fredag 25 december 2009

Vinterhälsning



Ett varmt tack till alla läsare för det år som gått. Antalet träffar är nu uppe i över fantastiska trettiotusen och det gör det naturligtvis extra roligt att få dela med sig av våra upplevelser när intresset är så stort.

Jul och nyår firar vi i Sverige och har haft turen att få uppleva en vit jul i sydsverige vilket ju inte hör till vanligheterna.  Efter en skön höst i Sydeuropa , har vi sakta mognat för att dra vidare västerut över Atlanten i början av nästa år om allt går som tänkt. Planerna är att temporärt utöka besättningen med en man för att minska arbetsbelastningen och höja säkerheten.

Ett annat äventyr har dock kommit emellan precis efter nyår, men mer om detta i kommande nya spännande inlägg. Tills dess ber vi båda att få önska en riktigt

God Fortsättning på Julen!

torsdag 3 december 2009

Eberts flaska

Då jag tappat intresset för vanliga flaskor tänker jag istället berätta om en ovanlig flaska. Eberts flaska, vilken till skillnad från vanliga flaskor inte innehåller vätska man dricker, utan vanlig luft man andas in. Ettusentvåhundra liter oöppnad. Flaskan är dock bara på fyra liter men om man komprimerar luften trehundra gånger atmosfärstrycket blir det så mycket. Med andra ord en dykflaska, inte vilken som helst, utan Eberts.
Ebert och hans brorsa drev i sina krafts dagar ett lukrativt Malmöbaserat rederi som hette Rederi AB Nordö, numera Nordö Link i annan ägo med ny personal, och tjänade en förfärlig massa pengar på sin verksamhet enligt envisa rykten.
Det var på sjuttiotalet. Själv hade jag klarat av studierna på Sjöbefälskolan i Malmö och då det var stor befälsbrist avancerade jag snabbt och utan större ansträngning till maskinchef på rederiets RO-RO fartyg.


Förutom min examen från sjöbefäl hade jag skaffat mig ett nordiskt sportdykarcertifikat och med dessa två meriter plus min tjänsteställning i bagaget, vilken gav mig befogenhet att göra inköp till fartygen, beställde jag på eget bevåg en dykflaska med tillbehör från AGA. Den var dyr och kostade på den tiden över femtusen kronor.
Personligen såg jag oanade möjligheter att med mina färdigheter gagna rederiet och samtidigt tillfredsställa mina egna begär att utforska vad som fanns under ytan i den marina miljön.
Ebert fick naturligtvis vetskap om tilltaget men delade inte alls min entusiasm utan det blev ett herrans rabalder med krav på att kostnaden skulle dras på lönen.
Så blev det nu inte då vi en mörk kväll just lastat drygt hundra långtradare i Volos, Grekland, och precis avslutat vår bränslebunkring samt var färdiga för avgång. Bunkerbåten fastnade emellertid i en av stålluckorna på fartygssidan, där man anslöt slangarna, och slet av luckans gångjärn. Luckan försvann i hamnens mörka djupa vatten och vi hade nu ett stort öppet hål i fartygssidan. Att ge sig till sjöss var uteslutet av säkerhetsskäl. Precis som Estonia hade vi stora öppna bildäck utan vattentäta skott. Skepparen var förtvivlad då han insåg att ett hundratal lastbilschaufförer, vilka hade bråttom till nästa hamn för att köra vidare, inte skulle bli att leka med.
Eberts flaska kom fram och med en vattentät ficklampa hoppade jag i hamnen och lyckades hitta och kroka fast luckan nere i mörkret på den dyiga bottnen. Vi fick den på plats och säkrad med taljor och block så vi kunde avgå obetydligt försenade.
Ebert ändrade omedelbart inställning och beslöt på stående fot att alla båtarna från och med nu även skulle ha dykflaskor i det ordinarie sortimentet av flaskor.
Flaskan har sedan förföljt mig hela livet. Nästa tillfälle jag satte i mig innehållet var när vi något år senare låg på redden nere i Lagos, Nigeria, och väntade på att få gå till kaj och lossa. På den tiden rådde kaos i hamnen, vilket det förmodligen fortfarande gör, och över trehundra båtar låg på redden och väntade. En kväll kom det en grekisk styckegodsbåt kryssande inne i trängseln bland alla ankarliggare för att göra oss sällskap. Många vakthavande styrmän på fartygsbryggorna hade som vanligt livlig konversation på VHF-radions kanal 16 när en i etern kallade upp greken; "Welcome Captain, this is Mickey Mouse". Ögonblicket precis innan hade greken kolliderat med ett ankrat fartyg och det tog så illa att de började sjunka. Skepparen började gasta på VHF:en, ivrigt påhejad av Mickey Mouse, och till slut brast det för greken som i falsett ropade;"SHUT OFF, KEEP CHANEL 16 FREE, THIS EMERGENCY, WE ARE SINKING, WE ARE SINKING!!!" Mikey svarade lugnt; "Good bye Captain, sink well!".
Sjönk gjorde man så småningom men dock bara till hälften då man satte full fart i maskin och körde upp sitt fartyg på närmsta grund. Dagen efter stod det övergivet och delvis under vatten. Själv hade vi också en handlingskraftig kapten som genast bemannade en av våra livbåtar och vi plundrade omgående vraket på allt av värde. Även jag hängde på och med hjälp av Eberts flaska, som åter kom väl till pass, fick jag med mig maskintelegrafen från det vattenfyllda maskinrummet. Det sista jag gjorde var att sno en av kopparlanternorna vilken nu sitter i masttoppen som ankarlanterna på vår egen båt.
Historien kunde slutat här, men så icke, utan många år senare fick jag till min stora förvåning samma flaska i present av en gammal Nordöskeppare som räddat den då rederiet såldes.
Jag hade nu lämnat yrkeslivet i maskin till sjöss och i stället blivit kapten till väders. En av mina kollegor där, Quack-Quack Bengtsson, (se tidigare inlägg; Sista natten med gänget) visade sig


