Ett sommarväder, när det är som bäst, drabbade oss från avresan och hela vägen till Skottland. Dessvärre för lite vind vilket medförde ungefär 70% motorgång.
Visserligen har vi all tid i världen men med sämre väder i antågande på Nordsjön beslöt vi att stå på och komma över i tid.
Vår DuoGen, en kombinerad vind/vattengenerator, är ett bra hjälpmedel att ladda batterierna med under segling. På undanvindar, då den relativa vinden ombord är svag, fäller man ner den i vattnet och på kryss eller då man ligger för ankar skiftar man ut den lilla vattenpropellern mot en större mångbladig, nästan ljudlös, vindpropeller. Vi har även mjuka solpaneler vilka vi lägger ovanpå biminitoppen (soltaket över sittbrunnen) samt en hård panel att hänga eller lägga ut på något bra ställe i solskenet. Vi skall i princip aldrig behöva ladda med motorn om det inte är helmulet och vindstilla flera dagar. Det som drar ström hela tiden är kylen. Under gång är det även autopilot och navigationsinstrument. Lanternor och viss belysning har strömsnåla lysdioder. Vanliga glödlampor drar massor av ström.
Diesel har vi för knappt tre dygns motorgång, 230 lit. Vatten dryga 600 lit plus en watermaker som ger dricksvatten av havsvatten, ca 600 lit/dygn, men drar 10 amp ström då den går. Räknar med att det räcker att göra vatten en timma per dygn (25 lit) under tider då vi inte kan bunkra tillräckligt från land.
Från Anholt gick vi direkt upp förbi Aalborg i Limfjorden och övernattade vid en lastkaj med spannmålssilos vid Eggersund.
Maskinrumsfläkten, vilken är nödvändig då utrymmet är litet och blir väldigt varmt utan ventilation, hade börjat låta illa så det blev till att meka till halv två på natten. Impellern i fläkthuset är av plast och troligen inte riktigt symmetrisk från början varför materialet börjat ge sig av obalansen. Lagade provisoriskt med tunn ståltråd och lim.
Nästa dag fortsatte vi mot Thyborön som är sista utposten mot Skagerack och Nordsjön. Det är väldigt trångt på sina ställen med endast en smal ränna mellan sandbankarna. Blev ett par timmars segling på eftermiddagen.
Fredag kväll var vi framme. Cyklade runt och letade efter diesel men tji fick vi. Endast fiskekooperativet hade en mack med egna kontokort och dessutom stängt till måndag. En glass blev det i alla fall och mera mekande med fläkten som ånyo börjat väsnas.
Nästa morgon stod valet mellan att cykla 4 x 2 km med dunk till en mack eller gå tillbaka med båten till Lemvig inne i fjorden där det skulle finnas en sjömack. Valet var lätt.
I Lemvig fick vi vår diesel, proviant och en elektrisk bordsfläkt ifall, ifall. Strax efter lunch kom vi iväg och hade strax kurs mot Skottland i ett strålande väder men tyvärr med vinden stick i stäv. Kryssade hela dagen men vinden dog framåt kväll så motorn fick gå. Fläkten totalhavererade omedelbart så nu blev det till att rigga upp nödfläkten och köra med maskinrumsdörren öppen. Oväsen vänjer man sig vid men kan gärna vara utan…
Naturligtvis blev vi sjösjuka. För mig var det ingen överraskning då jag alltid drabbas efter att ha varit på landbacken ett tag. Är van vid eländet och kräks medgörligt, men för redaren var det värre då det kom som en total överraskning då hon normalt inte har sådana problem. Stackarn däckade hela överresan och led alla helvetes kval. Undrade vad i hela friden jag dragit ut henne på och var säker på att hon skulle dö. Jag försäkrade att det går över men fick naturligtvis inget som helst gehör. Mycket gammal sjö, lite vind och en hel del motorgång mellan oljeriggarna.
Andra dagen fick vi vid ett flertal tillfällen sällskap av flera stora sillar som hoppade och lekte runt bogen. Redaren, som inte kan lika mycket om fisksorter som jag, påstod att det var delfiner.
Ute på oljefälten passerade vi ett antal borriggar med vaktfartyg och arbetsbåtar runt. Inte för nära för då blir man bortschasad, vänligt men bestämt.
Sista natten blev sjön otäckt krabb och vinden tilltog liksom sjösjukan. Själv njöt jag i fulla drag av att kräkas utan att vara fyllesjuk, värre var det med Redaren som verkligen led och nu började tappa kraft efter att inte kunnat äta på flera dagar.
Kommer ihåg rektor Kåldal på sjöbefälsskolan i Malmö när han välkomnade oss till skolan första terminsstarten hösten 1973 med orden; ”Pågar, pågar, till sjöss har vi både sjösjuka och fyllesjuka. Ingen av dem räknas! Här på skolan har vi endast fyllesjuka och inte heller den räknas. Här som där törnar vi till i tid. Ord och inga visor. Vi anpassade oss och var jämt fyllesjuka eftersom det inte räknades.
När det ljusnade såg vi land och kom snart fram till Fraserburgh. En smutsig fiskehamn som bestod av ett otal små hamnbassänger med höga skitiga kajsidor och stora svarta bildäck att förtöja mot. Inga slussar och ett tidvatten med tre meters nivåskillnad. Det fanns helt enkelt ingen rimlig plats att förtöja en segelbåt vid. Dessutom ösregnade det oavbrutet som alltid i Skottland...
En stund senare ropade vi upp Port Control i Peterhead och blev välkomnade in i deras lilla välskötta marina. Fick besked att fendra av babordssidan och vid kaj mötte hamnkapten som tog förtöjningarna, klarerade in och gav oss nyckel till grind och duschar.
Precis ovanför marinan ligger HMP, Her Majesty´s Prison, ett dystert fängelse där internerna dagarna i ända längtansfullt blickar ut över havet och ångrar allt ont de gjort. Själv kände jag mig tacksam över att slippa sitta där utan fri som fågeln kunna segla omkring varsomhelst på jordklotet och dessutom med ganska rent samvete. Ända gemensamt vi har är jag också äter grovt bröd och bara dricker vatten.
Vi gick och lade oss tidigt den dagen, redan klockan elva. På förmiddagen! Det går tyvärr inte att beskriva hur skönt det var att krypa upp i den stora dubbelkojen i akterhytten och dra duntäckena över oss då det inte finns ord för det.
Sedan började det blåsa, regna och blåsa och regna och blåsa, så vi beslöt oss för att mysa ombord ett par dagar och invänta bättre väder.
Den nödvändiga fläkten till maskinrummet måste fixas så jag cyklade upp till stan och gick in i en elaffär och lade upp vår trasiga fläkt med fungerande elmotor på disken. Vid sidan om låg en trasig elmotor med fungerande fläkt. Dessutom exakt likadan. Jag fick den gratis, monterade av fläkthjulet och satte det på vår som nu blev som ny. Man försäkrade mig att det inte fanns ett till sådant fläkthjul till att uppbringa i hela Skottland.
Trots att jag redan tror på att det finns vänligt sinnade krafter därute i universum blev jag väldigt överraskad.
Då redaren ännu inte fått krafter att hålla i börsen beslöt jag oss för att gå på lokal och äta fisk och chips, en prisbelönt specialitet enligt restaurangens näpna servitris.
Redaren har piggnat till och som gammal kanalfarare känner jag nu hur spänningen stiger inför nästa etapp som blir västerut in till Inverness och Caledonian Canal samt genom tre insjöar, en av dem Loch Ness, och till slut ut i Irländska sjön.
Nessie, buuuuh….!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar