Milford Haven, där vi legat inblåsta ett tag, är sista utposten innan Land´s End om man som vi är på väg söderut med båt. Med facit i hand hade det nog varit bättre att gå över till Irland och sedan i lä av dess ostkust smyga söderut i det dåliga vädret. Hur som helst, marinan har egen sluss och vi låg totalt skyddade för både sjö och vind, vilka båda mest varit till avsevärt besvär.
Det envisa blåsandet söderifrån höll i sig så vi passade på att samla upplevelser iland istället. Ånyo blev det en buss ut på landet, nu söderut, till den lilla trevliga badorten Tenby där tiden verkade ha stått still i flera generationer. Man körde fortfarande med häst och vagn där och verkade tillfreds med det.
Det envisa blåsandet söderifrån höll i sig så vi passade på att samla upplevelser iland istället. Ånyo blev det en buss ut på landet, nu söderut, till den lilla trevliga badorten Tenby där tiden verkade ha stått still i flera generationer. Man körde fortfarande med häst och vagn där och verkade tillfreds med det.
Även årstiderna verkade ha stannat av då man serverade julbord mitt på sommaren.
Det gick till och med att sitta ute och äta sin julmat i det bleka engelska solskenet.
Själv blev vi våldsamt sugna på både lutfisk och risgrynsgröt men inget annat än en gammal seg kalkon gick att få så vi lämnade stället och sökte oss till strandpromenaden för att blicka ut över alla blekfeta britter som ogenerat fläkt ut sig på sandstranden med kläderna på.
Det finns ett fort man kunde ta sig ut till men blev i så fall tvungen att kliva över alla badgästerna så det fick vara.
Vi nöjde oss med att handla varsin glass från The Pembrokeshire Ice Cream Co. Gott och närande men Redaren tyckte dels att det var för dyrt samt att det egentligen var för svalt för att svalka sig med glass. Själv är jag alltid sugen oavsett pris och yttertemperatur.
Vi strosade sakta tillbaka till busstationen, förbi en liten trevlig hamn, genom den lilla ortens
Det gick till och med att sitta ute och äta sin julmat i det bleka engelska solskenet.
Själv blev vi våldsamt sugna på både lutfisk och risgrynsgröt men inget annat än en gammal seg kalkon gick att få så vi lämnade stället och sökte oss till strandpromenaden för att blicka ut över alla blekfeta britter som ogenerat fläkt ut sig på sandstranden med kläderna på.
Det finns ett fort man kunde ta sig ut till men blev i så fall tvungen att kliva över alla badgästerna så det fick vara.
Vi nöjde oss med att handla varsin glass från The Pembrokeshire Ice Cream Co. Gott och närande men Redaren tyckte dels att det var för dyrt samt att det egentligen var för svalt för att svalka sig med glass. Själv är jag alltid sugen oavsett pris och yttertemperatur.
Vi strosade sakta tillbaka till busstationen, förbi en liten trevlig hamn, genom den lilla ortens
smala gränder. Det blev en annan väg hem än den vi kom, och med en annan busslinje vilken ägs av ett annat bolag än den förra bussen vi åkte med.
Biljetterna var nu helt plötsligt ogiltiga trots att de skulle gälla hela dagen i hela bygden. Bussen gick dessutom inte ända fram utan vi fick en promenad, vilken enligt chauffören skulle vara stärkande och avklarad på endast en kvart. Det tog en och en halv timma till milstolpen utanför Milford och därefter ytterligare tjugo minuter för att avverka de sista ettusenfemton yardsen som återstod.
Nöjda och belåtna vaknade vi påföljande morgon och fann att ett väderfönster öppnat sig. Dock bara på glänt ett kort tag men med västliga vindar och tillräckligt länge för att ta oss ner sista biten och runda Land´s End. Det blev ånyo ett fruktansvärt obekvämt dygn med gammal krabb sjö. Om jag kräktes? Jo jag erkänner utan förbehåll. Väl runt sydvästra hörnet förtöjde vi totalt utmattade i den lilla fiskebyn Newlyn.
En liten bäck rinner rakt genom byn, hamnen och vidare ut i havet så fiskarna passade på att kasta allt sitt rens i strömfåran och tryggade på så vis framtida inkomster från nya fiskar som växt till sig på godbitarna av sina förfäder.
Hela byn luktar fisk varför ortens enda värdshus nästan jämt saknar gäster.
Vädret ute på Biscaya såg bra ut i precis fyra dygn framåt och även vi besvärades av den besvärande fiskdoften varför vi bestämde oss för att kasta loss då vi nu vilat oss under två hela dygn.
Seglatsen över Biscaya, denna fruktade bukt inför vilken vi morskat upp oss rejält, började med två dygns motorgång då det i princip inte blåste alls. Det verkade inte vara värre än hemma på Lommabukten innanför sandrevlarna vid Habo Ljung där jag startade min karriär som beckbyxa.
Farsan var snäll och omtänksam och hade därför skruvat fast en bräda med vinkeljärn som köl på farfars gamla flatbottnade roddeka, sytt segel av ett gammalt tält och riggat med en granslana från vårt höga staket. Min kompis Rickard hade en mer avancerad jolle där hans farsa råtacklat riggen med en rullgardin som segel. Rickard fick följaktligen jämt rast då han inte kunde kryssa med sitt råsegel. Vi hade underbara dagar vilka jag fortfarande minns som igår med välbehag. Tror det var i den vevan jag fattade beslutet att en dag ge mig utanför sandrevlarna och ut på riktigt djupt vatten någon gång i framtiden.
Biscaya bjöd på gammal sjö från alla håll och kanter. Storseglet fick därför sitta uppe hela tiden då det har en viss dämpande effekt på rullningarna. Strax efter avgången från Newlyn blev vi omrodda av ett gäng lokala roddare från ortens livräddningssällskap. Då de förvissat sig om att vi inte var rädda och därför inte var i behov av räddning lämnade de oss utan åtgärd åt vårt öde.
Nöjda och belåtna vaknade vi påföljande morgon och fann att ett väderfönster öppnat sig. Dock bara på glänt ett kort tag men med västliga vindar och tillräckligt länge för att ta oss ner sista biten och runda Land´s End. Det blev ånyo ett fruktansvärt obekvämt dygn med gammal krabb sjö. Om jag kräktes? Jo jag erkänner utan förbehåll. Väl runt sydvästra hörnet förtöjde vi totalt utmattade i den lilla fiskebyn Newlyn.
En liten bäck rinner rakt genom byn, hamnen och vidare ut i havet så fiskarna passade på att kasta allt sitt rens i strömfåran och tryggade på så vis framtida inkomster från nya fiskar som växt till sig på godbitarna av sina förfäder.
Hela byn luktar fisk varför ortens enda värdshus nästan jämt saknar gäster.
Vädret ute på Biscaya såg bra ut i precis fyra dygn framåt och även vi besvärades av den besvärande fiskdoften varför vi bestämde oss för att kasta loss då vi nu vilat oss under två hela dygn.
Seglatsen över Biscaya, denna fruktade bukt inför vilken vi morskat upp oss rejält, började med två dygns motorgång då det i princip inte blåste alls. Det verkade inte vara värre än hemma på Lommabukten innanför sandrevlarna vid Habo Ljung där jag startade min karriär som beckbyxa.
Farsan var snäll och omtänksam och hade därför skruvat fast en bräda med vinkeljärn som köl på farfars gamla flatbottnade roddeka, sytt segel av ett gammalt tält och riggat med en granslana från vårt höga staket. Min kompis Rickard hade en mer avancerad jolle där hans farsa råtacklat riggen med en rullgardin som segel. Rickard fick följaktligen jämt rast då han inte kunde kryssa med sitt råsegel. Vi hade underbara dagar vilka jag fortfarande minns som igår med välbehag. Tror det var i den vevan jag fattade beslutet att en dag ge mig utanför sandrevlarna och ut på riktigt djupt vatten någon gång i framtiden.
Biscaya bjöd på gammal sjö från alla håll och kanter. Storseglet fick därför sitta uppe hela tiden då det har en viss dämpande effekt på rullningarna. Strax efter avgången från Newlyn blev vi omrodda av ett gäng lokala roddare från ortens livräddningssällskap. Då de förvissat sig om att vi inte var rädda och därför inte var i behov av räddning lämnade de oss utan åtgärd åt vårt öde.
Vem kan segla förutan vind?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar