torsdag 21 april 2011

tisdag 19 april 2011

Curacao

Curacaos flagga

Snart börjar orkansäsongen och det riktigt varma vädret här i Karibien. Vinterhalvåret bjuder bland det mest perfekta klimat man kan tänka sig och vi har verkligen njutit av att slippa mörker och kyla i Europa.


Seglingen från Bonaire över till Curacao är kort och klarades av på drygt en halv dag. Bästa stället att ankra på är en stor och skyddad lagun, Spanish Water, strax öster om öns huvudstad Willemstad.



Tre svenska optimistiska ungdomar i en liten båt vi mötte berättade att de var på väg jorden runt men menade på att det var väl trångt ombord så nu funderade man på att endast fortsätta över Söderhavet ner till Australien. Dessutom var utombordaren gammal och sliten och man fruktade att den skulle ge upp om man fortsatte hela vägen runt tillbaka till Sverige.


Vad tänker man på först när man hör Curacao nämnas? Kanske Povel Ramels "varför skall vägen till Curacao gynga så",


Vi lossa bananas i Göteborg
och styra Atlanten förutan sorg
men strax därpå titta himmel grå
Vi flyta på vågen som tomma korg
Det komma en vind putta till oss hit
det komma en till putta till oss dit
Men så säg gott folk, kan ni svara på
är detta normalt, ska det vara så 

Måste vägen till Curacao gynga så
Kapten ursäkta jag sjynga så
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld Genever och tummelduns 

Samblastchibidarra, kränga hit
Samblastchibidarra, slänga dit
Banan inte vänta så skynda på
mot Curacao, låta gyngan gå 

Samblastchibidarra, kränga hit
Samblastchibidarra, slänga dit
Banan inte vänta så skynda på
mot Curacao, låta gyngan gå...

eller öns världsberömda söta citruslikör som man blir yr i hatten av och som bl a används i "Crêpes Suzette". Blue Curacao.


Curacao med sina 140 000 invånare är ett autonomt område inom Konungariket Nederländerna liksom fem andra öar i Karibiska havet, Aruba, Bonaire, St Martin, Saba och St Eustatius. Tillsammans kallade Nederländska Antillerna. Det går inte att ta fel på detta då många hus är präglade av Holländsk arkitektur. Det finns massor av gamla fina renoverade handelshus från tidigare århundraden. Det känns lite som att åka kanalbåt i Amsterdam när man seglar genom huvudstaden Willemstad på väg in till den kommersiella hamnen Schottegatt som faktiskt är världens fjärde största hamn. Även denna i form av en stor skyddad lagun. Dock helt ointressant för fritidsbåtar förutom att det finns ett utmärkt småbåtsvarv där vi beställt plats för att lägga upp båten i sommar.



Att komma hit till Curacao påminner mig om ett besök här för nästan fyrtio år sedan då jag ihop med några skeppskamrater mönstrade av en tankbåt, Helfrid Billner, som bemannades av Broströmskoncernen i vilken jag var anställd. Det var min första båt som maskinbefäl, jag var 22 år och hade livet framför mig. Jag hade tidigare seglat som maskinbefälselev i tre andra Broströmmare. Tiden ombord var sista sjöresan för att få den praktiktid som krävdes för inträdet på Sjöbefälsskolan i Malmö (numera World Maritime University). Det var så stor brist på befäl i handelsflottan på den tiden att man vid rätt tillfälle kunde  få befälsjobb i förtid och mönstra tills behörigt skolat befäl hittats.

Telegrafisten på frivakt. Ett jobb som försvann bland satelliterna.
m/t Helfrid Billner lossar olja i Willemstad Curacao 1972
Vi mönstrade som sagt av här och det gick inget flyg hem på åtta dagar. Fartyget seglade sin väg utan oss varför rederiet höll med hotell under väntetiden. Gissa om vi hade kul...
En gammal militärkamp hade gjorts om till jättebordell för att locka sexturister till ön och över trehundra sydamerikanska tjejer jobbade där och plockade av turister och sjömän såväl kläder som pengar. Campo Alegre heter stället som tyvärr fortfarande finns kvar men med något mindre antal prostituerade, dryga hundratalet. Idag med lyxrenoverade kasernbyggnader där det nu finns både kasino och restauranger med dansuppträden och striptease.


