Ut och inklarering

För att kunna checka in i nästa örike måste man visa att man checkat ut från det man lämnat bakom sig. Följaktligen sökte vi upp tullkontoret i Hillsborough för att göra detta. Här blev vi avvisade och hänvisades istället till immigrationskontoret som stämplade våra papper och hänvisade tillbaka till tullkontoret. Innan vi lämnade dem bad jag tjänstemannen intyga att jag är vid liv vilket ett pensionsutbetalande institut, som avlönar mig numera, ville veta. Trots att vederbörande just kollat mitt pass och personligen meddelat att jag får lämna landet levande vägrade han nu att intyga att jag är vid liv. Vi fick istället söka upp Notarius Publicus som omedelbart stämplade och intygade mot en hutlös ersättning. Tillbaka till tullen för nya stämplar och nästa morgon seglade vi till Union Island som är belägen endast en halv dags segling norrut.

Det är den sydligaste ön i St Vincent arkipelagen där det finns möjlighet att checka in. Man kan sedan i lugn och ro segla genom Grenadinerna norrut och checka ut längst upp på St Vincent. Nästa ö därefter är St Lucia. Ett ställe med stor marina från vilken de flesta charterbåtar utgår.

Det var lördag och inklareringskontoret i hamnen var stängt men efter en promenad ut till öns lilla flygplats ordnade det sig då det gick lika bra därute oavsett veckodag.

När ceremonin var avklarad och de fått besättningslistan i fem exemplar, jag svarat på frågor som hur många hästkrafter utombordaren till jollen är på, vad båten är byggd i för slag material etc, tog vi en promenad in till byn

där redaren passade på att lägga på den del av vår post som skickas på det gamla hederliga viset fortfarande.

Bageriet låg alldeles nere vid det turkosa vattnet men allt bröd var slutsålt för dagen så vi koncentrerade oss 

på att leta upp lite frukt och grönsaker. Det fanns i mängder runt torget i små färgglada bodar  och under tiden Redaren gjorde affärer

gick jag på krogen och stärkte mig med en kall läskedryck samt orienterade mig på ställets trevliga karta över de Grenadinska öarna.

Nöjda med dagen återvände vi till båten som låg för boj ute i hamnbassängen. Dagen efter gick vi innan avgång in till kaj och tankade upp vårt vattenförråd. Tvåhundra liter regnvatten som vid den här årstiden finns i överflöd på öarna till hutlöst pris. Dessutom ville man ha lika hutlöst betalt för förtöjningen vid kajen under tiden vi tankade (ca tjugo min) samt betalt för att kasta en soppåse i tunnan där. Vattnet på den här bryggan var dubbelt så dyrt som vid Yachtklubben och man förklarade att det var för att det var av mycket  högre kvalitet här. Suck! Solen sken i alla fall och vindarna var ljuvligt ljumma vilket inte kostade något extra.

 Vidare mot Mayreau och Salt Whistle Bay