onsdag 12 augusti 2009

Hundvakt på Biscaya


Det är midnatt, fullmåne och svag nordvästlig vind. Jag har just gått på tolv-fyra vakten. Hundvakten.
Vi har beslutat, Redaren och jag, att gå vakt om vakt i fyratimmarspass, vilket innebär vars tre vakter per dygn och följaktligen lika många frivakter då vi bara är två ombord. Man får då, båda två, gå både tolv-fyra, fyra-åtta och åtta-tolvvakten.
Det normala annars till sjöss är att man endast går en av de tre vakterna två gånger per dygn och har åtta timmars frivakt dess emellan.
Innan det mekaniska och numera elektroniska uret var uppfunnit använde man sig av timglas vilket varade en halvtimma varpå det vändes. En vakt var som sagt fyra timmar eller åtta glas (timglas) och man slog antal glas i skeppsklockan varje halvtimma för att hålla vakter och frivakter a jour med tidens gång. Åtta glas och det var dags att törna till eller gå till kojs.
Kontinentalsockeln skär rakt genom Biscaya vilket innebär att det grundar upp från över fyratusen meters djup till endast dryga hundra.
Hela Atlanten ligger öppen västerut och de flesta av oss kan säkert utan större fantasi föreställa sig vad som händer när det blåser därifrån. Ytvattnet tvingas i höjden och bryter när bottenvattnet bromsas av sockeln och pressar på underifrån. Hemska brottsjöar, som är direkt farliga för mindre båtar, uppstår. Man skall inte vara där då, så enkelt är det bara.
Själv låg jag där på några dynor i sittbrunnen med en kudde under huvudet och filosoferade över universums alla stjärnor, livet, andligheten och hur komplext hela systemet är från minsta molekyl till vad vi uppfattar som oändligheten.
Känner ofta hur tacksam jag är för att få leva just nu, frisk och utan större bekymmer. Om ens några. Att få resa och dela upplevelserna med en kvinna jag älskar. I sanning ett privilegium så stort, så stort. Tänker på vänner som gått bort i förtid, vänner som lever men blivit sjuka och kanske inte fått möjlighet att förverkliga sina drömmar. Andra som är friska men som kanske inte kommer till skott av andra orsaker.
Ett gäng delfiner följer oss och dyker upp med jämna mellanrum och leker i bogsvallet. Allt faller på plats på ett naturligt och stilla sätt. Vardagsstressen har släppt sitt grepp. Otåligheten har försvunnit och en skön sinnesro infunnit sig. Hela tillvaron kan i detta ögonblick sammanfattas med tre ord;

Befrielse, livsglädje och ödmjuk tacksamhet

2 kommentarer:

Lasse R sa...

Underbar läsning, det känns som om man vore med... Fortsätt att sköta om er! /Lasse

Bgeng sa...

Allt detta är välförtjänt Ulf!
Må väldigt bra/Björn Engström