När den värsta euforin över att ha blivit befriade från livet som trälar lagt sig infinner sig vardagen ofrånkomligt vilken till viss del även för långseglare består av otrevligheter som bestämda arbetstider.
Till sjöss går vi vakt och har provat oss fram till en dygnsrytm som passar en liten besättning om två som här ombord. Vi har delat upp natten i tretimmarspass och dagen i sextimmars. Även om det är hårt att purras ut tolv eller tre på natten så går passen nattetid ganska fort och man tar igen sömnen på dagens långa frivakt.
I hamn passar vi på att arbeta med underhåll och vanliga vardagssysslor när vädret är lite mindre bra. Tursamt nog är det oftast väldigt bra och njutbart.
Dykflaskorna skall laddas vilket är en av arbetsuppgifterna och fungerar fint med kompressorn som har sin plats i maskinrummet och kan dras ut på en plattform monterad på rullskenor. Först var det tänkt att stuva den på samma plats ovanför motorn och sedan lyfta upp den på däck vid dykställena men insåg att det skulle bli ett förfärligt trixande. Tungt, trångt och besvärligt varför jag vid monteringen gjorde placeringen permanent i maskinrummet. Dessutom hade man fått göra kapell för att skydda den mot saltvattenstänk de tider den hade kommit att stå på däck. Nu är ljuddämparen försedd med en böjlig isolerad avgasslang vilken man kopplar på ljuddämparen och drar upp i det fria på ena sidan av båten.
Viktigt är att dra upp luftintaget på andra sidan så man inte får in giftiga avgaser i dykluften. Vore förargligt att drunkna nu när allting blivit så bra.
Dykningen är inte bara nöje utan utrustningen kommer bra till pass för diverse undervattensarbeten.
Just idag var jag nere och borstade rent propellern som inte är målad med växtskyddsfärg och därför snabbt blir hemfrist åt en massa marina djur och växter. Den mister snabbt sin effektivitet om man inte håller den ren. Anoderna, som håller korrosion borta från propeller, axel, bottenventiler och roderbeslag, måste kollas regelbundet och bytas vid behov. Man tar verktyg och reservdelar med sig ner i en vattenfylld hink och sen är arbetet, med lite vattenvana, inte svårare att utföra än då båten står på torra land.
Det blir kutym att kolla av båtgrannarna samtidigt och idag kom befälhavaren på s/y Ouhm i förtroende och berättade att han hade tappat två matknivar då han var beordrad att diska efter maten och inte vågat erkänna fadäsen ombord utan bad mig rädda honom och ta upp dem.
Svenskbåten s/y Bonnie från Stockholm hade kolliderat med något okänt undervattenshinder mitt ute på Biscaya så jag hjälpte till med en noggrann besiktning, dock utan att hitta några skador eller skrapmärken. Kanske var det en val som låg och sov i vattenytan. Är, vad man hör, inte speciellt ovanligt.
Båten tvärsöver firade att det var måndag idag och att de av princip inte arbetar på måndagar längre. Vokalisten satt bekvämt uppflugen i masten på styrbord vantspridare. Det kändes medryckande varför vi också beslöt oss för att göra måndagar arbetsfria från och med nu. I alla fall i hamn.
Vi surrade därför simfenor, snorklar och cyklopögon på våra små behändiga hopfällbara cyklar
och trampade iväg till öns sydvästra udde för att njuta av både motion och behagliga bad.
Vi hittade en liten trevlig vik med både sandstrand och små laguner längs berget vilka bjöd på fantastisk snorkling.
Det fanns fullt av prång och grottor och på ett ställe dök jag ner och in genom en trång passage som mynnade upp i en helt annan liten lagun med blått vatten vilket var fullt av små färgglada fiskar.
Inte riktigt lika fint som i Karibien men nära nog. Den vita korallsanden och palmerna på stranden saknas ännu.
Man firade något i öns lilla by, Vila Baleira, och gator och torg var blomsterprydda. Infödingar och långväga besökare flanerade runt i prakten och njöt av blomprakten och dofterna.
'
När vi luktat klart och solen började gå ner cyklade vi bort till den lilla skyddade hamnen på sydkusten.
En ny gästande franskflaggad långseglare anlände precis efter det vi kommit ombord. En ganska ovanlig kutterliknande träbåt med långt peke och gaffelrigg. Säkert med minst 60-70 år på nacken.