Väl ankrade tog vi det lugnt då man har 24 timmar på sig att checka in. En omständlig procedur som innebar jolletur till land, leta buss, busstur en mil in till Willemstad, leta upp tullen som fanns på lika många


ställen som tillfrågade personer varav den siste hade rätt. Därefter nytt letande efter passpolis och hamnkontor. Dessa fanns på andra sidan inloppet till hamnen så vi promenerade över den gamla vackra pontonbron från 1880. Bron öppnas med hjälp av en stor dieselmotor som via ett vinkeldrev med propeller fungerar precis som en utombordare. Bron är ledad i ena änden och svänger fritt över hela inloppet. Ibland står bron öppen någon timma för att släppa in handelsfartyg och då kan man istället för att vänta ta en liten gratisfärja över vilket vi gjorde vid ett senare tillfälle med moppe och allt.




För att komma in till passpolisen, som ligger inne på ett inhägnat hamnområde måste vi visa våra pass för en grindvakt som mödosamt utfärdade skriftligt tillstånd i form av varsin inpasseringssedel. Tillstånden skulle stämplas hos passpolisen och ändrade då skepnad till utpasseringssedlar att användas på tillbakavägen. Nu blev det problem eftersom vi skulle lämna båten och flyga ur landet. Man ville se våra flygbiljetter och vi upplystes om att tullen skulle ha ett intyg från varvet där båten var ämnad att förvaras då vi var borta ur landet. Vidare måste vi klarera ut även på flygplatsen. Tillbaka till båten med buss och jolle. Åter till stan dagen efter med jolle och buss, först varvet, sen till tullen och slutligen nytt inpasseringstillstånd och återbesök hos passpolisen som nu tappat intresset och alls icke behövde se våra flygbiljetter. Bara att gilla läget, annars kanske läget blir skarpt...
Omvänd procedur när vi kommer tillbaka i höst. Resultat; en bunt med olika dokument fulla av stämplar... och en hel dag åt denna otidsenliga byråkrati.
Hamnkontoret var stängt så vi struntade i det besöket men låg då enligt andra ankarliggare olagligt i lagunen och riskerade böter om kustbevakningen skulle kontrollera oss. Praktisk civil olydnad tror jag man kan kalla det.
Efter att ha vilat ut en dag hyrde vi moppe och såg oss omkring. Första stället vi hamnade på var en stor anläggning med en mångfald saltvattenakvarium innehållande diverse konstiga fiskar samt stora bassänger  med tama delfiner vilka man mot extra betalning kunde få simma tillsammans med och dessutom få sig en kyss av. Vi fick även se en fantastisk show med de vänliga, intelligenta och lekfulla däggdjuren, 


Det fanns även sjölejon som kunde stå på armarna och en massa annat kul som t ex att vi utan biljetter helt omedvetet råkade följa med en guidad turistgrupp in på anläggningen. Lusten att betala i efterhand infann sig aldrig.


En annan dag gjorde vi stan och hittade av en ren händelse en fantastisk liten oas med trevliga restauranger, skulpturträdgård och museum.









På öns nordostkust ligger en fantastisk kalkstensgrotta som sträcker sig djupt in i berget och är öppen för besökare med guidade turer. Nästan som skånska Tykarpsgrottan i Ignaberga.





Pirat naturligt skulpterad av naturen...
Ute längs kusterna finns många smultronställen med fina badvikar. Dykning och snorkling håller världsklass. 


Den gamla stadskärnan är väldigt pittoresk och det är svårt att föreställa sig att man är i Karibien. Mycket av byggnaderna är genuina och välbevarade.








Det är nu bara dagar kvar innan vi lägger upp båten så en morgon lättade vi ankar och gick för motor den korta biten upp till varvet. Genom stan och under bron in till Schottegatt. En del båtar ligger på land för gott vilket vi naturligtvis inte har för avsikt att göra med vår.





Hej så long!

torsdag 14 april 2011

Inte som på Biscaya

Äntligen kom dagen då det åter var dags för en rejält uppiggande sjöresa av lite kaliber. Med facit i hand var resan över Biscaya ren ankdammssegling jämfört med den här resan från St Martin i nordöstra hörnet av Karibiska havet ner till Bonaire i söder. Efter snart fem underbart lättjefulla månader i stilla ankarvikar och på laguner med turkosblått vatten med vit korallsand på stränderna blir man onekligen bortklemad vilket nu visade sig med all önskvärd tydlighet. Tre och ett halvt dygn med tidvis fyra meter hög grov korssjö och med vindar på 13-17 m/s i en båt som rullar, hissar, sätter och stampar samt med förmånen att verkligen få kräka upp all gammal god mat som samlats i magen gör att man piggnar till raskt och omgående återhämtar sig från drönarlivet man genomlidit över vintern här.
För ordningens skull började jag resan med att dra upp en 20 kg:s Wahoofisk åt redaren som fick plocka fram vår stora stekpanna som jag tillverkat i förväg av bottnen på ett avskuret 200 liters oljefat.


Hursomhelst överlevde vi precis som vid liknande upplevelser under tidigare etapper då man lovat sig dyrt och heligt att ALDRIG MER!
Vi hann in i en skyddad liten privat marina med en mycket smal och grund kanal att ta sig genom precis innan den tropiska natten lade sig över Bonaire.


Bonaire är för övrigt en av A-B-C öarna i Nederländska Antillerna. Aruba, Bonaire och Curacao. Stjärnorna tindrade och båten låg still medan vi själva fortsatte att rulla runt i kojen hela natten eftersom balansorganen i öronen tar längre tid på sig än båten att sluta rulla då sjön lagt sig. Efter ett par nätter sov vi som vanligt gott igen.
Ägaren till marinan, en trevlig holländare som bodde på en husbåt, hjälpte till och skjutsade in oss till tull och immigration i sin lilla elektriska bil för att klarera in båt och besättning.


I marinor lite varstans hittar man båtar av alla slag. Vackra, fula, charmiga, intetsägande, stora, små, kvalitetsbåtar och skräp etc. Blev smått chockerad över att konstatera hur lurad man måste känna sig som båtköpare när det vackra nya nåtade teakdäcket efter en tid i solen formligen flagar bort så här. Teakdäcket på en kvalitetsbåt brukar vara en halv tum (12 mm) tjockt och hålla i minst femton år. På den här båten handlar det om nästan lövtunn faner som limmats och skruvats på en tjock plywoodskiva. Trist att se och gör naturligtvis att man aktar sig noga i framtiden om det skulle bli aktuellt med båtbyte.




Som gäster i marinan fick vi tillgång till intilliggande beachresort med poolanläggning, restauranger, läsrum, solstolar och sambaskola. Redaren tog tillfället i akt att hålla sina danskunskaper vid liv och själv fick jag kämpa hårt för att undgå ödet att hamna på dansgolvet som en den totalt obegåvade danstönt jag är.





Bonaire är världsberömt för sina fina dykvatten. Bara en liten bit utanför hotellstranden stupar bottnen brant ner till flera hundra meters djup så fisk och djurliv är intensivt längs kanten och det räcker utmärkt att snorkla här även om riktiga dyk har mer att ge. Det mesta att se finns faktiskt att se på mindre än sex- sju meter.





Det är gott om delfiner som är väldigt vana vid människor och en del har fattat tycke till långseglare som de här två ungarna vilka hälsade på oss varje morgon vid niotiden då vi åt frukost i sittbrunnen.


En lite större vuxen delfin fick nys på att jag hade flera burkar dansk makrill i tomatsås ombord, vilket är det bästa delfiner vet, och gjorde därför både vackra och imponerande närgångna krumbukter alldeles intill båten tills jag gav efter och öppnade en burk.


Ön är välskött och befolkningen avslappat vänlig. Det bor många holländare här och turisterna finns i inte alltför stora mängder. Det verkar vara hög status att åka Harley Davidsson eftersom det stod sådana utanför husen lite överallt. Ett kasino är naturligtvis av nöden också.



Huvudstaden Kralendijk är inte någon stad med vanliga mått mätt utan mer en samling hus med en affärsgata, en färgglad turistinformationsluda,





några restauranger samt regeringspalats och hamnkontor. Vi passade på att kasta längtansfulla blickar på klockorna i Rolexbutiken samt se till att äta en god och näringsriktig lunch ute på en av de trevliga bryggrestaurangerna. 




Ön har cirka 14 000 invånare varav hälften, plus den här lille filuren, håller till i huvudstaden. Atmosfären är sömnig men inte tråkig.


Vår ursprungliga plan var egentligen bara att stanna till en dag innan vi fortsatte till Curacao men då den sjukdom vi båda smittats av på havet mellan St Martin och Bonaire visade sig behöva sin tid för att läka ut beslöt vi att stanna ett par extra dagar och idka lite mer av det lättjefulla och mycket behagliga badlivet vi blivit bortskämda med. Nu återstår bara en liten kort sjöresa på sisådär en fem, sex timmar över till Curacao.


Orkansäsongen väntar nu runt hörnet