Måndagspromenad med både utsikt och insikt

Det är synd om engelsmän. Synd om dem eftersom de så gott som alltid har dåligt väder så de sig jämt och ständigt måste jämra sig

Så är det inte i Skottland, fast de också nästan alltid har dåligt väder, då de till skillnad från engelsmännen lärt sig att uppskatta det.
Under en promenad där uppe för många år sedan, då jag och tre kompisar var på Orkney och dök på gamla krigsvrak i Scapa Flow, mötte vi en skotte, i kjol och med röd klanrutig mössa med grön boll på toppen, som i ösregnet med hög klar röst entusiastiskt utropade; "Five Dee!". Undrade långa tider vad han menat men till slut förstod vi att han sa ”fine day” på skotska.
Den envisa sydvästen öppnade med ännu en blåsig dag varför vi beslöt att fortsätta vara inblåsta och istället gå ut och spatsera i det fagra landskapet längs havet. Vi tog bussen då det var för långt att gå ut till den plats vi bestämt oss för att gå ut och gå på.

Vägarna här är bara en förädlad produkt av djurstigar, vandringsleder, ridvägar och cykelstråk som med tiden blivit moderna permanenta engelska landsvägar. Dock fortfarande alldeles för smala för dagens fordon.

Vi, liksom de övriga passagerarna i bussen, oroade oss självklart över vad som skulle hända om vi fick ett möte, vilket vi naturligtvis fick omgående. Vi stod snart kofångare mot kofångare med en engelsk nollåtta som inte lärt sig de lokala spelreglerna härute på landet.
Ingen gav sig förrän chauffören blev aggressiv och helt frankt började köra mot den mötande bilisten som förskräckt backade, svårt vinglande, flera hundra yards till en för honom bakomvarande mötesplats.

Nästa möte var med ett äldre par som körde åt sidan så mycket det gick och satt sedan helt paralyserade med öppen mun och händerna i vädret när chauffören trängde sig förbi så det skrapade i plåten. Synligt luttrad fortsatte han sedan som om inget hänt. Redaren tyckte det var förfärligt.

(för detaljstudie; klicka på bilden)

Bussen hoppade vi av längst ute i väster högt uppe över havet. Platsen var klassad som naturreservat och det fanns lämningar från en gammal bosättning sen järnåldern ca 500 år före Kristus.

Vi bestämde oss för att spatsera en avsevärd sträcka i det fagra landskapet med hänförande utsikt. En stig gick norrut alldeles uppe på branten av klipporna, vilka tidvis stupade nästan lodrätt flera hundra famnar ner i havets bränningar. Det var lika vacker som på Kullaberg fast på ett annat sätt.
Solen gassade och vi var vid gott mod samt utrustade med fotriktiga skor. Redaren hade lagat dubbla smörgåsar med cheddarost och bryggt en termos riktigt filterkaffe samt stoppat med en chokladkaka åt mig då hon vet hur begiven jag är på sötsaker fast jag, med alla till buds stående medel, försöker dölja detta pinsamma faktum.

En del andra människor hade också förirrat sig ända hit ut men blivit galna av det ovanliga solskenet, tagit av sig kläderna och hoppat ner i det kalla vattnet. Varmare än strax över +10° C blir det sällan enligt lokalbefolkningen som därför aldrig badar annat än i sina tvättbaljor hemma i de små stenhusen en eller ett par gånger om året.

Klipporna är på sina ställen skiktade i många lager av olika bergarter i alla möjliga vackra färger och det var svårt att se sig mätt på all sten.

Redaren är väldigt begiven på att vandra längs havet men för egen del anser jag det väl så hälsosamt att segla längs kusten och beundra utsikten in över land istället.

Där äter djuren av det mustiga gröna gräset och blir till sist så gröna att man bara ser dem när de är ute på stigarna och promenerar och njuter av utsikten precis som vi. Då det är fullt av småsten och grus har de skaffat sig en förfärlig massa fötter för att kunna ta sig fram på ett smidigt sätt och inte strutta fram som vi måste göra med våra få fötter.

Grön mångbent flanör

Inåt land råmade korna och betade av gräset vilket de samtidigt omvandlade till mjölk som kalvarna diade i sig då de ännu inte fått egna tänder att beta av gräset med.

Redaren fortsatte obesvärat vidare i den friska vinden och jag gjorde mitt bästa för att hålla jämna steg med henne. Allt sittande i cockpit som bortskämd pilot har gjort att mina benmuskler genom åren förtvinat och endast tunna muskelfragment finns numera kvar i de slappa senorna.

Så småningom kom vi fram till en liten by vilken endast bestod av ett hus ägt av en fattig fiskarfamilj. Fiskaren satt uppgiven i en vilstol på den torrlagda havsbottnen nedanför köksfönstret och längtade ut till sjöss då hans hustru nu stod vid sidan om och hela tiden klagade på att fisken var slut. Det mesta av vattnet var borta då månen just dragit förbi och dragit det med sig långt ut till havs. Hans båt stod oanvändbar på grund bredvid så vi förstod hans dilemma och kände därför stor empati. Jag ville ge honom alla våra pengar men redaren tyckte inte det passade sig.

I byn finns både en röd telefonkiosk, en röd brevlåda och två busshållplatser.

Min stegräknare visade att vi gått sex mil. Redaren påstod att det var miles och inte mil. Trots detta tog vi bussen hem och åt glupskt upp varsitt lamm på en trevlig liten restaurang i Milford Haven, Sydwales.

Förr, eller senare, vänder vinden säkert.