torsdag 14 april 2011

Inte som på Biscaya

Äntligen kom dagen då det åter var dags för en rejält uppiggande sjöresa av lite kaliber. Med facit i hand var resan över Biscaya ren ankdammssegling jämfört med den här resan från St Martin i nordöstra hörnet av Karibiska havet ner till Bonaire i söder. Efter snart fem underbart lättjefulla månader i stilla ankarvikar och på laguner med turkosblått vatten med vit korallsand på stränderna blir man onekligen bortklemad vilket nu visade sig med all önskvärd tydlighet. Tre och ett halvt dygn med tidvis fyra meter hög grov korssjö och med vindar på 13-17 m/s i en båt som rullar, hissar, sätter och stampar samt med förmånen att verkligen få kräka upp all gammal god mat som samlats i magen gör att man piggnar till raskt och omgående återhämtar sig från drönarlivet man genomlidit över vintern här.
För ordningens skull började jag resan med att dra upp en 20 kg:s Wahoofisk åt redaren som fick plocka fram vår stora stekpanna som jag tillverkat i förväg av bottnen på ett avskuret 200 liters oljefat.


Hursomhelst överlevde vi precis som vid liknande upplevelser under tidigare etapper då man lovat sig dyrt och heligt att ALDRIG MER!
Vi hann in i en skyddad liten privat marina med en mycket smal och grund kanal att ta sig genom precis innan den tropiska natten lade sig över Bonaire.


Bonaire är för övrigt en av A-B-C öarna i Nederländska Antillerna. Aruba, Bonaire och Curacao. Stjärnorna tindrade och båten låg still medan vi själva fortsatte att rulla runt i kojen hela natten eftersom balansorganen i öronen tar längre tid på sig än båten att sluta rulla då sjön lagt sig. Efter ett par nätter sov vi som vanligt gott igen.
Ägaren till marinan, en trevlig holländare som bodde på en husbåt, hjälpte till och skjutsade in oss till tull och immigration i sin lilla elektriska bil för att klarera in båt och besättning.


I marinor lite varstans hittar man båtar av alla slag. Vackra, fula, charmiga, intetsägande, stora, små, kvalitetsbåtar och skräp etc. Blev smått chockerad över att konstatera hur lurad man måste känna sig som båtköpare när det vackra nya nåtade teakdäcket efter en tid i solen formligen flagar bort så här. Teakdäcket på en kvalitetsbåt brukar vara en halv tum (12 mm) tjockt och hålla i minst femton år. På den här båten handlar det om nästan lövtunn faner som limmats och skruvats på en tjock plywoodskiva. Trist att se och gör naturligtvis att man aktar sig noga i framtiden om det skulle bli aktuellt med båtbyte.




Som gäster i marinan fick vi tillgång till intilliggande beachresort med poolanläggning, restauranger, läsrum, solstolar och sambaskola. Redaren tog tillfället i akt att hålla sina danskunskaper vid liv och själv fick jag kämpa hårt för att undgå ödet att hamna på dansgolvet som en den totalt obegåvade danstönt jag är.





Bonaire är världsberömt för sina fina dykvatten. Bara en liten bit utanför hotellstranden stupar bottnen brant ner till flera hundra meters djup så fisk och djurliv är intensivt längs kanten och det räcker utmärkt att snorkla här även om riktiga dyk har mer att ge. Det mesta att se finns faktiskt att se på mindre än sex- sju meter.





Det är gott om delfiner som är väldigt vana vid människor och en del har fattat tycke till långseglare som de här två ungarna vilka hälsade på oss varje morgon vid niotiden då vi åt frukost i sittbrunnen.


En lite större vuxen delfin fick nys på att jag hade flera burkar dansk makrill i tomatsås ombord, vilket är det bästa delfiner vet, och gjorde därför både vackra och imponerande närgångna krumbukter alldeles intill båten tills jag gav efter och öppnade en burk.


Ön är välskött och befolkningen avslappat vänlig. Det bor många holländare här och turisterna finns i inte alltför stora mängder. Det verkar vara hög status att åka Harley Davidsson eftersom det stod sådana utanför husen lite överallt. Ett kasino är naturligtvis av nöden också.



Huvudstaden Kralendijk är inte någon stad med vanliga mått mätt utan mer en samling hus med en affärsgata, en färgglad turistinformationsluda,





några restauranger samt regeringspalats och hamnkontor. Vi passade på att kasta längtansfulla blickar på klockorna i Rolexbutiken samt se till att äta en god och näringsriktig lunch ute på en av de trevliga bryggrestaurangerna. 




Ön har cirka 14 000 invånare varav hälften, plus den här lille filuren, håller till i huvudstaden. Atmosfären är sömnig men inte tråkig.


Vår ursprungliga plan var egentligen bara att stanna till en dag innan vi fortsatte till Curacao men då den sjukdom vi båda smittats av på havet mellan St Martin och Bonaire visade sig behöva sin tid för att läka ut beslöt vi att stanna ett par extra dagar och idka lite mer av det lättjefulla och mycket behagliga badlivet vi blivit bortskämda med. Nu återstår bara en liten kort sjöresa på sisådär en fem, sex timmar över till Curacao.


Orkansäsongen väntar nu runt hörnet

Inga kommentarer: