Taganga

Bussen till Taganga går närhelst och nästan hursomhelst. Det finns ingen tidtabell och inga hållplatser. Det verkar komma bussar var femte minut oavsett var man skall åka. Alla bussar har konduktör som inte säljer biljetter utan bara kasserar in pengar och hänger på utsidan och raggar kunder understödd av ett ivrigt tutande. Helt fantastiskt system. Turen tar en knapp halvtimme och kostar 1200 pesos (ca fyra svenska kronor).

Taganga är en liten sömnig fiskeby bakom en bergskam strax norr om Santa Marta där vi förövrigt ligger tryggt förtöjda i den fina nya marinan där man får tio gratisdagar om man stannar en månad .

Vi försökte cykla till Taganga en dag men gav upp då vägen var så dålig att det var lättare att gå och vi dessutom blev varnade för att vissa områden på vägen dit är direkt farliga även dagtid. Vi hann se en del av slummen innan vi vände tillbaka till Santa Marta. Ingen kul syn och man undrar om det verkligen inte går att snygga upp runt sig även om man är fattig. Man behöver ju inte kasta sina sopor rakt ut på gatan och det går ju att gräva diken i vägkanterna. Som det är nu regnar gatorna bort fullständigt och på vissa ställen är fårorna så många och djupa att det blir direkt svårframkomligt.

Det finns några enkla vandrarhem och turismen består mest av ryggsäcksfolk. Vi hittade även flera dykfirmor som arrangerar båtutflykter till fina dykplatser vid nationalparken Tayrona.

Dagens dykturer hade redan avgått så vi slog oss ner på en litet trevligt matställe med havsutsikt och åt upp varsin god grillad fisk med stekt banan till istället för potatis.

Små jourbutiker, som vi kallar dem hemma, finns överallt och verkar ha öppet alltid. Man hittar det mesta där utom gott bröd som för övrigt knappt finns att tillgå. Att hitta ett fast fullkornsbröd är nästan omöjligt utan man bakar nästan bara vitt luftigt formbröd. Är övertygad att man skulle kunna göra sig en förmögenhet här med en kedja bagerier som bakar goda, matiga och nyttiga fullkornsbröd.

Det kör naturligtvis även runt stora Coca-Cola lastbilar och tankarna går till att drycken från början spetsades med kokain. Drogen tillverkas illegalt i stora mängder i Colombia fortfarande.

Då vi bestämt oss för att ta en guidad dyktur letade vi upp en dykfirma som verkade bra. Killen som ägde stället var civilingenjör men hade hoppat av ekorrhjulet i Bogota och tog det nu lugnt med sin dykfirma här i den lilla fiskebyn istället. 

Kvart över sju på morgonen, prick som avtalat, kom killen och hämtade oss vid marinan i Santa Marta.

Vi provade ut vår utrustning och dykbåten vi skulle ut med kom fram ur ett garage. Två entimmarsdyk med lunchpaus mellan stod på programmet. Alltid lika spännande att komma till nya dykmål och det är ofta väldigt bra att kosta på sig guidade förstadyk innan man ger sig ut på egen hand. Mycket för att få koll på var de bra dykplatserna finns.

Kusten här består av ett antal fjordliknande vikar med öar utanför. Det är mycket grönt och vackert på bergssidorna.

Första dyket blev tyvärr en besvikelse då sikten var urusel då det regnat mycket de senaste dygnen vilket gör att en massa slam åker ut längs kusten från alla vattendrag som dränerar bergssidorna. Dessutom fungerade min regulator dåligt och att på tjugo meters djup få i sig en munfull saltvatten vid varje andetag plus ett cyklop som läckte som ett såll var inte roligt. Så efter lunchen hoppade vi över eftermiddagsdyket och tog en tupplur i varsin hängmatta istället.

Julen närmar sig med stormsteg