Sint Maarten

 

Efter ett par trevliga dagar på vår gamla svenskö St Barths lättade vi ankar och seglade över till St Martin. En kort distans som avverkades på en halv dag. Solen sken barmhärtigt, sjöfåglarna sjöng, valarna hoppade runt båten, fiskarna var på bettet och nappade ivrigt.

Vi fick se ett par knölvalar hoppa ett par hundra meter akter om oss i det vackra blå vattnet. En mäktig syn att få se sådana däggdjur på nära håll. Upp till tjugo meter långa och med en vikt på knappt fyrtio ton. Vid ett tidigare tillfälle då jag dök fick jag höra deras vackra sång som fortplantar sig flera kilometer under vattnet.

Fisken som nappade var tyvärr en giftig uppretad Barracuda, som högg aggressivt efter min hand när jag drog upp den, så den fick gå överbord igen.

St Martin är delad i en holländsk och en fransk del med en stor skyddad lagun att ankra i. På den franska sidan ligger man gratis så vi gick runt ön och klarerade in där. Man kommer in i lagunen via två olika kanaler, en på den franska och den andra på holländska sidan, med broar som öppnar morgon, middag och kväll.

Atmosfären på ön är långtifrån det mer genuina Västindien som man finner på öarna längre söderut. Alldeles för mycket bilar och motorcyklar, stora höghus och flashiga kasinon på en del ställen.

Öns flygplats ligger i västra hörnet av lagunen och banan börjar alldeles precis vid stranden med lite hönsnät som hindrar yra badgäster från att förirra sig in bland flygplanen. Inflygningarna är spektakulära och man tror inte det är sant när en jättejumbo stryker in alldeles över huvudet på badgäster och bilar.

Ett populärt nöje är att ställa sig alldeles bakom startande plan och hålla fast i staketet och hoppas man orkar hålla sig kvar. Jag kan intyga att det blåser rejält utan att för den skull själv ha provat.

Huvudstaden på den franska sidan heter Marigot och har ett gammalt fort som ligger på en höjd mot havet. Både utanför och inne i lagunen där finns marinor och vi spenderade ett dygn i den inre, som är kantad av små mysiga restauranger, för att tanka vatten och fylla på båtens batteribank.

Den holländska huvudstaden heter Philipsburg och är centrum för all kryssningstrafik. Här väller turisterna in som boskap och gatorna är fulla av lyxbutiker som säljer allt taxfree. Klockor, smycken, elektronik, märkeskläder och allt möjligt annat.

En lång strand kantar affärsgatorna och här finns massor av restauranger och ett myller av alla möjliga flanörer och badgäster.

Nu är det inte bara bling-bling utan ön har många pärlor. Små underbara stränder med rent turkost vatten och ljus sand. Klimatet är som bästa svenska sommar hela vintern och det fläktar skönt från passadvindarna mest hela tiden.

På Atlantsidan, där passadvindarna kommer österifrån, är landskap och stränder annorlunda liksom på de andra öarna. Lite kargare och med ett rikt fågelliv man kan beskåda från små terasser på sina ställen.

 

Även på den här sidan finns hamn med marina och fina badstränder med hotell och privata villor på sluttningarna.

En del av den fasta befolkningen bor väldigt enkelt och ibland kanske man prioriterar en ny bil istället för att lägga pengar på sitt hus.

Vid en mindre ankarvik på franska sidan uppe i nordväst finns en gemytlig liten by med ett dussintal små fina gourmetrestauranger som är kända på hela ön. Hit åker folk för att äta gott.

Om några dagar klarerar vi ut och sätter kurs mot en liten ö som heter Saba. En orörd pärla utan hotell, bilar, diskon, affärsgator, nöjesparker etc. Tiden har stått still här och ön tillhör verkligen "the Sabans".

Därefter blir det långsegling nonstop söderöver till Bonaire och Curacao vid den Sydamerikanska kusten. Tre till fyra dagar om allt går som planerat och inget oförutsett inträffar. Orkansäsongen närmar sig så sakteliga så det börjar bli dags att lägga upp båten och resa till Europa för några vår och sommarmånader där.

En härlig vinter att vara tacksam för