En av de där sjöresorna...

Efter ett par härliga dagar i San Pedro med dykning, god mat och strandpromenader checkade vi ut hos tull och immigration. Vänliga tjänstemän och för en gångs skull inga avgifter. Avklarat på tio minuter även om vi fick vi gå till en liten tobaksaffär och skaffa lite kopior på besättningslistan och båtens registreringsbevis då deras egen var sönder.

Drickaleverantör i San Pedro. Äkta John Deeretraktor!

Innan vi gick ombord passade vi på att handla upp våra Belizedollar i närmsta supermarket. Massor av goda frukter och grönsaker vilka sen tullen i Mexiko beslagtog rätt upp och ner i en svart plastsäck för destruktion.

Vi trixade oss ut genom revet ännu en gång strax efter soluppgången tio över sex nästa morgon och fick fin segling hela dagen. Visserligen pinkryss så högt vi kunde gå mot vind men med ganska mjuk sjö fast vi nu var ute på öppet hav igen. På natten ökade vinden mot alla prognoser och vred mot nord. Sjön växte och blev riktigt obekväm. Golfströmmen drar igenom här och sträcker upp genom Yucatansundet mellan Mexiko och Kuba, runt Florida och vidare norrut på Nordatlanten ända upp till Nordnorge.

Vi hade två knops medström och vinden rakt mot vilket gör att ytvattnet bromsas av vinden och det blir världen kaos. Ungefär som i en häxkittel om någon nu vet hur det ser ut i en sådan. Dessutom blev vi åter sjösjuka och till råga på allt elände sprang uthalet till storseglet av. Att i mörker, svårt sjösjuk, ge sig ut på ett halt däck i en vilt rullande och stampande båt där sjöarna spolar över däck och försöka få in ett vilt fladdrande storsegel med ett blockförsett skothorn som klubba är förenat med livsfara. Bommen satt fastskotad och utgjorde ingen fara. Läget blev inte bättre av att samtidigt få hänga över mantåget och mata fiskarna med dagens goda mat. En av två dykflaskor som stod surrade på däck kom loss och försvann i djupet och knäckte dessutom vattenposten till däcksduschen på badplattformen akter. När storen bärgats blev det motorgång hela natten. Det blåste rakt emot och så hårt att vi bara gjorde 2 knop genom vattnet med maskin på marschvarv. Hade vi haft strömmen mot hade vi inte rört oss ur fläcken överhuvudtaget. Lite senare upphörde farten helt och båten löd inte roder längre. Genuan som var ute, men revad, backade. Vi satt fast i något. Hur vi än gasade och styrde kom vi inte loss. Inte förrän jag backade fullt i mörkret släppte detta "något" taget. Vad det var fick vi aldrig någon förklaring på. Förmodligen ett lösdrivande fiskeredskap som fastnat runt kölen då det var flera hundra meter djupt. I gryningen kom vi fram till den Mexikanska ön Cozumel och som grädde på moset svartnade det och ett flera timmar långt skyfall satte igång med våldsamma vindbyar. Sikten var i stort obefintlig så det var bara att köra sakta fram utanför kusten utan att kunna gå i hamn tills det var över. Fem megastora kryssningsfartyg skymtade som kusliga spökskepp i gråmörkret. Vår nya bakvägg till sprayhooden kom till sin rätt för första gången och det var riktigt bekvämt att stänga in sig och sitta torrt och skyddat trots ovädret.

När solen så småningom tittade fram letade vi oss in i den lilla trånga hamnen vid Club Nautico Cozumel.

Precis fullt och hamnkapten stod på kajen och gastade att vi skulle ge oss iväg igen. Vår spanska är skral men vi förstod ändå. Lusten att ge sig ut igen utan något bra ställe att ankra på var minimal. Kusten är oskyddad och dyningen gick hög så vi vägrade och la till utanpå en stor dykbåt och helt plötsligt hade man en plats för två dagar. Visserligen hutlöst dyrt men vad gör man.

Enligt "Noonsite", en webbsida för långseglare med all möjlig matnyttig information, måste man ta taxi till flygplatsen för att klarera in båt och besättning i landet. Fyra timmar brukar det ta men döm om vår förvåning när plötsligt två passpoliser dök upp på kajen och artigt, effektivt, fixade vårt uppehållstillstånd på tio minuter. Strax efter kom tullen. Samma där med tillägget att vi för första gången under dessa år vi långseglat fick båten genomsökt och all vår färskproviant beslagtagen. Allt hamnade i en stor svart sopsäck för destruering och vi fick kvitto på vad man lagt beslag på. Dessutom besked på att båten måste importeras i landet tillfällig för att få användas men det gick bara att göra på fastlandet i Cancun fyrtio sjömil norrut.
Redaren hade precis fixat käk och just då vi satt oss till bords kom ett sändebud från "Harbour Master" i den kommersiella hamnen och beordrade mig att följa med till kontoret inne i stan några kilometer bort för att ansöka om tillstånd att segla i Mexikanskt vatten. 

Maten fick stå och det var bara att följa med. Väl på kontoret förklarade man att jag måste gå till banken och betala seglingsavgift men personen som hade hand om inbetalningsavierna var ledig och banken stängd så jag ombads att återkomma dagen efter. De fick inte ta emot kontanter på kontoret. Två blanketter fick jag med till båten att fylla i under tiden. Skjuts tillbaka till båten gick inte att få. Då jag saknade pesos men hade bankkort fick jag ge mig ut på stan för att fixa kontanter till en taxi. Om maten smakade bra sen, jo det gjorde den och vi sov gott den natten trots en restaurang med högljudd musik alldeles bredvid.

Kudde, ljuva kudde!