Liv och rörelse, musik och festligheter. Vi är i Sydamerika och där handlar det mycket om sådant även om det uppenbarligen också finns en vardag med arbete och bekymmer. I marinan där vi ligger nu kan det tidvis vara riktigt livat med väl hög "live music" till långt fram på natten. Men man vänjer sig som med allt annat. Ibland är det trevligt, ibland stör det sömnen.
Vi lämnade den karga och nästan öde södra ön i gruppen Los Monjes strax innan skymningen efter att ha legat inblåsta i mer än tre dagar. Vädret såg bra ut med fin akterlig vind i avtagande. Det var dags att ta tjuren vid hornen och runda Colombias nordliga udde och det var inte utan en viss avvaktande stämning ombord inför detta. Punta Gallinas, som kapet heter, är ett av världens fem värsta ställen att runda i dåligt väder och det händer att skräckslagna seglare kommer i hamn och berättar om tiometersvågor som brutit över båten och vattenfyllt sittbrunnen eller ännu värre, mastat av skrovet. Många väljer att gå så långt ut som 200 sjömil, en annan skola är att gå nära land där sjön inte blir så grov då vindarna stryker med och inte mot land.
Vi valde det senare och fick en fin nattsegling med avtagande vind som dock höll sig och gav bra fart hela vägen runt. Kusten söderut är öde och vi mötte inga andra seglare. Tanken var att ankra i en liten skyddad vik, Cabo de la Vela, nästa natt och sedan fortsätta ett dygns segling direkt till Santa Marta där det finns en helt ny marina.
Bara en kort stund efter det att vi ankrat och slagit oss till ro fick vi syn på en annan ensam segelbåt en bra bit bort och det kom en ensam kille seglande i en liten jolle därifrån. Det var en ung amerikan som berättade att deras båt blivit plundrad då han och familjen tagit jollen ut till en liten ö för att snorkla. Han undrade om vi hade en handhållen GPS att sälja samt om han fick låna vår radio och kalla på kustbevakningen. Nu är avstånden stora här och kusten öde så det gick inte att få kontakt.
Det kändes otrevligt att stanna över natten så vi beslöt att fortsätta direkt. Vädret var bra och det blev en behaglig segling. Nästa förmiddag passerade vi "De fem vikarna" som liknar små norska fjordar och gick in till Santa Marta.
Det är gott om plats i den nya marinan och man lockade med tio gratisdagar om man bokade en månad vilket vi nappade på. Det finns få andra bra ställen längs kusten och vi tyckte det är bättre att ligga bekvämt med landström och internet i båten och i stället göra utflykter med buss landvägen. Det ligger en del engelska, tyska och franska seglare här men hittills är vi enda svenska båten.
Väldigt få seglare har vågat sig hit tidigare då det ansetts som farligt att vistas här men läget har förbättrats dramatiskt och nu är staden så säker att man kan gå ut även kvällstid. Det finns beväpnad polis och militär nästan överallt. Ytterområden är fortfarande lite osäkra fick vi veta. Vi cyklade runt i slummen där och en man pekade på sina ögon och drog sedan ett finger tvärs strupen. "Se upp GRINGOS, här är farligt!"
Att klarera in här är en omständlig procedur och man måste anlita och betala en godkänd agent. I princip ingen pratar engelska, bara spanska. Visserligen läste jag spanska under flera års tid på sjöbefälsskolan i Malmö på sjuttiotalet men tyvärr finns inte mycket av de kunskaperna kvar.
En mycket sympatisk kille som heter Dino hjälpte oss. Vi behövde inte ens följa med och ingen kom ombord och kollade vilket vi räknat med.
Senare visade det sig dock att båten måste importeras i landet för att få ha den där. Det blev besök ombord av en tjänsteman och två assistenter som kollade tillverkningsnumret på båtens skrov. Skriva på papperna fick jag inte göra ombord utan var tvungen att följa med en kilometer bort till deras kontor för att skriva under fem A4:a sidor på spanska. Vad?.. vet jag inte men hoppas i skrivande stund att jag fortfarande äger båten och att vi får lämna landet i den så småningom. Vi hörde om en annan seglare som i Guatemala blivit ålagd att betala 30% av båtens värde för att få behålla den men enligt vår agent går det inte till så här. Alla är mycket artiga, vänliga och måna om att vi skall trivas och känna oss välkomna. Och det har vi gjort hittills hela tiden.
Cyklarna är åter till stor glädje men tyvärr är trafiken milt sagt kaotisk och direkt livsfarlig på vissa gator. Men det finns som tur är gott om lugna bakgator att leta sig fram längs.
Man har börjat julpynta i parkerna och marinans personal som åker runt på bryggorna i små elektriska golfbilar har tomteluvor.
Nästan allt är billigare än hemma och en del är riktigt billigt. Taxi kostar 12:-SEK oavsett avstånd inom stan. Små gula bilar som finns precis överallt. Man behöver inte vänta många minuter på att få skjuts. Buss både inom stan och till andra orter inom några mils radie kostar fyra kronor. Oxfilé av bästa kvalitet 60:-/Kg. Utmärkta frukter av alla de slag finns i överflöd och handlas på gatorna.
Vi börjar känna oss hemma och har fått grepp om stan. Man skaffar sin lokala affär och hittar till kylfirman som har termostat till kylboxen och si så där. Det går till och med att fylla våra europeiska gasolflaskor till spis och ugn ombord. Har beslutat att stanna kvar och fira jul här innan vi drar vidare västerut. Nästa inlägg handlar om lite utflykter vi gjort.
Visst kan det bli för varmt ibland...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar