lördag 11 december 2010

Som Kanin i maskin


Broströms elevfartyg m/s Travancore (ex Stureholm)

Nitton år gammal, trött på att plugga och full av äventyrslusta, bestämde jag mig för att upptäcka världen. Ett bra sätt var att söka hyra på något fartyg och ge sig iväg. Som många andra gånger i livet spelade gamla händelser och tillfälligheter in i det komplexa spelet om framtiden. Ett sommarlov, endast femton år gammal hade jag fått jobb som lättmatros på Rederi AB Öresunds flygbåtar h/s Tärnan och h/s Svalan mellan Malmö och Köpenhamn (h/s = hydrofoil ship) då min kusins fästman var personalchef där och ordnade jobbet åt mig. Härliga sommarmånader med vackra värdinnor i besättningen. En gång fick jag hjälpa chiefen att byta en oljekylare vilket troligen bidrog till att jag blev antagen på nästa jobb. Jag fick smak på sjölivet och när jag nu åter några år senare skulle söka mig ut hamnade jag hos Red AB Broström i Göteborg där samme kusins fästman varit sjökapten och än en gång hjälpte till. Man sökte befälselever och jag fick rådet att bli en sådan och satsa på en karriär istället för att bara flumma runt i världen som obildad sjöman. Sagt och gjort, en dag satt jag på nattåget på väg till Göteborg för att mönstra på Broströms gamla elevfartyg m/s Travancore, ex Stureholm, som maskinbefälselev. På samma tåg fann jag snabbt två andra som var ute i samma ärende. Tomelillabagaren och Ibbi Hippie Ibsen. Fartyget fungerade som ett ordinärt styckegodsfartyg med tillägget 24 elever, 12 i maskin och tolv på däck, samt två lärare. Vi jobbade en vecka och hade lektioner en vecka. Vid ett par tillfällen hade vi utbytesveckor så vi i maskin fick gå vakt på bryggan och vise versa.
Alla var var naturligtvis stenhårda och det tog ett par veckor innan man började våga visa sitt verkliga jag och bjuda på sig själv. Första hamnen var Lissabon och jag minns hur en tuff stockholmare föreslog; "kom igen grabbar så drar vi iland och tar oss ett par järn". Några kunde naturligtvis inte hantera situationen utan blev rejält packade. Exempel statuerades och en kille fick åka hem. Sen dess visste vi var skåpet skulle stå.
Resan skulle fortsätta till Indien, Pakistan och Ceylon (Sri Lanka) via Sydafrika runt Godahoppsudden och över hela Indiska Oceanen. Som alla geografisk bevandrade vet måste man korsa ekvatorn på vägen dit om man nu inte går genom Suezkanalen. Eftersom ingen av oss kaniner (vi kallades så av den ordinarie besättningen) varit över linjen tidigare såg befälet nu sin chans att ha lite kul med oss och arrangerade ett spektakulärt linjedop. En tron med kung och drottning riggades framför en provisorisk liten presenningspool. Poliser med batonger hämtade oss en och en och vi blev döpta efter konstens alla regler. Allt från att dricka någon sörja med tabasco till att bli tjärad och fjädrad med innehållet från dunkuddar. 


Förödmjukelsen ändade med att man fick knäböja och kyssa drottningens skitiga mansfot och därefter bli sparkad i häcken och ner i poolen av kungen. Kapten övervakade det hela. Alla fick varsitt dopintyg vilket faktiskt hänger ombord på s/y Liberator idag.


M/S Travancore var en riktig gammal hederlig shelterdäckad styckegodsare byggd på femtiotalet. Midskeppsbygge med styrhus i lackerad mahogny och maskintelegraf av mässing. Taltratt fanns också så man kunde kommunicera med maskin om telefonen inte fungerade. I båda ändarna av talröret satt en visselpipa och den som ville något tog bort visselpipan och blåste i röret så visslade det i andra änden nere i maskin. Ett kul skämt var att gå upp på bryggan och vissla på maskinisten som då tog ur visslan och svarade varpå man kvickt hällde en flaska vatten i röret och stack.


Allting i maskin reglerades manuellt. Automatiken hade ännu inte gjort sitt intrång. Man hade en krittavla där man skrev temperaturer och tryck varje halvtimma.

20 år och på vakt i maskin. Varmt, bullrigt och skitigt

Maskin låg också midskepps och propelleraxeln låg lagrad i en tunnel genom halva fartyget. En av vaktsysslorna var att regelbundet känna över stödlagerna så inget var för varmt. Idag övervakas sådant elektroniskt från ett kontrollrum. Ljudisolerat och luftkonditionerat.


Det var på den tiden jag smittades av den fruktansvärda och obotliga sjuka jag än i dag lider svårt av. Nämligen sjösjukan! Att gå nere i ett maskinrum med diesellukt, 50-60 grader varmt, inga referenser till omvärlden och ett buller som var öronbedövande samt kräkas titt som tätt var en hård skola.
Då vi skulle fostras från botten fick vi äta i manskapsmässen och lära oss att supa som män. På den tiden var det ett hejdlöst festande jämt och ständigt vilket man lyckligtvis slutat med i dagens sjöfart. Att inte törna till på sin vakt för att man var full eller bakfull var en dödssynd, kallades att drifta, som bestraffades med löneavdrag och kamraternas avsky. Vi kaniner hade för övrigt inte så stor lön, endast 253:-/månad viket även på den tiden var ganska knapert.


Vi bodde i små tvåmanshytter om åtta kvadratmeter med våningssäng och utan luftkonditionering. I tropikerna blev det olidligt så ofta sov vi i hängmattor ute på däck under bar himmel. På frivakterna solbadade vi ofta uppe på poopdäckets varma tak.


För att vi skulle bli allmänbildade och förstå hur man tagit sig fram över haven innan maskineriet gjort sitt intåg fick vi också lära oss att segla i små ekjollar. Lektionerna gavs när vi låg och lastade eller lossade i exotiska främmande hamnar


och det var inte utan det väckte en viss förvåning när det kom en liten segeljulle med svensk flagg fylld av käcka bleka ynglingar iklädda sjömansmössor och flytvästar. Detta har jag haft stor nytta av under vår nuvarande långsegling som de flesta säkert förstår. Likaså kunskaperna om hur man lagar allting som går sönder utan att ha andra reservdelar än vad som finns i "bra att ha lådan" vilket vi fick lära oss i maskin.


I Indien träffade vi vackra flickor varav en del ville ha betalt för att umgås vilket var en ny erfarenhet för många av oss. De flickor som inte tog betalt var ordenliga och ville inte umgås med oss utan vi fick bara lystet titta på dem på håll.


Allt var nytt och annorlunda. Dofter, gatuliv, byggnader, ljud och människor. Det var en omtumlande upplevelse på slutet av sextiotalet, då få varit utanför Europa, att få uppleva detta.


Har man läst boken "Shantaram" av Gregory David Roberts, vilken är en av de bästa böcker jag läst, förstår man kanske de outplånliga intryck  man får av Indien. Ingen reser där ifrån oberörd.


Överallt såg man ormtjusare, män utan underkropp, folk som bodde på gatorna under skynken, ja till och med en kvinna som födde på trottoaren på en gammal filt.


I Bangladesh, forna Östpakistan, åkte vi på eget bevåg iväg långt in i slummen med ett par cykelrichor och fick besöka en opiumhåla där vi sittande på varsin pall fick begapa en stor fet kines som rökte opium ur en stor vattenpipa med slang. 
Så småningom mönstrade vi av i Göteborg efter att ha varit ombord i nästan ett halvår. En del fortsatte med sjölivet, andra gick aldrig till sjöss mer. Många blev vänner för livet medan andra inte sågs mer.


Hemma väntade nya båtar för mer sjöpraktik, en tid på Öresundsvarvet, en annan på elverkstad och slutligen ett halvår på verkstadsskola inkvarterade på barken Viking i Göteborg för att kvalificera till Sjöbefälsskolan. För min del tre år i Malmö boende på skutan Stanley i Lomma hamn. En vansinnigt rolig tid, men det är en annan historia.

Barken Viking, Lilla Bommen, Göteborg 1972

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej Uffe!
Jag blir väldigt nostalgisk när jag läser dina rader om livet på M/S Travancore som elev.
1956 slutade jag 1:a ring i Beskowska skolan i Stockholm för att gå till sjöss som makinbefälselev på M/S Ceylon från Svenska Ostasiatiska KompanietJag hade inte fyllt 18 år så resan Kina t/r blev en verklig upplevelse och jag känner igen allt du berättar.Till slut efter praktik till sjöss och på varv samt i industrin byggande dieselmotorer avlade jag sjöingenjörsexamen på Sjöbefälsskolan i Stockholm.
Allt är numera gammal historia.
Lev väl din gamle "snedseglare".
Gunnar-sjöman,pilot och författare och ibland levnadskonstnär.