Över Yucatansundet till spännande Kuba

Var håller de hus, har det hänt något eller har han tröttnat på bloggen? Ja många undrar säkert. Ack nej, läget är förträffligt och nu följer nya inlägg igen efter en skön semester på Isla Mujeres.

Det har bara inte varit så mycket mer att berätta från ön. Dessutom finns det väldigt få ställen att koppla upp sig mot Internet på Kuba som vi just lämnat. Även om man lyckas är det bedrövligt långsamt. I skrivande stund befinner vi oss på Jamaica där cyberrymden åter ligger vidöppen.

Att ta sig över Yucatansundet från Mexico till Kubas västligaste udde, Cabo de San Antonio, tar knappt ett dygn under gynnsamma förhållanden. Problemet är att Golfströmmen passerar genom sundet plus att det den här årstiden mest blåser från ost och då ligger hela karibiska havet på och bromsas upp här.

Dessutom går vinden ofta över mot nord. Då blåser det rakt mot den kraftiga golfstömmen och förhållandena till havs kan bli direkt farliga med krabb hög brytande sjö. Det gäller alltså att hitta ett väderfönster med svaga sydliga vindar och som då helst varar ett par dagar så havet hinner lägga sig.

Vi väntade flera veckor. Det blåste, blåste och blåste innan det blev gynnsamt nog att lämna Isla Mujeres. Nu gjorde det absolut ingenting då vi stortrivts hela tiden på den trevliga lilla ön med alla sina trevliga hus.

 

Trivts har vi även gjort i den lilla trevliga marinan El Milagro (Miraklet på spanska). Dessutom med alla trevliga långseglare vi hade som grannar att umgås med under trevliga former. Som sagt kolossalt trevligt så att säga.

Även de väntade på bra vindar. Vi blev dessutom väldigt goda vänner med ställets papegoja som heter Puertorico. Gojan kan både prata och sjunga på skånska numera med hjälp av mutor i form av oskalade jordnötter vilka hon var tokig i.

Våra cyklar har aldrig under resan kommit så väl till pass som här. Varmt men med ljumma svalkande passadvindar mest hela tiden.

Fantastisk dykning, fina stränder och ett kostnadsläge som är mindre än hälften på det mesta har kryddat tillvaron.

En nybakt halvbaquette till frukost kostar motsvarande 75 öre i svensk valuta. Huvudrätterna på en bra restaurang mellan 60 och 80 kronor. En bra lunch äter man för 25:- och en halvmeter smaskig veteflätta fick man till min förtjusning för femton kronor!

Efter att ha checkat ut med massor av stämplar och papper, provianterat så mycket vi kunnat stuva då man inte kan räkna med att hitta mer än precis det nödvändigaste på Kuba, och kanske inte ens det, tog vi farväl av våra nyvunna vänner Peter och Wendy från British Columbia. Sedan kastade vi loss och det var på en vacker februariförmiddag som vi kommer att minnas väl.

Havet var trots ett par dagar med svaga vindar ganska stökigt så min vana trogen satte jag igång med att kräkas efter bara ett par timmar till sjöss. Redaren var som vanligt tuffare men kände av sjösjukan ganska rejält ändå. Detta är priset vi får betala varje gång efter att ha legat i hamn och haft det bra långa tider. Man blir helt enkelt bortklemad och helt ärligt är det ganska skönt att få härda sig igen och som vanligt bli ett med båt och hav. Det tar någon dag sen rättar det som regel till sig.

Golfströmmen var på sitt bästa humör och ett tag gjorde vi över tolv knop över grund. Så fort har vi aldrig tagit oss fram under hela resan hittills. Strömmen stryker den mexikanska kusten och drar upp i mexikanska golfen innan den svänger öster ut genom sundet mellan Kubas nordkust och Florida för att sen fortsätta ut i Atlanten ända upp till Nordnorge. När vi kommit ut mitt i sundet blev det bara bättre och bättre och under tiden passade jag på att ägna mig åt lite småskaligt husbehovsfiske och fick som vanligt napp direkt. Numera behöver jag inget spö utan har blivit så skicklig att jag tar fiskarna med ena handen när de hoppar runt båten för att utmana mig. Ungefär som att fånga flugor.

Vinden låg rakt emot så vi gick för motor hela dygnet tills vi var framme nästa morgon i Los Morros på Kubas nordvästhörn. Att kryssa skulle ta tre gånger så lång tid och att ligga och stampa flera dygn extra i krabb jobbig sjö har vi blivit för bekväma för. Ortodoxa seglare får ursäkta.

Vi skiftade till Kubas gästflagg vilken man för under styrbords vantspridare samtidigt som jag själv också passade på att byta frisyr. Det gäller ju att hänga med i svängarna...

Hamnen där man checkar in består bara av några hus och en stenpir rakt ut i vattnet och är helt oskyddad av vågbrytare så om det blåser fel och mycket är det omöjligt att förtöja där. Man får helt enkelt ankra och vänta. Den här morgonen gick det bra men bara på ena sidan men där var det upptaget. Sjön var för grov för att lägga till på den plats vi blev anvisade på utsidan av piren så jag vägrade. Till vår förvåning gick en lokal fiskebåt ut och ankrade och lämnade plats åt oss.

Under tiden i Mexiko har vi hört en massa historier och läst ännu fler i gamla guideböcker för seglare om hur komplicerat det är att ta sig både in och ur landet i en privat segelbåt. De nyaste böckerna som går att få tag på är 15-20 år gamla. En purfärsk sådan är dock enligt rykten på gång.

Det skulle ta minst fem timmar att checka in och massor med olika tjänstemän skulle vända upp och ner på precis allt samt dessutom beslagta all färsk mat. Nu blev det inte så utan det gick på en knapp timma. Korrekt, smidigt och vänligt. Dessutom möjlighet att fylla på diesel till bra pris. Bara lite annorlunda än på andra ställen och faktiskt ganska kul. 

Först kom det en kvinnlig läkare i vit rock med tolk som undrade om vi hade feber och hur blodtrycket var. Sen kunde tolken inte mer på engelska utan läkaren granskade oss och tittade runt i båten varpå hon fyllde i resten av frågorna utan att fråga oss. Jag skrev på och så var den biten klar.

Sedan kom narkotikapolisen med en knarkhund som luktade sig genom båten. Den stackars jycken, en liten söt Cockerspaniel med rött halsband, verkade alldeles bortkommen och polisen fick lyfta in den i alla utrymmen varpå den omedelbart vände och försökte smita iland. Hunden viftade på svansen. Inget knark och så var det klart.

Därefter kom två tjänstemän från jordbruksverket ombord och undrade om vi hade färsk kyckling, kött, ägg, frukt och grönsaker ombord vilket våra förråd var fulla av. De rotade lite sporadiskt och beslagtog ett paket ägg som packades i en plastpåse vilken förslöts med ett stort sigill med spansk text på. Det skulle brännas i ugn tyckte vi oss förstå. Efter mycket teckenspråkande förstod vi att vi visst fick äta upp äggen. Det var bara skalen som skulle brännas vilket vi fick lova att göra. Likaså kycklingfiléer och annat fick vi lova att äta upp själva. Det var absolut inga problem och herrarna var hur trevliga som helst. Varför äggen plomberades är fortfarande en gåta. Dessa är numera uppätna och skalen har fiskarna i havet delat på. Så var det med den saken.

Vidare kom passpolisen och gav oss sex månaders uppehållstillstånd rakt upp och ner. Passen stämplade man inte utan använde istället en lös lapp så att vi inte skulle få problem när vi kom till USA som inte gillar att man besökt Kuba innan man angör Florida. Så var det också klart.

Näst sist kom tullen som bara frågade om vi hade någon handhållen GPS samt hur många mobiltelefoner och vilka märken de var av. Varför förstod vi senare när vi lämnade landet och och fått mer kött på benen om hur det fungerar i ett samhällssystem som Kubas. Mer om saken i nästa inlägg.

Sist kom Harbour Master (typ kustbevakningen) och gav oss färdtillstånd till vår planerade nästa hamn, Cienfuegos, som ligger tre dygn bort österut längs sydkusten. Inga andra ställen fick besökas under vägen dit men visst om vi blev trötta och ville sova eller fick tekniska problem gick det bra att ankra där vi tyckte det var lämpligt. Nya papper och stämplar och så var även det klart. Mannen var mycket trevlig och tog liksom alla de andra i hand och önskade oss en trevlig resa.

Utmärkt diesel fick vi som sagt och kunde betala med ett svenskt bankkort från ICA-banken. Killen ringde ett samtal och fick aktuell valutakurs då dieseln måste betalas i US-dollar.

Solen sken och själva var vi lättade över att byråkratin var avklarad utan större besvär. Vi fick en fin segling söderut runt kapet och en bit österut. Framåt kvällen fick vi åter vinden rakt emot och tog därför in seglen och gick för motor hela natten. Påföljande dag tog vi oss in bakom reven och gick i skyddat vatten fram till kvällen då vi ankrade i en stilla vik och vilade ut.

Nästa dag blev helt underbar med plattvatten bak reven, kristallklart vatten och delfiner som hälsade på och hoppade runt båten. Vilket vi också gjorde vid ett flertal tillfällen för att svalka oss under dagen. Vi stötte på fiskare som erbjöd oss att köpa hummer men de var så stora att vi avböjde. Det finns ingen kastrull ombord stor nog att koka dem i plus att vi med tiden blivit bortskämda med billig hummer så om man missar ett tillfälle spelar det inte så stor roll.

Solnedgången var som ofta här i Karibien hänförande vacker. Vädret såg bra ut så vi beslöt att fortsätta hela påföljande natt och strecksegla till vår destination.

En gammal fin stad som heter Cienfuegos. Att vi var välkomna stod målat på ett gammalt betongfundament.

Den ligger perfekt skyddad i en enorm lagun och det finns ett fort vid inloppet dit det går små turistbåtar från staden.

Alldeles vid marinan låg den gamla Yachtklubben som vittnade om fornstora glansdagar. Numera tjänstgör den vackra byggnaden som ungdomshus med diskotek.

Det var fullt i marinan så vi fick ankra och ta jollen in för att upprepa kontakterna med tull, immigration, harbourmaster och dockmaster. Papperna kollades noga men inga problem. Vänliga tjänstemän även här vilka välkomnade oss till deras stad. Under tiden hade det blivit en plats ledig så det var bara att ta jollen ut och köra in Najaden till kaj. Grannbåt var en gammal Hallberg Rassy 38 som heter ”Pluga” med kubansk flagg. Trettio år gammalt original teakdäck i bra skick. Kvalitet!

Nu skall vi vila ut en dag och göra upp planer för att få se så mycket som möjligt av det spännande landet. Havanna står naturligtvis överst på listan.

Kuba, så annorlunda!