Äntligen på väg

Avgång Domsten juni 2009

Till slut kom så dagen då det var dags att lossa förtöjningarna och segla iväg. Det var tisdag och då träffas medlemmarna i båtklubben för att på kvällen segla två varv runt en bana utanför vårt trevliga lilla läge. Inte så mycket för att tävla utan mest för att ljuga, använda sina båtar och njuta lite extra av tillvaron. Vår avsikt var att delta och påbörja vår långsegling direkt efter målgång. Så blev det nu inte då vädret var på topp, en god sjöbris rådde och båten var packad. Själv var vi inte packade,

trots att vi fått en hel dunk vin av Bosse Artman, så vi beslöt att smita i förtid och dra nytta av vinden.

Första kryssbenet bar ut tvärs Gilleleje följt av slag direkt mot Mölle

där vi tog ännu ett sista farväl av syster och goda vänner. Funderade på att gråta en skvätt men morskade upp mig i sista sekunden. Att bli klassad som lipsill skulle vara förödande för anseendet.

Vid passage av Nyhamnsläge fick vi i sedvanlig ordning tillstånd att runda Kullens fyr och ge oss ut på Kattegatt

av min gamle vän och kollega sjökapten Pålle som med sitt kvarvarande styrbordsöga håller järnkoll på fartygstrafiken som passerar utanför sitt perspektivfönster vid stranden. Babordsögat lär han ha mist då han en gång blev så arg på en tullare i Indiska Bombay att ett blodkärl brast och ödelade synen på detta.
Pålle kan klå pirater, lura araber, dricka skål i krokig arm med Syriska överbefälhavare och sälja karusellbiljetter till lastbilschaufförer. Med andra ord en sjöman av kaliber, en sjöman av den gamla sorten. Den sorten som inte kantrar i första taget utan är spantad för vilket väder som helst. Pålle har skänkt mig många trivsamma minnen att sitta och njuta av under stjärnhimlarna på kommande nattvakter till rors på vår resa som nu ligger öppen framför oss.

Då Pålle är tveksam till maskinfolks förmåga att orientera sig i det fria uppe på däck skänkte han mig en sextant, inget skräp i plast, utan ett riktigt gammalt engelsk kvalitetsinstrument,

samt en ”starfinder and identifier” med skivor för jordens alla hemisfärer. En klurig form av gradskiva med vars hjälp man kan både allmänbilda sig och lista ut vilka stjärnor som är vilka. Stjärnor som kanske bara är glödande grus från en jätteexplosion vi lever mitt i.

En annan kärvänlig present vi fick av Bosse med Afroditen var en flerspråkig nautisk ordbok från 1914. Också den ett utmärkt hjälpmedel att förkovra sig och även göra sig förstådd med i främmande länder.

Det ända jag plågas av för tillfället är medlidandet med alla vänner som måste arbeta igen efter sin semester. I övrigt finns inte mycket som stör sinnesron. Helt ärligt råder en stilla behärskad eufori ombord just nu.
Stoppet i Mölle blev bara kort och vi fortsatte upp till Hallands Väderö där vi kastade ankar i en liten vik på sydsidan och stannade över natten.

Istället för att hifva lodet kontrollerades djupet på vårt ekolod som är en modernare metod att mäta djupet med.

Kvällsdopp och morgondopp, upp med ankaret samt samma procedur på underbara Anholt. Sist vi var där var för ett år sedan i min gamla båt Hodie strax innan jag seglade till Medelhavet själv. En paradisö med långa vita stränder och kristallklart ljusgrönt vatten med vit sandbotten.

Passade på att dyka under båten och kolla läget. En yrkesskada från tiden som chief (maskinchef) i handelsflottan. Som sådan ansvarar man för att allting är till kaptens belåtenhet maskinellt och man får ögon i både öron och nacke för att hålla igång all teknik som måste till för att hålla ångan uppe på fartyget.

Till min förvåning fann jag offeranoden på propellern nästintill helt förverkad trots att den var helt ny då båten sjösattes på Najadvarvet i mitten av april. Bara att hänga ner en luftflaska i vattnet med en lång slang att andas i vilket är mycket praktiskt då man slipper att hela tiden göra pauser i arbetet för att gå upp och hämta andan. En vattenfylld hink med verktyg och reservdelar så var det snabbt fixat. Tjugo komma åtta grader i vattnet enligt elektroniken.

Påföljande dag satte vi efter morgondoppet kurs mot Limfjorden. Det var alldeles vindstilla och spegelblankt så det blev motorgång hela dagen. En lat dag under vilken Redaren passade på att få lite sol på sin kontorsbleka kropp och jag passade på att skriva dessa rader i sittbrunnen i skuggan under solseglet.

Vissa känslomässiga likheter med stunden förra sommaren då livet som träl upphörde infinner sig osökt nu. Har börjat lära mig att leva just nu och inte i morgon eller sedan. Minnena får man på köpet och kan använda då man en gång kanske blir för trött för att uppleva nya äventyr.

Solen gassar, havet är spegelblankt, vi är på väg
och det är som allra bäst just nu