Det susade i palmkronorna längs kajen, vi var trötta efter den aktiva dagen och somnade därför ganska tidig. Gott som alltid då vi ligger tryggt förtöjda i en trevlig skyddad hamn.
I hamn passar vi på att arbeta med underhåll och vanliga vardagssysslor när vädret är lite mindre bra. Tursamt nog är det oftast väldigt bra och njutbart.
Dykflaskorna skall laddas vilket är en av arbetsuppgifterna och fungerar fint med kompressorn som har sin plats i maskinrummet och kan dras ut på en plattform monterad på rullskenor. Först var det tänkt att stuva den på samma plats ovanför motorn och sedan lyfta upp den på däck vid dykställena men insåg att det skulle bli ett förfärligt trixande. Tungt, trångt och besvärligt varför jag vid monteringen gjorde placeringen permanent i maskinrummet. Dessutom hade man fått göra kapell för att skydda den mot saltvattenstänk de tider den hade kommit att stå på däck. Nu är ljuddämparen försedd med en böjlig isolerad avgasslang vilken man kopplar på ljuddämparen och drar upp i det fria på ena sidan av båten.
Viktigt är att dra upp luftintaget på andra sidan så man inte får in giftiga avgaser i dykluften. Vore förargligt att drunkna nu när allting blivit så bra.
Dykningen är inte bara nöje utan utrustningen kommer bra till pass för diverse undervattensarbeten.
Just idag var jag nere och borstade rent propellern som inte är målad med växtskyddsfärg och därför snabbt blir hemfrist åt en massa marina djur och växter. Den mister snabbt sin effektivitet om man inte håller den ren. Anoderna, som håller korrosion borta från propeller, axel, bottenventiler och roderbeslag, måste kollas regelbundet och bytas vid behov. Man tar verktyg och reservdelar med sig ner i en vattenfylld hink och sen är arbetet, med lite vattenvana, inte svårare att utföra än då båten står på torra land.
Det blir kutym att kolla av båtgrannarna samtidigt och idag kom befälhavaren på s/y Ouhm i förtroende och berättade att han hade tappat två matknivar då han var beordrad att diska efter maten och inte vågat erkänna fadäsen ombord utan bad mig rädda honom och ta upp dem.
Svenskbåten s/y Bonnie från Stockholm hade kolliderat med något okänt undervattenshinder mitt ute på Biscaya så jag hjälpte till med en noggrann besiktning, dock utan att hitta några skador eller skrapmärken. Kanske var det en val som låg och sov i vattenytan. Är, vad man hör, inte speciellt ovanligt.
Båten tvärsöver firade att det var måndag idag och att de av princip inte arbetar på måndagar längre. Vokalisten satt bekvämt uppflugen i masten på styrbord vantspridare. Det kändes medryckande varför vi också beslöt oss för att göra måndagar arbetsfria från och med nu. I alla fall i hamn.
Vi surrade därför simfenor, snorklar och cyklopögon på våra små behändiga hopfällbara cyklar
och trampade iväg till öns sydvästra udde för att njuta av både motion och behagliga bad.
Vi hittade en liten trevlig vik med både sandstrand och små laguner längs berget vilka bjöd på fantastisk snorkling.
Det fanns fullt av prång och grottor och på ett ställe dök jag ner och in genom en trång passage som mynnade upp i en helt annan liten lagun med blått vatten vilket var fullt av små färgglada fiskar.
Inte riktigt lika fint som i Karibien men nära nog. Den vita korallsanden och palmerna på stranden saknas ännu.
Man firade något i öns lilla by, Vila Baleira, och gator och torg var blomsterprydda. Infödingar och långväga besökare flanerade runt i prakten och njöt av blomprakten och dofterna.
När vi luktat klart och solen började gå ner cyklade vi bort till den lilla skyddade hamnen på sydkusten.
En ny gästande franskflaggad långseglare anlände precis efter det vi kommit ombord. En ganska ovanlig kutterliknande träbåt med långt peke och gaffelrigg. Säkert med minst 60-70 år på nacken.
Det susade i palmkronorna längs kajen, vi var trötta efter den aktiva dagen och somnade därför ganska tidig. Gott som alltid då vi ligger tryggt förtöjda i en trevlig skyddad hamn.
Ännu en måndag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar