fredag 25 september 2009

Madeira, ön med levadorna

Efter det trevliga besöket på Porto Santo fortsatte vi och fick en ganska behaglig segling ner till Madeira. En dagsegling i sydvästlig riktning med ankomst till öns huvudstad Funchal på sydsidan. En ganska trevlig hamn men svårt att få plats då det var en stor regatta på gång. Vi fick i alla fall plats för en vecka. Ön är ett populärt mål för stora kryssningsfartyg och ett sådant var också på besök samtidigt med oss.


En dag när jag var på hugget och tvättade ner överbyggnaden var jag inte observant på att det lilla fönstret rakt ovanför navigationsbordet stod öppet. På bordet stod min Macbook och naturligtvis flödade spolvattnet rakt ner på den. Batteriet kortslöts och det rann grå sörja ur hårddisken när jag demonterade den. Hårddisken fick torka sakta i bakugnen på mycket svag värme. Otroligt nog fick jag igång den men batteriet var hopplöst förlorat. Precis runt hörnet nere i ett källargarage fanns en Appleverkstad som fixade ett nytt batteri och såg över datorn så nu är den igång igen.


En gång när jag var liten bjöd min farfar min tvillingsyster och mig på bio i Malmö. En ny flott bio, Royal vid Södertull, hade öppnat och den hade jätteduk med stereoljud. Vi såg en film som hette Windjammer och handlade om en resa med skolfartyget Christian Radich, en vacker norsk fullriggare, med bland annat ett besök på just Maderia. Man hade filmat från små kälkar med sittkorgar man kan åka utför Funchals branta gator med och jag minns än idag hur hisnande den färden kändes på biografen. Lika hisnande såg det ut i verkligheten nu drygt femtio år senare.


Fullriggaren Christian Radich

På Madeira regnar det mycket och ön är därför mycket grön med massor av vackra blommor. Även inne i stan blommar det lite överallt. Det finns många vackra gator och små torg att beundra och njuta av i lugn och ro.





För att tillvarata allt vatten som rinner okontrollerat ner för bergssidorna har man ända sen ön befolkades byggt vattenrännor som kallas "Levador" längs vilka det också finns vandringsleder. En av många utflykter vi företog oss var just att vandra längs en levada uppe i bergen.


Vi tog även lokalbussar upp i bergen och vandrade omkring på måfå längs de slingrande vägarna i det vackra mycket kuperade gröna landskapet.


Det finns gott om frukter och blir man sugen på en banan är det bara att ta för sig men det är bäst att först kolla så det inte är privatodling.



Vissa bananer blir så stora att man omöjligt kan äta upp dem. Redaren hittade en sådan och tog sig istället en ridtur. Själv åt jag för många gröna och ut kom små fina lakritskrumelurer.


En dag hyrde vi bil och tog en heldagsutflykt runt hela ön. Cyklarna har vi för tillfället gett upp då det är för mycket trafik, inga cykelbanor och dessutom så kuperat att bara det är skäl nog att avstå.






På ett ställe hade det bildats små stilla bassänger med havsvatten och vi passade på att ta ett par svalkande sköna bad. Ett hotell hade utnyttjat det och hade en naturlig jättepool alldeles vi Atlanten.



På ett annat ställe fanns en linbana ner för en brant bergvägg till en liten isolerad by. Det hela såg lite vanskligt ut så vi nöjde oss med att beundra utsikten.



En väg, vilken ledde ner till Atlanten, slutade med en fyr så att båtarna där ute inte skall köra upp på vägen och bilarna inte ut i sjön. Man fick gå in och klättra upp i tornet och titta på en lampa som snurrar runt med stora vackra förstoringsglas framför som gör att ljuset syns långa vägar ute till havs.



På eftermiddagen stannade vi till hos Fia som har en liten kaffestuga som ligger fint inbäddad i ett hav med vackra blommor i regnbågens alla färger. Kaffet var ganska gott men nougatkrämen vi fick till slog det mesta. Helt i min smak!



Det finns få ställen med sammanhängande strandmark och man har därför fått spränga ur tunnlar i berget för att kunna dra vägar längs havet. Även flygplatsen har fått byggas på pålad mark i havet längs en bergsida.


Min tvillingsyster var flygvärdinna på Sterling Airways när hon var ung och berättade nu att banan på den tiden var så kort att Piloterna drog på full gas precis innan landningen så att de omoderna  motorerna, vilka  hade ganska lång eftersläpning innan de gav full effekt, fick tid på sig att spola upp ifall landningen misslyckades. Lyckades den var det bara att dra av snabbt igen och bromsa allt vad tygen höll.


För länge sedan, ja så långt tillbaka som slutet på sextiotalet, gick jag på teknis i lund och där hade vi en professor i biologi som var väldigt trevlig. Ruben Botanicus var han ganska udda men passande namn. Döm om vår förvåning när vi av ett svenskt par bosatta på ön fick höra att han bodde här sen lång tid tillbaka och de berättade om vilken fantastisk trädgård han anlagt genom åren.
Sagt och gjort, vi letade rätt på adressen och begav oss dit för ett oanmält besök. Gubben var hemma och trots sin ålder, han var nu över nittio år, kände han igen mig direkt då jag varit en besvärlig elev och sådana glömmer man av förklarliga skäl inte i första taget. Gubben uppskattade besöket och bjöd in för att visa oss sin fina trädgård.

Magnifik terassträdgård med utsikt över Funchal

 Massor av exotiska växter och blommor

 
Det gamla huset låg vackert inbäddat i grönskan
 
 Fast huset var gammalt var det väldigt välskött


Som det anstår en gammal ungkarl och professor fanns div samlingar i glasmontrar under ljuskronan i vardagsrummet. Längs väggarna fanns montrar med allt möjligt blandat materiel av biologiskt intresse.

 
 Från terassen på ovanvåningen såg man hela hamnen och även vår båt.

 Egen påfågel i trädgården

 liksom en gammal tam och sällskaplig sköldpadda som var 357 år gammal.

 Två vänliga små nymfparakiter satt på en pinne utanför köket

Efter detta överraskande sammanträffande och trevliga samkväm med en god middag hos min gamle lärare från Lund beslöt vi oss för att lämna Funchal och ankra ett par dagar i en vik en bit österut innan vi drog vidare mot Kanarieöarna. Strax intill vår båt hade en ny båt just anlänt och förtöjt. Döm om vår andra fårvåning när vi upptäckte att det var den ganska kända popgruppen Beatles som var på semestersegling liksom vi själva.


Innan vi kastade loss kom tredje överraskningen då vi fick bevittna hur en skärmflygare från Sky Adventures i Kåseberga på Österlen just slog nytt världsrekord i långflygning då han farligt nära vår mast lyckades landa på stranden invid hamnen totalt utmattad och uttorkad efter att ha flugit nonstop från starten vid Ales stenar och varit i luften i över tre och ett halvt dygn. Tyvärr tog polisen hand om honom då han flugit ifrån sitt pass. Hur det slutade fick vi tyvärr aldrig reda på.



Väl framme vid vår ankarplats tog vi jollen iland och klättrade upp på berget. Redaren tog en brant trappa men själv tyckte jag det var mer utmanande att klättra upp för en av våra långa förtöjningstampar som jag plockat med i jollen.



Det var ganska högt och Redaren höll andan av oro att repet skulle brista


En passage var så smal att man satt upp staket för att ingen skulle drulla i sjön


En liten filur åt upp halva min banan och rapade belåtet som tack

Utvilade, nöjda och belåtna beslöt vi oss för att det var dags att komma till sjöss igen och fortsätta söderut mot varmare trakter.Vad vi inte visste då var att vi skulle få en av de värsta överseglingarna hittills under resan, då vi under svåra kval sinnesförvirrat lovade oss själva; ALDRIG MER!!!, men mer om det i nästa inlägg.
 

Nu sträcker vi vidare mot Lanzarote


Inga kommentarer: