The Saintes

Mellan Dominica och Guadeloupe ligger dels Marie Galante,  Santa Maria la Galante som Columbus kallade ön där han landsteg 1493, och the Saintes. Öarna tillhör Guadeloupe och är franska. Då det nästan alltid blåser ostliga passadvindar och Marie Galante ligger i öster hoppade vi över den ön och gick direkt norrut till the Saintes.

Ankarviken där är pittoresk och väldigt skyddad och var full av gästande båtar. En liten vacker fullriggare låg också här, liksom vår käre följeslagare och hem s/y Liberator.

Tillbaka i Frankrike fick vi alltså plocka fram våra Euro och börja äta baguetter igen till frukost. Tull och passkontroll ligger i ett annex till det vackra kommunhuset. Som alltid på franska öar föredömligt enkelt att klarera in och ut på en dator. Ställena där man dessutom blir trevligt bemött är dock tyvärr lätt räknade när det gäller myndighetspersoner. Kanske är de less och uttråkade på sina enformiga jobb.

Öarna har hela tiden under vår resa norrut ändrat karaktär och man blir lika förvånad varje gång över hur olika ställena är. 

Detta var som att komma till en svensk skärgårdsö där badgästerna kommer i stora lass med en liten färja varje dag. Växtlighet och bebyggelse är väldigt likt det där hemma och när vi konstaterat detta under en promenad gick vi förbi detta lilla skärgårdshus med svensk flagga hissad i trädgården.

Andra bygger sina hus efter eget huvud som till exempel det här fartygshuset som ser ut att vara sprunget direkt ur berget.

De flesta hus har härliga pelargångar och luftiga verandor. En dröm att skaffa då det kanske blir dags för oss att gå iland för gott.

En hängmatta, papegoja, gammal jeep och ett välfyllt bibliotek. Vad mer kan man begära med rätt klimat, passadvindar och turkost dykvatten runt hörnet.

Man knyter ofta fast sina båtar på land. En del fiskar från dem men det är förvånansvärt svårt att få köpa färsk fisk. Verkar som det mesta redan är uppköpt av restaurangerna när fångsterna landas. Pelikanerna fiskar också men behåller bytet själva.

En och annan stor lyxkryssare ankrar upp och kör passagerare i skytteltrafik in till kajen vid det lilla torget där affärer och restauranger ligger tätt.

Det finns många sätt att försörja sig på. En del kokar olika fruktpuncher och häller i rom, andra syr segel och kapell. Ön är tyvärr nedlusad av moppar fast det är bekvämt gångavstånd till det mesta.

En del föder upp boskap och det finns både bruna och svartvita kor. Höns och kyckling är basmat på nästan alla öar och grillas ofta i all enkelhet bak husknuten. Hönsen är verkligen frigående och äggen smakar som riktiga ägg ska göra.

Som alla öar med självaktning håller man sig även här med ett gammalt fort som alltid vållar möda att besöka då de utan undantag ligger så högt upp det går att komma. En dag klättrade vi upp och slapp till vår förvåning att betala inträde vilket fick sin förklaring då vi endast några minuter senare blev jagade av en vakt med visselpipa och bortschasade då man skulle stänga sevärdheten för dagen. Utsikten är hänförande och vi hann ta några kort över vår fina ankarvik innan portarna stängdes.

Stränderna på Atlantsidan är kargare men det finns skyddade vikar med palmlundar även där. Lokala snabba segelbåtar finns för ren nöjessegling vilket visar att välståndet nått hit.

Cousteau Marine Park nästa