor

 
Det gamla huset låg vackert inbäddat i grönskan
 
 Fast huset var gammalt var det väldigt välskött


Som det anstår en gammal ungkarl och professor fanns div samlingar i glasmontrar under ljuskronan i vardagsrummet. Längs väggarna fanns montrar med allt möjligt blandat materiel av biologiskt intresse.

 
 Från terassen på ovanvåningen såg man hela hamnen och även vår båt.

 Egen påfågel i trädgården

 liksom en gammal tam och sällskaplig sköldpadda som var 357 år gammal.

 Två vänliga små nymfparakiter satt på en pinne utanför köket

Efter detta överraskande sammanträffande och trevliga samkväm med en god middag hos min gamle lärare från Lund beslöt vi oss för att lämna Funchal och ankra ett par dagar i en vik en bit österut innan vi drog vidare mot Kanarieöarna. Strax intill vår båt hade en ny båt just anlänt och förtöjt. Döm om vår andra fårvåning när vi upptäckte att det var den ganska kända popgruppen Beatles som var på semestersegling liksom vi själva.


Innan vi kastade loss kom tredje överraskningen då vi fick bevittna hur en skärmflygare från Sky Adventures i Kåseberga på Österlen just slog nytt världsrekord i långflygning då han farligt nära vår mast lyckades landa på stranden invid hamnen totalt utmattad och uttorkad efter att ha flugit nonstop från starten vid Ales stenar och varit i luften i över tre och ett halvt dygn. Tyvärr tog polisen hand om honom då han flugit ifrån sitt pass. Hur det slutade fick vi tyvärr aldrig reda på.



Väl framme vid vår ankarplats tog vi jollen iland och klättrade upp på berget. Redaren tog en brant trappa men själv tyckte jag det var mer utmanande att klättra upp för en av våra långa förtöjningstampar som jag plockat med i jollen.



Det var ganska högt och Redaren höll andan av oro att repet skulle brista


En passage var så smal att man satt upp staket för att ingen skulle drulla i sjön


En liten filur åt upp halva min banan och rapade belåtet som tack

Utvilade, nöjda och belåtna beslöt vi oss för att det var dags att komma till sjöss igen och fortsätta söderut mot varmare trakter.Vad vi inte visste då var att vi skulle få en av de värsta överseglingarna hittills under resan, då vi under svåra kval sinnesförvirrat lovade oss själva; ALDRIG MER!!!, men mer om det i nästa inlägg.
 

Nu sträcker vi vidare mot Lanzarote


måndag 14 september 2009

1986-2009

Den 28 februari 1986 landade jag och en kompis med ett litet fyrsitsigt sportflygplan här på Porto Santos flygplats. Vi hade flugit från Ljungbyhed i Skåne.


Som jag i ett tidigare inlägg berättat var vi ute och samlade flygtimmar för att bli kvalificerade att ta våra trafikflygarcertifikat. Vi hade flugit ut från Lissabon och varit över fem timmar i luften. Bränslet var nästan slut och till vår fasa fick vi reda på att den sortens flygbensin vi behövde endast fanns på Madeira. Visserligen bara tjugo minuters flygning dit över men högst osäkert om bränslet skulle räcka. Vi hade att välja mellan att ta färjan och hämta på dunk eller chansa och flyga över.
Vi beslöt att starta och stiga över flygplatsen och sedan fortsätta stiga kontinuerligt ända tills vi hade höjd nog att nå fram eller återvända genom att glidflyga om motorn skulle stanna. Vi kom fram och fantastiskt spännande var det. Inte helt rumsrent, men vad gör man inte i den åldern...
På den tiden såg det ut så här;


Idag har man byggt till ny stor terminal med nytt kontrolltorn och det är svårt att känna igen sig efter så många år.


Under inflygningen blev vi välkomnade på svenska av trafikledaren som arbetat en tid i Sverige och därför pratade vårt språk flytande. När vi landat blev vi uppbjudna i tornet för en liten pratstund. Det var den 28:e februari 1986 och vi fick beskedet att vår statsminister Olof Palme var mördad. Precis som när Ingmar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning eller John F Kennedy blev mördad minns jag exakt var jag var och hur jag upplevde händelserna.
Idag har vi hyrt moppe och kört runt hela ön och beundrat utsikterna i alla väderstreck. Ett flertal toppar reser sig upp ur landskapet och den högsta är lite över femhundra meter.


Det här lilla romantiska hotellet, byggt helt i natursten, låg ensamt ute på landsbygden vackert beläget på en sluttning med hänförande utsikt över Atlanten.


Det finns dammar högt upp på ett otal ställen där man samlar regnvatten och driver turbiner med generatorer och får på så vis väldigt billig el på ön.


Det finns hyfsade vägar runt hela ön och varje hörn har sina utsiktsplatser med hänförande vyer.

Den nästan en mil långa sandstranden på sydsidan

Redaren har hittat en ö till

Hamnen med färjan till Funchal och den lilla marinan

Utsikt österut

Under vår intressanta rundtur hittade vi, till vår häpna förvåning, öns bilprovningsanstalt högt uppe i den öde obygden.


De fordon som blev underkända och belades med körförbud kördes in genom ett hål i berget på stationens baksida för skrotning och slutförvaring. Vanliga trafikanter som vi fick inte köra in där utan bara titta in från utsidan. Det låg säkert över hundra gamla bilar därinne.


När vi kom ner till hamnen igen var det fullt pådrag. En av marinens kustkorvetter hade larmats och ryckt ut då ett konstigt oidentifierat äldre fartyg närmade sig ön.


Det blev dock snart lugnt igen då det visade sig vara en tokig spanjor som blivit så hängiven Christoffer Columbus att han byggt och bemannat en mycket välbyggd kopia av dennes fartyg Santa Maria. Han uttalade sig samma kväll i en direktsänd TV-intervju där han delgav öborna sin övertygelse att jorden är platt och därför startat sin expedition för att bevisa att Columbus var en fabulör av stora mått.


Den riktige Columbus har bott på ön för över femhundra år sedan då han gifte sig med dottern till en inföding här. Mer om detta finns naturligtvis att läsa på t.ex Internet för den som vill fördjupa sig i saken.
En liten råtthund fanns med ombord och vi blev ordentligt utskällda när vi fotograferade från kajen där man förtöjt fartyget.

Det osade gott av tjära och linolja lång väg.


För inte så länge sen var jorden möjligen platt...

(Position 14/9-Klicka här)