även vara nordisk sportdykare och en dag kom vi överens om att ge dåvarande chefspiloten "Phille" en rejäl blåsning. Eberts flaska var full och väntade på nya äventyr.
"Phille" hade just avslutat sitt livsverk och implementerat ett mastodontreglemente för oss piloter som hette "Standard Operating Procedures - SOP". Ett exemplar av SOP:en plastades in och vi dök ner på ett gammalt vrak som heter m/s Johannes och ligger på botten utanför Råå i Helsingborg där vi gömde manualen väl inplastad lite halvsynligt på ena bryggvingen. "Phille" som också var dykare bjöds in på dyktur dagen efter och hittade sin egen manual nere i djupet...

Liksom alla andra båtar med motor och propeller har s/y Liberator en tätning på propelleraxeln för att sjövattnet inte skall läcka in.


Trots detta upptäckte Redaren häromdagen att sjövattnet visst läckte in och passade på att tvätta fötterna.


Inte med någon större kapacitet men tillräckligt mycket för att vi skulle sjunka om vi inte länspumpade regelbundet eller gjorde något åt det. Följaktligen tog jag bussen upp till Las Palmas och hittade en agent för Volvo Penta som råkade ha exakt rätt tätningshylsa i sitt reservdelslager.


Vi diskuterade huruvida det var möjligt att byta den utan att gå till ett varv och lyfta upp båten vilket är ganska kostsamt. Totalt omöjligt enligt samtlig församlad skadeglad lokal expertis som intresserat sig för en utbölings problem. Båten skulle ta in så mycket vatten genom axelhylsan att den riskerade att sjunka om jag tog bort den gamla tätningen när båten låg i sjön. Vattentrycket skulle dessutom göra det omöjligt att få dit den nya.
Nåväl, en gammal chief har sina egna idéer så väl ombord kom Eberts flaska åter fram ur gömmorna och jag hoppade i havet med en plastpåse, en bit flagglina och två buntband av plast. Simmade ner och virade flagglinan om propelleraxeln, tryckte in den i spalten mellan axel och hylsa, samt fick plastpåsen runt utanpå och tätade paketet med buntband om både hylsa och axel. Så var det tätt och axeltätningen kunde bytas i lugn och ro.
Just som jag svurit färdigt över drivknutens besvärliga konklämkoppling och fått axeln kopplad och fri från läckage gastade Redaren från akterdäck att hennes solglasögon gått över bord. En enkel match att bärga dem då det fanns luft kvar i Eberts flaska och det inte var mer än knappt tio meter till botten.


När glasögonen var återbördade och putsade berättade jag historien om flaskan och fick till min häpnad höra att Redaren var personligen bekant med Ebert, som ju också varit redare, och hans hustru. Ebert var ubåtskapten innan han blev redare och bör nu vara i hundraårsåldern och säkert lika tuff som i sin krafts dagar. En av Nordös båtar, m/s Zenobia, kantrade och sjönk senare, för övrigt 1980, utanför Larnaca på Cypern.


Tjugo år senare reste jag dit och dök ner och skar av en bit av heltäckningsmattan i min gamla hytt på fyrtio meters djup, men det är en annan historia.

Man slutar aldrig att förundras...