Galicien runt Cabo Finisterre

Rejält trötta, efter att ha korsat Biscaya och gått vakt om vakt i fyratimmarspass under nästan fyra dygn, törnade vi in strax efter det vi förtöjt i La Coruna. En stad där de flesta pustar ut efter överresan eller samlar kraft i inför avfärden norrut.

Marinan ligger fint mitt inne i stadens östra del. Skyddad från sjö och vind, välbevakad och till hyfsat pris.

Club Nautico ligger på första parkett med fin restaurang dit man icke äger tillträde i kortbyxor vilket vi dragit på oss i den ovana värmen.

Ett tiotal kvarter västerut öppnar sig staden mot Atlanten. En strand kantar bebyggelsen mycket vackert och bjuder samtidigt alla hårt arbetande stadsbor på lite skön rekreation under siestan och helgerna då

man ofta får fnatt, spelar musik och samtidigt dansar på gatorna.

Man kan åka spårvagn istället för att hyra bil om man vill se sig omkring utan att anstränga sig nämnvärt vilket jag ofta förespråkar. Det är dessutom väldigt prisvärt vilket tilltalar Redaren då hon på småländskt vis alltid håller hårt i skeppskassan.

Spåret ringlar sig käckt längs havet och det finns många vackra scener att vila blicken på.

Bland annat en spansk filur vilken klätt ut sig till stålman och helt oblygt klättrat upp och fastnat i en klockstapel.

Gatlamporna är väldigt vackra och någon har gått runt och dekorerat dem med små fina emaljerade bilder

föreställande det marina djurlivet i havet alldeles vid sidan om de välskötta trottoarerna.

Då vi vilat ut och fått tillbaka erforderliga krafter för att åter gå till sjöss gjorde vi så och saxade samtidigt seglen, fällde vår kombinerade vind/vatten generator och satte kursen mot Camarinas som är sista marinan innan man rundar Kap Finisterre.
Vinden friskade i och framåt sen eftermiddag hade vi nästan tjugo sekundmeter på låringen. I det läget gick vi för enbart revad genua och fick ett göre att ta oss till kaj i den för vinden oskyddade hamnen. Redaren håll på att blåsa överbord då hon arbetade på däck med att sätta fendrar och förbereda förtöjningstamparna. Vi fick backa in mot vinden och akterförtöja i en trång ficka mellan andra inblåsta långseglare.

Stället hade inte mycket annat att erbjuda än en gammal tant som visade hur man grillade fisk

på trottoaren utanför sitt lilla illa underhållna gathus.

En del hus hade inga väggar då det blåste mycket på dagarna och man på så vis på ett enkelt sätt kunde torka både ved och tvätt utan att skräpa ner i sina trädgårdar med sådant.

Då vi kände oss lite jäktade med att hinna ända till Grekland innan det börjar snöa där borta hissade vi upp vårt stora polkagrisrandiga ballongsegel i vinden vilken nu mojnat till behagliga fyra, fem sekundmeter.
En malör inträffade i samband med segelsättningen då karbinhaken i fallet hakade fast i något uppe i masttoppen och öppnade sig just som jag hissat upp seglet i sin strumpa varpå jag fick hela den nästan tjugo meter långa korven i huvudet och blev mycket förvånad. När förvåningen släppt fick jag ta till min påhittighet, en egenskap man som långseglare inte klarar sig utan, och göra om försöket med bomdirken istället. Bomdirken är, för de som inte vet, en annan tamp som går upp i masttoppen och ner till bakre delen av storbommen. Korven åkte upp och stannade den här gången uppe som den skulle och jag kunde dra skinnet av den och få ut det vackra seglet vilket villigt bukade sig för den akterliga vinden.

Fallet måste bärgas på ett eller annat sätt och då båtens båtshake endast är dryga två meter och inte når upp till masttoppen samt att redaren inte hade hjärta att hissa upp mig, fick jag hissa upp henne istället.
Hon hade visserligen synpunkter på höjden men jag förklarade att det inte alls var något märkvärdigt och att det var helt normalt på alla andra segelfartyg att dagligen åka upp i masten. Dessutom väldigt fin utsikt därifrån vilket hon entusiastiskt intygade då hon åter, välbehållen, trampade däck igen. Ofint nog passade jag på att fotografera henne och kände mig mycket stolt att få arbeta för en så modig Skeppsredare som med tiden visat sig kunna hantera mer än bara fartygets skeppskassa. Själv börjar jag , mot min vilja, lära mig veta hut…

Därefter svischade vi som planerat runt den för sjömän så välbekanta fyren på Cabo de Finisterre. Själv har jag under mina år till sjöss i maskin rundat den ett flertal gånger men aldrig fått tillfälle att se den då jag alltid varit upptagen med att skyffla kol i ångpannorna just vid de tillfällena.

Hamnen vi hamnade i nästa kväll heter Portosin, är väldigt fin och har Wifi med Internet vilket

ingår i hamnavgiften. Atmosfären var välkomnande och stället är mycket välskött. Det växte vackra blommor längs vägarna

och folk badade i det klara vattnet, solade sig liggande på den vita sanden och vi passade på att äta glass och njuta av trevnaden.

Då vi beslutat oss för att nästa dag segla till en paradisö, och ligga för ankar i en liten romantisk vik, begav vi oss till en välsorterad matbutik och lastade cyklarnas pakethållare, cykelväskor och våra egna ryggsäckar fulla med näringsriktiga delikatesser och tolv helrör vatten att läska oss med i värmen.

Att det verkligen fanns en paradisö endast en dags segling bort visste vi inte då. Men nu vet vi och det får ni läsa om i nästa inlägg som följer då vi hittar nätet igen.

Det är nu det börjar…