Nästan på Nordpolen

Det är varmt i Karibien. Även på vintern då det är som svalast här. När temperaturen i båten går över 35 grader och värmen upplevs som en plåga brukar jag läska mig med minnen från en period i mitt liv som pilot då jag flög post, mjölk, ammunition och allt möjligt annat från Tromsö uppe i Nordnorge till Langyearbyn på ön Spetsbergen som tillhör ögruppen Svalbard i Barents hav. Området tangerar latitud 80 grader nord så det är inte långt till polen. Vi flög även inrikes med nattpost över hela Norge. Operationen var helt ny och det norska postverket hade begärt anbud på det hela och ett svenskt flygbolag knep det. Det bolaget hade ingen erfarenhet av den flygplanstyp man skulle använda, en fyrmotorig jetmaskin från British Aerospace, en ren fraktversion till skillnad mot våra passagerarplan,

och lånade därför erfarna besättningar från bolaget jag var anställd i då vi opererat samma typ under många år.

 

Området däruppe anses som ett av världens farligaste och svåraste att flyga i så uppdraget var frivilligt men med krav på lång erfarenhet så att själva handhavandet av planet satt i ryggmärgen.
Jag var trött på att flyga passagerare och såg möjligheten till lite nya uppfriskande äventyr. Vi blev ett kul gäng och lotten att flyga premiärturen gick till mig och en kollega.
Det var natt och kolsvart samt snöstorm. Vi hade fem landningar med endast tjugofem minuters stopp innan vi skulle vara i luften igen för att hålla tidtabellen. Även om vi båda var rejält erfarna på flygplanstypen så var flygning nattetid i svår bergsterräng med snö, lågt molntak och hala banor något vi kanske inte var så vana vid. Ett par av flygplatserna hade inte instrumentlandningssystem utan vi fick leta oss ner med endast kompass, höjdmätare och tidtagarur vid passage av en känd enkel radiofyr. Det var ganska tufft den natten vågar jag nog påstå. Men som alltid, man vänjer sig.
När våren kom och vi fick ljusa nätter däruppe häpnade vi över hur nära bergväggarna vi hade flugit i vintermörkret när vi skulle ner.
Vi var stationerade i trevliga tomtestaden Tromsö, som ibland kallas lilla Paris, på ett hemtrevligt hotell

mitt i centrum med utsikt över en skidbacke och hamnen där hurtigruttens stora båtar stannar till. Golfströmmen stryker förbi häruppe varför det i regel är isfritt och relativt milt på vintern.

Fri hyrbil, frukost på hotellet och middag på trevliga Vertshuset Skarven ett par kvarter bort varje dag samt en matlåda med kaffe och goda mackor att ta med under flygturerna var några av förmånerna vi hade. Ändå var det piloter som klagade. Suck!

Flygningarna upp till Svalbard gick dagtid och under den ljusa tiden av året var det fantastiskt att få flyga däruppe och njuta av den vackra karga naturen med scener som nästan tog andan ur en..

Flygplatsen i Langyearbyn är basen för logistiken och här har man gamla maskiner på skidor och stora helikoptrar för att nå de mest avlägsna posteringarna.

Vi döptes snabbt till "Björnligan" på flygavdelningen och fick nya uniformsmössor i form av en keps med den traditionella pilotvingen ovanför skärmen utbytt mot en isbjörn.

Själv var jag på den tiden ungkarl och hade året innan seglat i norska vatten längs Sörlannet. Jag var inspirerad av en gammal skolkamrat, Eric Boye, som med sin familj seglat upp till Svalbard med en välkänd båt som heter Ariel IV och senare även gjort en fantastisk segling genom den beryktade Nordvästpassagen med allt vad det innebär.

http://www.arielfyra.se/

Efter en tids funderande beslöt jag mig för att segla upp båten till Tromsö under sommarsemestern för att sedan övervintra ombord i hamnen samtidigt som jag flög däruppe. 

Vidare planer var att sommaren därpå också segla upp till Svalbard via Björnöya där det finns en bemannad väderstation.

Björnöya, en isfläck i det blå polarhavet, vilken vi passerade dagligen

Våren kom och jag packade min Najad "Hodie" och kastade loss mot Norge. Rutten gick via Anholt genom Limfjorden och ut i Nordsjön och vidare upp till Stavanger där jag fick beskedet att vi förlorat kontraktet på flygningarna. Det var bara att peta sig i näsan och segla hem igen och återgå till passagerarflygningarna. Ett år senare tröttnade jag för gott, gick i tidig pension och seglade till Medelhavet. Resan gick via kanalerna i Frankrike och en del andra länder. En underbar resa under vilken jag övervintrade på Malta. För nya läsare finns resan i bloggen  I Huvudet På En Sjöman

Återkommer i nutid och då från Santa Marta/Colombia