tisdag 28 juli 2009

Måndagspromenad med både utsikt och insikt

Det är synd om engelsmän. Synd om dem eftersom de så gott som alltid har dåligt väder så de sig jämt och ständigt måste jämra sig
Så är det inte i Skottland, fast de också nästan alltid har dåligt väder, då de till skillnad från engelsmännen lärt sig att uppskatta det.
Under en promenad där uppe för många år sedan, då jag och tre kompisar var på Orkney och dök på gamla krigsvrak i Scapa Flow, mötte vi en skotte, i kjol och med röd klanrutig mössa med grön boll på toppen, som i ösregnet med hög klar röst entusiastiskt utropade; "Five Dee!". Undrade långa tider vad han menat men till slut förstod vi att han sa ”fine day” på skotska.
Den envisa sydvästen öppnade med ännu en blåsig dag varför vi beslöt att fortsätta vara inblåsta och istället gå ut och spatsera i det fagra landskapet längs havet. Vi tog bussen då det var för långt att gå ut till den plats vi bestämt oss för att gå ut och gå på.


Vägarna här är bara en förädlad produkt av djurstigar, vandringsleder, ridvägar och cykelstråk som med tiden blivit moderna permanenta engelska landsvägar. Dock fortfarande alldeles för smala för dagens fordon.


Vi, liksom de övriga passagerarna i bussen, oroade oss självklart över vad som skulle hända om vi fick ett möte, vilket vi naturligtvis fick omgående. Vi stod snart kofångare mot kofångare med en engelsk nollåtta som inte lärt sig de lokala spelreglerna härute på landet.
Ingen gav sig förrän chauffören blev aggressiv och helt frankt började köra mot den mötande bilisten som förskräckt backade, svårt vinglande, flera hundra yards till en för honom bakomvarande mötesplats.


Nästa möte var med ett äldre par som körde åt sidan så mycket det gick och satt sedan helt paralyserade med öppen mun och händerna i vädret när chauffören trängde sig förbi så det skrapade i plåten. Synligt luttrad fortsatte han sedan som om inget hänt. Redaren tyckte det var förfärligt.

(för detaljstudie; klicka på bilden)

Bussen hoppade vi av längst ute i väster högt uppe över havet. Platsen var klassad som naturreservat och det fanns lämningar från en gammal bosättning sen järnåldern ca 500 år före Kristus.



Vi bestämde oss för att spatsera en avsevärd sträcka i det fagra landskapet med hänförande utsikt. En stig gick norrut alldeles uppe på branten av klipporna, vilka tidvis stupade nästan lodrätt flera hundra famnar ner i havets bränningar. Det var lika vacker som på Kullaberg fast på ett annat sätt.
Solen gassade och vi var vid gott mod samt utrustade med fotriktiga skor. Redaren hade lagat dubbla smörgåsar med cheddarost och bryggt en termos riktigt filterkaffe samt stoppat med en chokladkaka åt mig då hon vet hur begiven jag är på sötsaker fast jag, med alla till buds stående medel, försöker dölja detta pinsamma faktum.


En del andra människor hade också förirrat sig ända hit ut men blivit galna av det ovanliga solskenet, tagit av sig kläderna och hoppat ner i det kalla vattnet. Varmare än strax över +10° C blir det sällan enligt lokalbefolkningen som därför aldrig badar annat än i sina tvättbaljor hemma i de små stenhusen en eller ett par gånger om året.


Klipporna är på sina ställen skiktade i många lager av olika bergarter i alla möjliga vackra färger och det var svårt att se sig mätt på all sten.


Redaren är väldigt begiven på att vandra längs havet men för egen del anser jag det väl så hälsosamt att segla längs kusten och beundra utsikten in över land istället.


Där äter djuren av det mustiga gröna gräset och blir till sist så gröna att man bara ser dem när de är ute på stigarna och promenerar och njuter av utsikten precis som vi. Då det är fullt av småsten och grus har de skaffat sig en förfärlig massa fötter för att kunna ta sig fram på ett smidigt sätt och inte strutta fram som vi måste göra med våra få fötter.

Grön mångbent flanör

Inåt land råmade korna och betade av gräset vilket de samtidigt omvandlade till mjölk som kalvarna diade i sig då de ännu inte fått egna tänder att beta av gräset med.


Redaren fortsatte obesvärat vidare i den friska vinden och jag gjorde mitt bästa för att hålla jämna steg med henne. Allt sittande i cockpit som bortskämd pilot har gjort att mina benmuskler genom åren förtvinat och endast tunna muskelfragment finns numera kvar i de slappa senorna.


Så småningom kom vi fram till en liten by vilken endast bestod av ett hus ägt av en fattig fiskarfamilj. Fiskaren satt uppgiven i en vilstol på den torrlagda havsbottnen nedanför köksfönstret och längtade ut till sjöss då hans hustru nu stod vid sidan om och hela tiden klagade på att fisken var slut. Det mesta av vattnet var borta då månen just dragit förbi och dragit det med sig långt ut till havs. Hans båt stod oanvändbar på grund bredvid så vi förstod hans dilemma och kände därför stor empati. Jag ville ge honom alla våra pengar men redaren tyckte inte det passade sig.


I byn finns både en röd telefonkiosk, en röd brevlåda och två busshållplatser.




Min stegräknare visade att vi gått sex mil. Redaren påstod att det var miles och inte mil. Trots detta tog vi bussen hem och åt glupskt upp varsitt lamm på en trevlig liten restaurang i Milford Haven, Sydwales.

Förr, eller senare, vänder vinden säkert.

söndag 26 juli 2009

The Irish Sea

Äntligen kom så lite fint seglarväder och vi beslöt oss för att lämna den trevliga ön Isle of Man. Inväntade därför en broöppning efter tiokaffet och passade på att bunkra diesel ute i ytterhamnen vilket var en komplicerad procedur. Först fick man i innerhamnen leta upp en liten skeppshandel längst inne i kroken, vilken endast hade öppet på förmiddagen. Då det nu råkade vara förmiddag passade vi på att prisa vår tur och handlade ett plastkort laddat med 100 liter diesel. Tanka fullt gick inte för sig utan endast ett förutbestämt antal liter i femtiointervall. Pumpen i ytterhamnen låg ca fem meter ovanför båten och man fick klättra upp och sätta i kortet, slå en pinkod, varefter man endast hade fyrtiofem sekunder på sig att klättra ned med den grova smutsiga slangen om halsen.
Första försöket missade jag och fick göra om proceduren då slangen måste tillbaka i automaten för att denna skulle gå igång på nytt. Detta fick jag reda på efter att ha ringt ett telefonnummer som stod på pumpen och som man kunde ringa vid problem. Ingen svarade utan istället fick jag ringa skeppshandeln vars nummer tursamt nog stod på inköpskvittot.
Vid andra försöket hann jag ner och börja tanka i tid, rejält smutsig runt halsen. Nu stannade pumpen efter fem och en halv liter. Upp med eländet igen och ett tredje försök, vilket fungerade så långt att styrbordstanken blev full, varpå jag snabbt försökte hinna över till babordssidan för att fortsätta att tanka i resterande mängd där. Pumpen stannade naturligtvis precis när jag fått ner munstycket i påfyllningsröret. Klättra med slangen igen, men sen var det klart. Det mesta fungerar ungefär så här i England. Man har fortfarande stampat jordgolv i verkstäderna, träramar i sina sportvagnar (Morgan) och två tappkranar i handfaten.


Vi fick en fin dagsegling, visserligen hård kryss, ner till Holyhead där inloppet kantades av ett litet vackert slott med en ruin intill av ett annat lite äldre.


Hamnen har färjeläge, marina med flytbryggor, en Yachtklubb med bojförtöjning och taxibåt som servar bojliggarna.


Liksom under vikingatiden var hamnen belägrad av skandinaver, nu i form av en av Stena Lines stora snabba katamaraner vilken trafikerar Irland härifrån.


Namnet till trots kändes orten gudsförgäten och allting andades tråkig dyster uppgivenhet. Hus och rörelser var till salu och marinans WiFi fungerade inte vilket Yachtklubbens bredvid gjorde. Inloggningskoden var dock hemlig och lämnades inte ut till utbölingar.


Över fyrahundra kronor natten kostade det att ligga här vilket vi blev tvingade till i fem dygn då lågtrycken bara vällde in med hårda vindar stick i stäv längs vår planerade färdväg.
Redaren, som är väldigt både snäll och duktig på att sköta om oss, stortvättade och tidvis såg det ut precis som på en ambulerande torkvind ombord.


Det enda som lockade i nöjesväg var byns kombinerade bingo och biografsalong.


Oss lockade det emellertid mer att mysa ombord med de sysslor som står till buds. För min del frestade ett oljebyte i motorn och Redaren roade sig med att uppmärksamt lyssna på mina svordomar då jag försökte få ur den gamla smutsiga oljan utan att grisa ner i kölsvin och på salongsdurken. Motortillverkaren rekommenderar att man suger upp den gamla oljan med en slang i oljestickans mätrör. Detta är dock så trångt att det är nästan hopplöst att använda och det går dessutom inte att suga upp all oljan den vägen. Avtappningspluggen sitter naturligtvis längst in under motorn och går bara att nå med gummiarmar, spegel och ficklampa. All resterande olja rinner ohjälpligt ut och smutsar ner då det är för trångt att hålla ett uppsamlingskärl under.
Liksom oljefiltret, vilket man för övrigt ännu inte kommit på att montera vertikalt utan satt horisontalt på motorns ena sida. Påföljden blir att innehållet även här rinner ut till kölsvinet då det inte heller finns plats att hålla en spillkopp under. Grisigt värre alltså.

Ett väderfönster öppnade sig och vi lämnade hamnen med tidvattnet, mitt på dagen, mitt i veckan och mitt i den brittiska högsommaren.
Till redarens förtjusning blev jag sjösjuk i vanlig ordning och kräkte upp både smörgåsar, frukt, nötter och annat näringsrikt hon matat mig med. Vi hade båda tagit sjösjukepiller så redaren klarade sig. För egen del finns, hårt nog, ingen hjälp att få hur angeläget det än känns varje gång. Har blivit lite av ett mandomsprov att fortsätta segla trots eländet.
Det var även en hård skola då jag seglade till sjöss i ungdomen och man var tvungen att törna till i varma, illaluktande och bullriga maskinrum i alla väder. Att gå och lägga sig, då som nu, var inte att tänka på.


Efter ett hemskt dygn med hård kryss i ny krabb sjö, som stundtals kokade som en häxkittel i tidvattenströmmarna mot gammal inblandad dyning, kom vi fram till Milford Haven och slussade in i en fin liten skyddad marina mitt i stan.


Redaren har inte erfarenhet och kunnande nog än för att ensam ta hand om båten nattetid i dåligt väder så vi har kommit överens om att jag sover på dagen och tar vakten under nätterna. Mycket av seglandet framöver kommer att bli dagseglingar. Förhoppningsvis i lite bättre och varmare väder. Biscaya och vissa bitar av Medelhavet naturligtvis undantagna.
Sjöställen var genomsura och efter avfärskning fick de hänga på tork i sittbrunnen när solen tittade fram.


Under tiden passade vi på att titta på konst och promenera en sväng på stan.


Det luktar lite mer Sydengland här och det är bara ett knappt dygns segling kvar till Landsend vilket väl rundat bjuder på fina exotiska badorter med palmer på gatorna. Redaren vet att det är så då hon som tonåring varit där på språkresa, vilket även förklarar hennes goda språkkunskaper.


Vädret ser inte bra ut så det är bara att vänta på ett nytt fönster, bita ihop, ge sig till sjöss igen och förhoppningsvis hinna runt hörnet vid Landsend innan nästa hurring kommer. Idag är det söndag och vi skall spela Yatzy och läsa något spännande. Regnet smattrar mot sittbrunnstältet.


Mot nya upplevelser!

onsdag 22 juli 2009

Resumé av Redaren



Holyhead, Wales 2009-07-22
Hej!

Efter drygt tre veckors seglande och slussande börjar jag känna mig varm i kläderna och båten får mer och mer en betydelse och känsla av att vara mitt nya hem. Det var inte helt lätt att ta sig över Nordsjön, nog för att jag hade förberett mig på att havet inte skulle ligga spegelblankt precis, men att det kunde skumpa och kränga så och dessutom hålla på i tre dygn hade jag inte kunnat drömma om.
Efter vår mycket lyckade avseglingsfest, där så många nära och kära slöt upp och gjorde kvällen minnesvärd för oss, avseglade vi tidigare än vad som var tänkt. Första stoppet blev Hallands väderö, vidare dagen efter till Anholt, det var sommarvärme och vi kunde bada, faktiskt var det 20 grader i vattnet den dagen. Därefter tog vi oss till Jylland och gick igenom Limfjorden i värdens underbaraste väder. Vi gick för motor och jag kunde sitta på däck och bara lata mig, läsa och njuta, utan att veta vad som väntade mig.
Eter att vi tankat i Lemvig tog vi sikte mot Scotland,. Varken jag eller Uffe hade några tankar på att ta sjösjukepiller. Jag satt så kavat fösta dagen och retade Uffe när han började må illa, men det skulle jag så klart inte gjort. Jag åkte förstås dit senare på natten, och det med bravur, men som tur var piggnade Uffe till medan jag låg hela resan fram till Peterhead i Scotland. Det tog mig tre dagar att återhämta mig och jag tappade säkert 3-4 kg efter att inte kunnat äta på tre dygn.
Peterhead hade inte någon charm som stad. Gråa trista hus men naturen var fin med ett böljande landskap av odlade kullar och höga berg, men det kändes ändå skönt att få pusta ut där några dagar efter Nordsjön. Desto trevligare och mysigare var det när vi kom till Inverness och började slussa oss genom Caledonian Canal.

Uffe och jag var där 2003, fast då med bil och vi badade i Loch Ness vilket så också skulle ske nu, men jag avstod. Det blev Uffe som hoppade i det 13 gradiga vattnet, men han kom snabbt upp igen. Det blev mycket slussande genom kanalen tillslut blev jag riktigt haj på att slänga tamparna till slussvakten. En av dem (en man) blev mäkta imponerad när jag med säker hand slängde tampen flera meter upp rakt i famnen på honom. ”Det där har du gjort många gånger” var vaktens kommentar varpå jag anspråkslöst svarade att, ” ja, några gånger har det blivit”. Caledonian Canal var bland det underbaraste och mest fantastiska jag upplevt. Det var så vackert att det nästan gjorde ont när man blickade ut över dessa fantastiska berg som skiftar i alla spektrats gröna nyanser. En del täckta av mossa och fuktkrävande växter som vass. Emellanåt på vissa ställen lyser det lila av ljungen som växer där, somliga har skogar av gran eller lövträd, och på de högsta och kargaste spetsiga bergen skymtar snön mellan molnen. Storslaget så man ryser av välbehag.
När kanalen var avklarad var det dags att sätta kurs västerut. Det hägrade att få komma till värme och sol igen, men sol och värme blev det ej, och det är det inte heller i skrivande stund. Vi gick från Oban tidigt på morgonen efter att stannat över natten där och upplevt en otroligt fin kväll med njutningsfull promenad i den fina naturen.
Nu tog jag sjösjuketuggummi för skärhets skull eftersom det skulle ta oss ett dygn till Isle of man och staden Douglas. Det skulle visa sig vara rätt beslut. På morgonen när vi skulle runda udden vid inloppet blåste det rejält. Jag gick och la mig, det krängde och slängde hit och dit, det formligen kokade i vattnet och när det värsta var över talade Uffe om att det blåst 19 sekundmeter dessutom. Väl framme i hamnen fick vi vänta till kvällen, innan vi blev insläppta i den inre hamnen där det var skyddat och lugnt. Dagen efter tog vi buss till Peel på västra sidan av ön där det fanns en gammal borg som var belägen på en ö. Vi stannade där några timmar och flanerade runt på kullarna, åt en god lunch på ett mycket pittoreskt café som hade kaffekoppar och fat runt väggarna och alla möjliga lustiga ting att titta på.

När man som vi tar sig fram sjövägen, handlar samtalsämnet ofta om vädret då det är det viktigaste för planeringen av rutterna. Vindriktning och styrka, men även strömmar och tidvatten får man ta hänsyn till.
Det visade sig, när vi på kvällen kom hem till båten i Douglas igen, att vi skulle kunna ta oss en bit söder ut igen nästa dag. Så blev det, vi satte kurs mot Holyhead i Wales. Holyhead lät ju roligt och jag förställde mig att det skulle vara som i vilda western. Det var det också, ett mycket märkligt ställe. Affärerna öppnade och stängde lite som de tycke, gammalmodigt och ovant för oss. Kyrkor i vart gathörn, var av namnet kan tänkas.
Här har vi nu varit sedan måndag 20 juli och ska stanna till torsdag, för det är stormvarning och då skall man absolut inte ge sig ut. Det blir till att fixa med underhåll av båten, städa och tvätta och alla de där vardagliga sysslorna som ska göras även om man befinner sig som det kan kännas ibland på enda lång semester. Det kan vara rätt tufft också måste jag erkänna, det krävs kraft, mod och mycket vilja att göra en sådan här resa.
Det gäller att lyda order från min kapten Ulf och ta tag i allt som ska göras på däck vid tilläggningar och avgång. Då det blåser är det inte alltid lätt. Nattsegling och att sitta på pass kräver också sitt men sakta och säkert börjar jag vänja mig vid alla ”PIPIGA” larm som varnar från plotter, AIS, radar och att kunna åtgärda dem, för det är mycket tryckande på alla möjliga knappar innan man kommer på kurs igen. Men man vänjer sig och får erfarenhet, och så finns ju Uffe där som ett stort stöd och bra läromästare. För övrigt är segling ett härligt sätt att få upptäcka nya spännande platser och människor, och det är inte alls utan att fysiken får sitt. Jag var lite orolig för att jag inte skulle få spinna under det här året och med det tappa min goda kondition, men jag kan bara konstatera att jag får tillräckligt med motion. Dessutom allsidig, för jag är alltid rörelse. Men om suget efter ett spinningpass blir för påträngande kan jag alltid ta min minicykel och köra ett pass i några backar.

Må så gott mina kära vänner, gamla som nya, nu slutar jag för denna gång och återkommer när jag har nya funderingar och upplevelser att berätta om för er.

Kinna

Publicerat av min lille hoppilandkalle

måndag 20 juli 2009

Isle of Man

Tidigt, ja ovanligt tidigt, puttrade vi ut från Obans gästvänliga marina. Hamnkontoret hade ännu inte öppnat för dagen.


Det var alldeles stilla och en våg av njutning sköljde ohjälpligt över mig utan att jag kunde göra något åt det annat än att försöka hålla kvar njutningen så länge som möjligt. Att få uppleva storheten i landskapet och naturen med klara sinnen.
Redaren fixade sillfrukost i sittbrunnen under tiden vi seglade förbi ett vackert slott omgivet av djupgrön lummig sommargrönska.


Dagen förflöt behagligt, och vi flöt samtidigt i sakta mak längs kusten mellan öarna på väg ut i Irländska sjön och vidare ner till Isle of Man som var nästa mål.
På ön bor Manxfolket vilket osökt fick mig att tänka på Norton Manx, en nästintill oslagbar Brittisk motorcykel från tiden strax före då jag fick mitt MC-körkort.


Den i många äldre mäns ögon vackraste motorcykel som någonsin byggts. Brough Superior och Vincent kanske undantagna…


På ön går fortfarande ett årligt klassiskt motorcykel Grand Prix under sommaren. Man kör runt som tättingar med gamla stånkor på öns smala slingriga vägar. Castrololjeröken ligger som ett lock över naturen i flera dagar. Tyvärr missade vi det till min stora besvikelse med endast några dagar.
För några år sen hade jag själv det här bygget hemma i min lilla hemtrevliga verkstad. En Caféracer byggd på Norton Atlas "featherbedram" med en 850 cc Commando "parallelltwin". Helt klart Manxinspirerad...


Vi seglade hela påföljande natt och var inte i hamn förrän strax efter lunch. I Douglas ytterhamn, där vi fick vänta vid en ponton ända till sex på kvällen för att komma in i den skyddade innerhamnen eftersom tidvattnet var för lågt för att vi skulle komma över den ”flapgate” som håller högvattnet kvar där inne. Det var söndag kväll, vår mat var slut men vi hittade ett Tesco som var kvällsöppet så det blev lite god kvällsmat ombord efter inköp.

Under nästa dags förmiddag tog vi bussen tvärs över den fagra gröna ön genom små bondbyar med sina pubar och matställen.



Vi hamnade i Peel, ett litet fiskeläge på västsidan, där vi åt en god lokal lunch tillsammans med sommarlediga britter och manxinvånare.


En ganska stillsam turism helt i avsaknad av badgäster då vattnet här endast håller 12-14 grader.


Tidvattnet blottlägger havsbottnen två gånger per dygn och vida, på många platser väldigt vackra, stränder bildas under loppet av ett par timmar.


En gammal ruin, omgärdad av en mur med hotfulla kanoner, av den ursprungliga befästningen dit folk säkert tog sin tillflykt


när våra förfäder kom hit i sina vikingaskepp och plundrade de arma människorna för många generationer sen.


Idag är besöken av fredligare och mer ödmjuk art. Fästningen låg inpassad på en egen liten vindpinad ö i havet utanför.


På sina ställen låg öns skiffer vackert blottat i dagbrott. Nästan alla hus har skiffertak eftersom man då slipper gräva upp lera och bränna takpannor som man gör på andra ställen.


Ett av brotten var så vackert att jag beslöt att måla av det i olja eller kanske som en akvarell en dag då inspirationen eventuellt tränger sig på.


Vi vandrade högt uppe på slänten längs havet och njöt av utsikt och måsar som hängflög på uppvindarna. Barnen flög med sina drakar och solen sken. Det var lite kallt men vandringen höll oss varma.
Samma sorts flygning har jag själv ägnat mig åt tidigare i livet med hjälp av en glidskärm med sittsele. En ganska farlig sport man bör ha all respekt för men upplevelsen är storartad. Man känner sig verkligen som en mås med skärmen som en förlängning av armarna. Minns speciellt en gång då vi var i Spanien och flög på ett kusthang utanför Alicante. Flera mil långt och ca 150 meter högt med en bred strand framför att landa på varsomhelst. Det gick att tanka höjd ända upp till över trehundra meter och ibland hängde man i skärmen 5-6 timmar i sträck.
Vi var även uppe i bergen en bit in i landet vid en plats som heter El Palomaret. Vägen ditupp slingrade sig likt en serpentin och bergssidorna blev brantare och högre hela tiden. Likaså avtog samtalet i minibussen för att till slut avstanna helt då vi såg grusrampen vi skulle springa upp skärmen på. Den var ca 50 meter lång och slutade med ett tvärt stup med många hundra meter ner till dalbottnen. Hur det kändes att springa ut över kanten och lita på att skärmen skulle bära…? Vet inte, vet bara att det kändes mycket bra då den bar och jag var i luften.
Ett fenomen kallat ”magic air” uppstod sent varje eftermiddag då solen värmt upp hela dalgången och luftmassan lyfte jämt och fint utan turbulens. Det var verkligen magiskt att cirkla runt bland bergstopparna med sällskap av nyfikna rovfåglar som kurvade med i uppvinden. Om någon blir sugen så finns "Sky Adventures", som ordnade vår utbildning och arrangerade resan, nere vid Kåseberga strax väster om Simrishamn.

Dagen efter satte vi segel och fortsatte vår underbara resa söderut med vindarna mot Biscaya.


Vem kan segla förutan vind?

lördag 18 juli 2009

Vidare mot västkusten


Slusstrappan vid Loch Ness sydvästra hörn är väldigt trevlig och drar till sig många flanörer av olika slag. Folk är genuint trevliga och slår sig gärna helt spontant i slang med oss under slussningarna.


Här stannade vi över natten och passade på att gå på lokal trots att budgeten redan blivit hårt ansatt av den oväntat höga kanalavgiften, ca 2600 SEK och mycket motorgång.


En gammal tant med ambulerande våffelbageri frestade med efterrätt vilket vi dock stod emot då vi bestämt oss för att låta bli att bli feta.


Påföljande dag gick vi vidare efter en promenad runt byns stora slott där vi blickade tillbaka utöver den vackra insjön. Fem slussar på raken och fortfarande uppför. Väl ute på kanalen igen fick vi möte med en gammal stenkolseldad lastbåt. En inte alltför vanlig syn idag.


Nästa sjö heter Loch Lochy, lite mindre men väl så vacker. Vädret var strålande och även vi ångade på men eldade med diesel istället för kol då det är betydligt bekvämare att hantera.
Efter en tredje sjö höll vi kväll eftersom slussen vid dess slut hade stängt för kvällen. Redaren gick iland och plockade hallon vilka jag genast glupsk åt upp tillsammans med tre deciliter vispgrädde trots att jag inte tänker bli fet.


Naturen runtom oss var fortfarande lika hänförande vacker liksom kvällen i sig. Alltså fortsatte vi njuta av vår svårslaget angenäma tillvaro. Nästa dag beslöt vi oss för att fortsätta ända fram till kanalens slut vid Fort Williams.


Sista slusstrappan ner till havet var ganska lång med sina nio kammare. Även här mycket vackert att fästa blicken på under den långsamma slussningen.


Väl ute på havet med med kurs mot Oban borta bland whiskeyöarna Islay, Jura m.fl. drabbades vi av ett fruktansvärt oväder med en jättetromb som sög upp tusentals kubikmeter havsvatten rakt upp i skyn. Prisade min gamla yrkeserfarenhet som pilot då jag nu hade nytta av de väl inövade blixtsnabba reaktioner som ibland behövdes och liksom då, nu kom väl till pass. Vi undkom med en hårsmån och klarade oss från att få seglen slitna i trasor. Redaren var förskräckt. Själv tuggade jag lugnt vidare på ett gammalt tuggummi vilket jag alltid har till hands i byxfickan.


Då tromben, likt ett jättegyroskop, kollapsade ramlade det ner ett gäng yra kanotister som sugits upp och snurrat med ett bra tag. De försvann förskräckt mot horisonten i kvällsdiset strax innan vi kom till kaj i Oban


där hamnkapten rodde ut och välkomnade oss samtidigt som han tog vår förtamp och bogserade oss till kaj.


Hamnkapten förklarade att endast Najadbåtar får den här personliga servicen då deras rykte är så genuint förankrat att det enligt honom alltid är en ära att få hysa dessa högkvalitetsbåtar som aldrig går sönder i sin lilla hamn.


Väl förtöjda och nöjda med dagen tog vi en promenad ut i det hänförande vackra landskapet varvid Redaren drabbades av landskapseufori och spontant slog ut med armarna som om hon ville omfamna allt det vackra. Själv passade jag på att fotografera, vilket jag alltid försöker göra när något vackert eller intressant dyker upp.


Lite längre bort i landskapet blev jag vän med en snäll liten häst vilken höll på att äta upp mig med hull och hår,


medan Redaren träffade en katt som hon höll på att äta upp då den i hennes tycke verkade jättegod.


Djuren tröttnade på oss och vi fortsatte vår promenad i det vackra kustlandskapet och var tillbaka ombord lagom till skymningen. Kan inte nog framhålla hur fridfullt och härligt livet är som långseglare. Ett balsam för själen. En sinnesro man inte hittar i vardagsstressen hemma finns ständigt närvarande. Att ha sitt hem med sig som en snigel med skalet på ryggen, att krypa in i och skydda sig mot hav, väder och vind. Fint.


Tidigt nästa morgon puttrade vi iväg i gryningsljuset. Det var alldeles vindstilla så motorn fick gå ett bra tag innan vi fick vind. Vi hade beslutat att stå på ner till Isle of Man på Englands västkust nästan mitt i Irländska sjön.


Ännu några upplevelser att lägga till samlingen