Isle of Man

Tidigt, ja ovanligt tidigt, puttrade vi ut från Obans gästvänliga marina. Hamnkontoret hade ännu inte öppnat för dagen.

Det var alldeles stilla och en våg av njutning sköljde ohjälpligt över mig utan att jag kunde göra något åt det annat än att försöka hålla kvar njutningen så länge som möjligt. Att få uppleva storheten i landskapet och naturen med klara sinnen.
Redaren fixade sillfrukost i sittbrunnen under tiden vi seglade förbi ett vackert slott omgivet av djupgrön lummig sommargrönska.

Dagen förflöt behagligt, och vi flöt samtidigt i sakta mak längs kusten mellan öarna på väg ut i Irländska sjön och vidare ner till Isle of Man som var nästa mål.
På ön bor Manxfolket vilket osökt fick mig att tänka på Norton Manx, en nästintill oslagbar Brittisk motorcykel från tiden strax före då jag fick mitt MC-körkort.

Den i många äldre mäns ögon vackraste motorcykel som någonsin byggts. Brough Superior och Vincent kanske undantagna…

På ön går fortfarande ett årligt klassiskt motorcykel Grand Prix under sommaren. Man kör runt som tättingar med gamla stånkor på öns smala slingriga vägar. Castrololjeröken ligger som ett lock över naturen i flera dagar. Tyvärr missade vi det till min stora besvikelse med endast några dagar.
För några år sen hade jag själv det här bygget hemma i min lilla hemtrevliga verkstad. En Caféracer byggd på Norton Atlas "featherbedram" med en 850 cc Commando "parallelltwin". Helt klart Manxinspirerad...

Vi seglade hela påföljande natt och var inte i hamn förrän strax efter lunch. I Douglas ytterhamn, där vi fick vänta vid en ponton ända till sex på kvällen för att komma in i den skyddade innerhamnen eftersom tidvattnet var för lågt för att vi skulle komma över den ”flapgate” som håller högvattnet kvar där inne. Det var söndag kväll, vår mat var slut men vi hittade ett Tesco som var kvällsöppet så det blev lite god kvällsmat ombord efter inköp.

Under nästa dags förmiddag tog vi bussen tvärs över den fagra gröna ön genom små bondbyar med sina pubar och matställen.

Vi hamnade i Peel, ett litet fiskeläge på västsidan, där vi åt en god lokal lunch tillsammans med sommarlediga britter och manxinvånare.

En ganska stillsam turism helt i avsaknad av badgäster då vattnet här endast håller 12-14 grader.

Tidvattnet blottlägger havsbottnen två gånger per dygn och vida, på många platser väldigt vackra, stränder bildas under loppet av ett par timmar.

En gammal ruin, omgärdad av en mur med hotfulla kanoner, av den ursprungliga befästningen dit folk säkert tog sin tillflykt

när våra förfäder kom hit i sina vikingaskepp och plundrade de arma människorna för många generationer sen.

Idag är besöken av fredligare och mer ödmjuk art. Fästningen låg inpassad på en egen liten vindpinad ö i havet utanför.

På sina ställen låg öns skiffer vackert blottat i dagbrott. Nästan alla hus har skiffertak eftersom man då slipper gräva upp lera och bränna takpannor som man gör på andra ställen.

Ett av brotten var så vackert att jag beslöt att måla av det i olja eller kanske som en akvarell en dag då inspirationen eventuellt tränger sig på.

Vi vandrade högt uppe på slänten längs havet och njöt av utsikt och måsar som hängflög på uppvindarna. Barnen flög med sina drakar och solen sken. Det var lite kallt men vandringen höll oss varma.
Samma sorts flygning har jag själv ägnat mig åt tidigare i livet med hjälp av en glidskärm med sittsele. En ganska farlig sport man bör ha all respekt för men upplevelsen är storartad. Man känner sig verkligen som en mås med skärmen som en förlängning av armarna. Minns speciellt en gång då vi var i Spanien och flög på ett kusthang utanför Alicante. Flera mil långt och ca 150 meter högt med en bred strand framför att landa på varsomhelst. Det gick att tanka höjd ända upp till över trehundra meter och ibland hängde man i skärmen 5-6 timmar i sträck.
Vi var även uppe i bergen en bit in i landet vid en plats som heter El Palomaret. Vägen ditupp slingrade sig likt en serpentin och bergssidorna blev brantare och högre hela tiden. Likaså avtog samtalet i minibussen för att till slut avstanna helt då vi såg grusrampen vi skulle springa upp skärmen på. Den var ca 50 meter lång och slutade med ett tvärt stup med många hundra meter ner till dalbottnen. Hur det kändes att springa ut över kanten och lita på att skärmen skulle bära…? Vet inte, vet bara att det kändes mycket bra då den bar och jag var i luften.
Ett fenomen kallat ”magic air” uppstod sent varje eftermiddag då solen värmt upp hela dalgången och luftmassan lyfte jämt och fint utan turbulens. Det var verkligen magiskt att cirkla runt bland bergstopparna med sällskap av nyfikna rovfåglar som kurvade med i uppvinden. Om någon blir sugen så finns "Sky Adventures", som ordnade vår utbildning och arrangerade resan, nere vid Kåseberga strax väster om Simrishamn.

Dagen efter satte vi segel och fortsatte vår underbara resa söderut med vindarna mot Biscaya.

Vem kan segla förutan vind?