Jaha, nu kan den ju undra över rubriken, som inte själv är berest navigatör. Trettiotre grader nordlig latitud befäster en position mätt från ekvatorn mot nordpolen och sexton grader västlig longitud mätt från Greenwichmeridianen som utgör den internationella tidsreferensen (UTC). På andra sidan, etthundraåttio grader ost eller väst ligger datumgränsen där man skenbart åker på en dag mer eller mindre i livet beroende på från vilket håll man korsar den tänkta linjen. På vägen dit har man ju antingen ställt fram eller satt tillbaka klockan i fas med tempot man förflyttat sig med och reder alltså ut kredit och debet där. Har man något att fira kan man på plats förslagsvis segla i sicksack ett helt dygn och fira samma sak ett otal gånger.
Portugisiska invandrarverket har små radiostyrda modellflygplan försedda med videokamera, vilka maskerats som insekter, med vilka de flyger runt och kontrollerar alla oidentifierade båtar i deras farvatten. Först trodde jag man skämtade när jag fick det berättat för oss men vi fick mycket riktig besök strax efter det vi åter gett oss ut på Atlanten.
Redaren blev naturligtvis oroligt och beordrade mig att göra i ordning ett svarsmeddelande att allt var väl ombord i form av en flaskpost vilken hon förväntansfullt skickade iväg. Själv satte jag gennakern och lade kursen nästan rakt västsydväst mot Ön Porto Santo strax norr om Madeira.
Vi fick över tre dygns härlig slör, mestadels med långa mjuka sjöar och jämn vind. Ett par regnskurar som fick vinden att öka på tvingade oss minska segel vid några tillfällen.
(Videosnutt)
I gryningen fjärde dagen dök ön upp med en nedgående fullmåne magiskt lysande över dess spetsiga bergstoppar samtidigt som solen gick upp i öster bak aktern på båten. Månen hann tyvärr gå i moln innan jag hann få fram kameran. Ett gäng delfiner välkomnade oss och lekte en bra stund runt fören samtidigt som de rullade runt och tittade tacksamt på oss där vi hängde över relingen och gjorde stora ögon. Tacksamt för att jag frikostigt delat med mig av all god mat Redaren lagat åt mig under överfarten genom att kräkas upp den. I sådana ögonblick känns livet som en stor ovärderlig gåva och man fylls av ödmjuk tacksamhet att få uppleva det så här. Lika fri som delfinerna.
Nedanstående bild borgar för sanningshalten i berättelsen och är publicerad enkom av den anledningen att en filur på ön Hven i Öresund enligt hörsägen uttryckt klara, men för det inte mindre oförskämda, misstankar om att jag sitter och trycker i en närbelägen dansk hamn och fabulerar hela resan. Så är alltså inte fallet som alla här, och just nu, kan se med egna ögon.
Som syns på plotterbilden grundar det upp rejält intill ön och sjön blev som vanlig då väldigt krabb och stökig men så snart vi kom intill land blev det kav lugnt och vi gjorde klart ombord för angöring. Vi har med tiden blivit samspelta och det går på rutin att förbereda tampar, förtöjningar, ta in segel, öppna mantågen etc.
Vi fann oss snabbt tillrätta i hamnen efter att ha klarerat in hos myndigheter och hamnkapten. Stämningen seglare emellan är markant annorlunda när man kommer ut till havs så här. Lite familjärare och hjälpsammare. En liten kul svensk båt låg alldeles för om oss på samma brygga. S/y Ouhm från Göteborg. Drygt sju meter lång och enligt paret ombord inspirerad av Sven Yrvinds (Lundin) liknande konstruktioner (Brisbåtarna).
Man hade seglat sista benet direkt från Irland och hit. Liten, lätt och billig liksom Brisbåtarna Sven gjort sina resor med. Hans mycket trevliga böcker finns med ombord i skeppsbiblioteket varav en är signerad av honom själv i samband med ett seglarsymposium i Stockholm där jag var och lyssnade på olika långseglare för ett par år sedan. Beundransvärt att leva två ombord på så begränsat utrymme under långa överfarter.
Hamnpiren är full av fantasifulla målningar gjorda av gästande båtars mer eller mindre konstnärliga besättningar.
Själv har vi bestämt oss för att handla färg och även vi sätta spår efter vårt besök här.
Första dagen gick åt att städa och tvätta ner båten, kapella förseglen, färska av allting som efter en Atlantsegling dryper av salt. Allt tågvirke som stuvas i däckskistorna måste ut och torkas för att inte mögla och lukta skunk. Sängkläder vädras, utrymmena under däck vaskas, vädras och snyggas till.
Vi börjar få sjöben nu och märker att vi återhämtar oss väldigt mycket snabbare än när vi i början av vår resa seglat över Nordsjön till Skottland. Då tog det flera dagar. Kocken på en liten trevlig restaurang, belägen direkt på stranden strax utanför öns enda lilla trevliga samhälle, grillade tre olika sorters fisk åt oss vilka vi nästan åt upp med ben och allt utsvultna som vi var.
Det hann bli mörkt innan vi cyklade hem och knöt oss i vår mysiga lilla akterhytt ombord. Det var svårt att somna då det slutat rulla och var alldeles tyst ombord. Vi var överens om att vi kände oss som riktiga långseglare nu.
Ja men, dom skulle ju till Medelhavet…?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar