söndag 6 februari 2011

Norrut längs Martiniques västkust

Efter en härlig tid i St Anne och underbara Grand Anse d´Arlet på öns sydvästsida fortsatte vi upp till huvudstaden Fort du France. Vi valde att ankra upp i Anse Mitan tvärsöver viken där för att slippa ha allt storstadstohej inpå båten. Många ankrar här istället då det finns en färjeförbindelse med bra regularitet om man vill in till stan.




En förmiddag möttes vi av den här tragiska synen. Det kunde likaväl varit vår båt då vi själva råkade ut för att ankaret släppte och båten draggade iväg då vi var iland men hade lyckan med oss och bättre tur än ägaren till den här segelbåten.


Fortet som givit namn åt staden finns bevarat och Frankrikes trefärgade flagga visar vem som tagit över ön en gång för inte så många generationer sedan.



För att vara en stad i Västindien är den modern med puls som i Europeiska storstäder. Snabbmat blandat med lokala hak. Fullt av affärer att shoppa i. Även här övervägande kläder, skor och annat livsnödvändigt.



En hel del av den gamla kulturen finns dock bevarad med vackra små stadshus och ett pampigt bibliotek som inte skäms för sig.




Mitan är en liten strand där man livnär sig på turister. Ett flertal stora och lyxiga hotell ligger här liksom en liten skyddad marina med butiker, barer och restauranger.




Som alla kommuner med självaktning håller man sig med rondellfilur. Här riktigt seriöst med levande inslag. Enligt lokala rykten har iden förskansats efter diplomatiska påtryckningar från regeringen i det  lilla självständiga landet Ladonien, under ledning av statssekreterare Lars Vilks, på Kullaberg i Skåne där man för övrigt kan beskåda konstverken Nimis och Arx.


En vacker söndagsförmiddag gav vi oss ut på långvandring genom det fagra landskapet till grannbyn Trois Ilets där det var marknad på torget.


Mycket av den genuina ursprungsmiljön är bevarad och många av husen har  ett taktegel som är typisk för trakten och verkar vara inspirerat av fiskfjäll.




Nästa och sista anhalt på ön blev den lilla fiskebyn St Pierre uppe på nordvästhörnet. Vi klarerade ut hos skeppshandlaren i Fort du France som är auktoriserad av myndigheterna, enkelt och smidigt på en dator för ändamålet,  följt av en härlig eftermiddagssegling på plattvatten med lagom och jämn halvvind.


Ön drabbades 1902 av ett förödande vulkanutbrott. Vid den tiden hade St Pierre över trettiotusen invånare, kallades för "Paris of Caribbean" och var ett socialt center för kultur och handel. Fartyg lastade rom, socker, kaffe och cacao här vilket gjorde många plantageägare till multimillionärer.
Vulkanen varnade flera gånger och till slut kom det förödande utbrottet ingen tagit på allvar. 29933 människor dödades och endast två män överlevde. Tolv fartyg som låg i viken förstördes och ett hann iväg med några få överlevande ombord.



Solnedgången den kvällen gav associationer till händelsen och var som många gånger i Västindien dramatiskt vacker.


En del lever fortfarande enkelt i harmoni med naturen och livnär sig bland annat på småskaligt fiske men de flesta har lämnat årorna och skaffat utombordare istället. Barnen är levnadsglada och spontana.




Man gräver inte ner sina avlidna anhöriga utan kistorna muras in ovan jord och gravplatserna vårdas väl. Ofta med massor av vackra blomsteruppsättningar och fotografier av de döda. Många materiella ting som till exempel bilar får också sakta återgå till naturen i ett långsammare kretslopp än det vi är vana vid.






Mot Dominica för segel

Inga kommentarer: