Konsten att importera en båt

Efter två dagar i marinan på ön Cozumel i Mexiko var vi både incheckade i landet och utvilade efter den räliga sjöresan dit. 

Enligt vår guidebok skall man segla till närmsta "Port of entry", hamn med myndigheter för inklarering, när man kommit in på mexikanskt territorialvatten med både gulflagg och gästflagg satta under styrbords vantspridare på stormasten. När man är inklarerad tar man ner gulflaggen.

Det gick som sagt bra att checka in på ön Cozumel med undantaget att båten måste importeras temporärt till Mexiko för att få användas i landet. Detta för att man under ett eventuellt anfall av sinnesförvirring inte skall sälja den utan att betala införselskatt. Förfarandet lät sig inte göras på Cozumel utan tjänstemännen hänvisade till ett importkontor i staden Cancun. Detta är obligatoriskt och man riskerar att få båten beslagtagen om så inte skett inom tre dygn. I samma veva menade tjänstemännen att om vi bara skulle stanna ett par veckor behövde vi inte göra det. Hm... farligt, farligt!

När solen gått upp och vi som vanligt fått oss till livs en näringsriktig och god frukost med varsin kopp Zoegas gröna, bryggt på rostade bönor vi flygfraktat tillsammans med oss själva till båten, kastade vi loss och seglade över till fastlandet och angjorde vid Puerto Moreles 

där vi hittade en ny fin marina med billig diesel. Under halva priset jämfört med Europa så vi fyllde tankarna. Marinapersonalen rekommenderade oss att förtöja vid en boj utanför staden över natten. Visserligen hade marinan egna som kostade 15 US$ medan de vid stan är gratis så vi seglade dit och förtöjde oss där istället. Dagen efter kom det en vaktbåt och ville ha betalt.

Nu hade vi bara en fin dagssegling kvar norrut till ön Isla Mujeres utanför Cancun. Våra planer var att stanna i en liten trevlig marina där ett par veckor över jul och nyår innan vi fortsätter till Kuba.

Precis innan vi ankommer och skall genom en smal passage, med ett trevligt sommarhus vid ena udden, in till skyddat vatten på öns västsida går jag ner och stänger av watermakern som pressar havsvatten genom ett membran och gör om det till utmärkt drickbart färskvatten. 

Ett sjätte sinne får mig att titta på en kardanknut som är fäst i axlarna från ratten till rodret och jag får till min fasa se att ena axeländen krupit ur fästet på knuten och sitter löst samt glappar och kuggar över när autopiloten jobbar.

Styrningen har sista tiden uppfört sig konstigt. Känslan i ratten har varit annorlunda och autopiloten har jobbat med större utslag än vanligt. Felet var snabbt avhjälpt med ett par ringnycklar men jag vågar inte tänka på vad som kunde hänt om axeln lossnat mitt i en av de revpassager vi gjort med krabb brytande sjö över vassa hårda korallgrund på båda sidor. Änglavakt eller vad man vill kalla det! Första natten ankrar vi strax utanför marinan och nästa morgon simmar jag in och kollar upp var vi skall förtöja.

En timma senare var vi väl förtöjda vid vårt julhem, El Milagro Marina/Isla Mujeres. Egen strand, träbryggor, palmer och med papegoja på vakt vid baren.

En enkel men mycket hemtrevlig liten marina med endast tjugo båtplatser och även ett litet hotell. Stället har tidigare varit en fiskhall där räktrålare landade sina fångster vid bryggan. En trevlig amerikan, Eric Schott, har lagt ner sin själ i att få ordning på stället och är nu nästan färdig med ombygget. Fint kakel, vackra stenplattor och smakfull färgsättning har förvandlat det hela till en oas för dess gäster.

Redaren och Eric i samtal

 Den gamla fiskhallen i ny tappning

Av rädsla att få båten beslagtagen packade vi sedan ner alla papper vi kunde uppbringa i en portfölj och tog taxi till den lilla charmiga färjan "Miss Vallentina"

och åkte över till Cancun på fastlandet samt tog en promenad till myndigheten som temporärt importerar utländska turistsegelbåtar på temporärt besök för att följa lagen och importera vår båt temporärt.

Kontoret var öppet men någon av tjänstemännen fyllde år så alla var upptagna med att äta tårta och man hade inte tid med oss utan vi fick snällt vänta en bra stund innan en surmulen osympatisk medelålders dam, som för övrigt även visade sig vara genuint elak, vresigt tog emot alla våra incheckningsdokument, båthandlingar och pass.

Efter en stunds granskning fick vi beskedet att hon tyvärr inte kunde importera båten då det fattades tre av fyra stämplar på besättningslistan (lista på oss två). Tullen i Cozumel hade stämplat listan men inte passpolis, hamnkontor och hälsovårdsmyndigheten. Vi ombads att segla tillbaka till Cozumel för att få erforderliga stämplar. Två dagsetapper tillbaka. Jag vägrade naturligtvis, artigt och behärskat, med hänvisning till vårt uppehållstillstånd som gäller sex månader och är stämplat av passpolisen, vårt seglingstillstånd, också stämplat av hamnkontoret, samt vårt inspektionsintyg från hälsovårdsmyndigheten, även det stämplat. En myndighet som för övrigt beslagtog alla våra grönsaker och läckra frukter för destruktion då de inte fick importeras tillfälligt tills vi ätit upp dem.

Blank nej! Omöjligt! Damen bedyrade med ett arrogant hånleende att hon verkligen var ledsen att hon inte kunde göra mer för att hjälpa oss.

Nu såg försynen dock till att en äldre gentleman följt händelseutvecklingen och  presenterade sig som skeppsagent med omfattande kunskaper i konsten att importera en turistande utländsk segelbåt temporärt i landet. Han erbjöd sig att hjälpa oss vilket vi med en viss misstänksamhet tacksamt godtog. Mannen försökte tala den vresiga damen tillrätta utan framgång. Då flyttade vi oss istället till passpolisen vilken inte heller var till någon hjälp annat än att beställa audiens hos självaste "El Capitane del Puerto" . En trevlig äldre ganska fet potentat i vit elegant guldgalonerad uniform placerad i en bekväm fåtölj bak ett jätteskrivbord av blanklackerad mahogny.

Mannen var upptagen en dryg halvtimme innan han ägnade oss uppmärksamhet. Fallet var intressant och då han dessutom verkade ha goda relationer med agenten hjälpte han till med att kontakta sina kollegor på ön Cozumel där vi först checkat in. Snabbt och lätt konstaterades att vi visst inte behövde fler stämplar utan att allt var i sin ordning förutom att den besättningslista på vilken det fattades stämplar inte skulle tillhandahållits oss utan var avsedd för vår ankomst tidigare på Cozumel. Vi hade fått med den av misstag. En assistent till "Capitano" lovade intyga det hela om vi fick fortsatta problem. Med detta besked skyndade vi tillbaka till kontoret för tillfällig import av utländska turistsegelbåtar som stänger klockan tre. Klockan var nu fem i tre och den vresiga damen hade just, och dessutom fem minuter tidigare än vanligt, avslutat sin arbetsdag. Vi var välkomna nästa dag halv nio då de öppnade igen. Artigt och behärskat tackade jag för vänligheten och bedyrade att vi tacksamt skulle återkomma påföljande dag. Agenten gav mig sitt kort och lovade mer hjälp om det skulle behövas. Jag förväntade mig en saftig räkning men fick istället ett handslag med besked att han inte ville ha något för besväret. Det finns uppenbart fortfarande kvar sådana människor  i vår kärva nutida värld!

Promenad till färjan, återresa till ön och taxi tillbaka till marinan och båten i ogjort ärende.

Nästa morgon samma resa tillbaka och kärt återseende på kontoret för tillfällig import. Damen hade kvar samma uppsyn och undrade frågande om jag missförstått hennes budskap från föregående dag varför jag förklarade att problemet var löst vilket assistenten kunde intyga. Tydligen hade hon redan gjort det då besättningslistan som saknade stämplar inte längre behövdes för att importera båten tillfälligt. Nästa problem var att hon måste ha tillverkningsnumret på båtens motor. Hennes triumferande min förbyttes snabbt då jag hade detta antecknat i min telefon och tog fram det utan att behöva åka tillbaka igen. Istället krävde damen nu separata kopior på alla papper med hänvisning till en adress på stan som kunde hjälpa mig med detta. Precis en och en halv meter bakom henne stod en ny fin kopieringsmaskin. Nu hade jag dock, på agentens inrådan, kvällen innan kopierat alla intyg, pass och uppehållstillstånd samt försäkringspapper mm. Jag upplyste henne om att hon kunde behålla samtliga papper. Problematiken var nu bara att man höll på att göra om sina datasystem och damen beklagade att hon för tillfället inte hade möjlighet att importera båten åt mig och undrade därför om jag kunde återkomma senare. Artigt och behärskat bedyrade jag att det inte var några problem varpå hon undrade när jag hade möjlighet att återkomma. Tja, gärna då de var färdiga med sina datasystem vilket hon trodde att de skulle kunna vara vid lunchtid. Påföljden blev att jag fick sitta flera timmar på en bänk framför henne och titta på medan hon fördrev tiden med att umgås med sysslolösa kollegor i brist på andra hugade importörer att försöka driva till vansinne.

Fotodokumentation av ett byråkratiskt världsarv från Mexiko

I det skede av livet jag just nu befinner mig går tiden fort, alltför fort många gånger, men plötsligt stod den nästan stilla under flera timmar ända tills damen insåg att hon kanske borde ta itu med importen på allvar. Jag ombads nu att fylla i två stycken papper med omfattande information om båtens utrustning. Om det fanns mikrovågsugn, diskmaskin, elektrisk handtork, verktyg, hur många datorer vi hade, hur många hästkrafter utombordsmotorn på jollen var på, etc och när pappren var ifyllda fick jag omgående en ny uppsättning likadana blanketter att fylla i en gång till då hon måste ha kopior. Kopieringsmaskinen stod kvar på samma plats en och en halv meter bakom henne. Trehundrafemtio kronor kostade kalaset men i gengäld är den tillfälliga importen enligt det påkostade och mycket estetiskt tilltalande certifikatet jag erhöll giltigt i tio år från och med nu. Felet är bara, vilket konstaterats i efterhand, att intyget är avsett för bilar och inte båtar. Inte någonstans finns båtens namn eller fabrikat angivet. Endast motornumret. Ett klistermärke bifogades med skriftlig instruktion att det skall appliceras på bilens framruta vid sidan om backspegeln.

Då jag säkrat certifikatet i min portfölj och förvissat mig om att reträttvägen var fri fick jag en plötslig lust att artigt och behärskat göra damen uppmärksam på att hon borde äta lite mindre och i all välmening peka på hennes något för stora bakdel, men gjorde det inte eftersom min far, som var en gentleman, uppfostrat mig att inte förolämpa en kvinna oavsett orsak.

Någon som vet hur man exporterar en båt från Mexiko?