fredag 22 februari 2013

Kuba, ett levande museum

Kuba har två olika valutor. CUP och CUC, nationella CUban Pesos och CUban Convertible pesos. En US$ = 1.05 CUC = 24 CUP. Betalar man med CUC blir varje sådan ca 6:50 SEK och en CUP då ca 30 öre. Redaren som är utbildad ekonom och dessutom smålänning bestämde genast att vi skulle använda oss av den nationella valutan. Kubanska staten har dock en annan uppfattning.
En del utgifter får man betala med CUP men det mesta för en turist som hyrbil, hotell, tvål, sprit, etc kostar i hårdvalutan CUC. Vissa butiker säljer bara saker som måste betalas med CUC. Invånarna måste då skaffa sig dyra CUC genom att växla sina surt förvärvade nästan värdelösa NP för att kunna köpa importerade varor. Ett barn kan ju räkna ut att det blir ett förfärligt trixande för att komma över CUC och varor som säljs för CUC. Många frågar oss om vi kan avvara tvål och tandkräm. Vi har därför med oss ett lager som vi ger bort som små presenter vilket är mycket uppskattat.


Bussen från marinan till den gamla vackra staden Cienfuegos kostade oss 2 CUP, alltså 60 öre. Hade vi betalt i CUC hade samma resa kostat 13:- kronor. Vissa restauranger tar betalt i CUC och andra i CUP. Så en normal nota betald i NP på ett ställe blir helt plötsligt 24 gånger dyrare i svenska pengar på ett annat som tar betalt i CUC. Krångligt? Ja, men man vänjer sig fort.
Vill man nu inte åka buss kan man istället ta en av de många små cykeltaxi som finns överallt eller varför inte en hästdroska som är minst lika vanliga? 



Bussen kostade 2 pesos och cykeltaxin ville ha tre. Naturligtvis CUC, då vi var att betrakta som Gun och Gunnar med kamera på magen, och då plötsligt kostade det 20:- kronor istället för 60 öre. Billigt ändå och killen var lycklig och berättade att han tjänade ruskigt bra med pengar på sin lilla taxirörelse. Han hade cyklat fem år mellan stan och marinan med lata utländska långseglare som oss. Sex km tur och retur med två man och motvind ena hållet.
Har man tur hittar man vad man vill ha men oftast får man besked att det kanske finns i morgon. En dag finns det bröd och då är det kö utanför butiken tills det är slutsålt. Sen får alla brödspekulanter vänta på nästa storbak när mjöl finns åt bagaren igen. Igår fanns det mjöl så idag fanns det bröd varför vi ställde oss i kön. Turister får inte köpa bröd i folkets butiker men vi berättade att vi var simpla "marineros" och då gick det bra.


Ett bröd kostade 4 pesos och vi försökte betala med CUC (13:-) då vi saknade CUP men si det gick inte för sig. Det kostade 4 CUP (1:20). Vi hänvisades till ett växlingskontor vilket var stängt då det var söndag. En fixare i kön fixade fram lite lokala pesos åt oss till sämre kurs så både hans och vår dag var räddad.

Medellönen för en Kuban var år 2010 ca 22 US$, ungefär 150:- SEK. Ofattbart...!


Cienfuegos är en gammal vacker stad med många flotta och välbevarade byggnader. En del palats används av statliga restauranger där det givetvis bara går att äta för CUC.



Konst och kultur frodas och mitt i allt det gamla vackra hade man gjort ett utekök med stora koleldade markgrillar där man kunde sitta under de lummiga höga träden och äta på fantasifulla matbord tillverkade av sten, glas och vitmetall. Om köttkvarnen var till för att reta aptiten eller hade något annat symbolvärde vet kanske bara konstnären själv.



Vi strosade runt en hel dag och tittade på alla vackra byggnader och lät fantasin flytta oss tillbaka till tiden före revolutionen för nästan sextio år sedan.





Utan att vara allt för påläst förstår jag att många dyra "dollargrin" förmodligen beslagtogs under revolutionen och sedan delades ut till folket. Inga nya bilar kom sen till landet och folk har helt enkelt varit tvungna att håla åken vid liv. Det vimlar av gamla amerikanare i alla tillstånd från nätt och jämt körbara vrak till originalbilar i perfekt skick. 



Aldrig någonsin i hela världen har jag sett något liknande under mina resor. Många motorer har gett upp och i brist på svårtillverkade reservdelar har man i många fall satt i ryska, kinesiska eller till och med japanska dieselmotorer.


Man har fått upp ögonen på attraktionsvärdet och nu tjänar man pengar på att köra runt turister i framför allt cabriolet modellerna. Många av vraken går som vanliga taxi både i städerna och på landet.


Apotek och frisörsalonger ser ut som de gjort i minst sextio till åttio år bakåt i tiden och det är som att vandra runt i ett gammalt levande museum vilket det ju faktiskt är i mångt och mycket.



Folkets hjältar finns överallt och i tidningen står att läsa att Fidel Castro än en gång röstat. Numera på sin yngre bror Raùl som tog över 2008.



Vanligt folk har det knapert och många klagar öppet på hur svårt det är att få ihop till livets nödtorft men över lag är det glada och mycket vänliga människor man möter. Ingen annanstans i Karibien har vi helt ärligt känt oss så välkomna och säkra som här. Visst försöker en del småluras men det verkar mer vara av nöden än för vinnings skull.
Förändringar är på gång och man har nyligen tillåtit både mikrovågsugnar, CD-spelare, mobiltelefoner och persondatorer. Internet finns i begränsad omfattning på stora hotell och i statliga internetcaféer utan kaffe. Själva köpte vi en halvtimma i en sådan butik för att kolla väder och e-post men den mesta tiden gick åt till att vänta på att sidorna eventuellt skulle ladda upp informationen.


Havanna väntar otåligt på oss!

Inga kommentarer: