ICWW

ICWW är en förkortning många båtägare känner till. Den betyder Intracoastal Waterways och är ett system av kanaler och naturligt skyddade vikar och passager vilka sträcker sig längs USA:s Atlant och Gulf kuster som hålls farbara för att skydda mindre båtar för öppen sjö. 4300 km kan man färdas här. Längs Atlantkusten där vi befinner oss kan man åka från södra Florida ända upp till Norfolk vid Chesapeak.

I området en bit norr om Miami är det tätt mellan broarna och det går ganska långsamt då man ofta får vänta en stund på öppning. I rusningstrafik är de dessutom helt stängda. Därför valde vi att segla på öppna Atlanten upp till Ft Pierce innan vi anslöt på ICWW.

Det är enkelt att navigera då det finns pålar med gröna och röda numrerade skyltar. Vid gång norrut har man de röda på babords sida. Pålarna med sina nummer finns utsatta på sjökorten och står så pass tätt att man vid passage av en kan se nästa tydligt. Även om man är pensionär och har glasögon.

Alla amerikanska sjökort finns att ladda ner gratis på Internet. Med en "smartphone" utrustad med GPS och en navigationsapp blir det busenkelt och dessutom bekvämt att hålla reda på var man är.

Det finns Manatees (Sjökor på svenska) på en del ställen och då råder fartrestriktioner. Det berör inte oss då vi tuffar fram i måttliga 6 knop. Manatees är stora fredliga växtätande däggdjur och påminner om både en säl och sjölejon. De är mycket vänliga och orädda.

En del broar är öppningsbara  men inte alla och då är höjden begränsad till 65 feet (ca 20 meter). Vår båt mäter ganska exakt 62 ft från Antennerna i masttoppen ner till vattenytan. Det är tidvattenskillnader här och vid varje bro finns en skala på vilken man kan avläsa aktuell frihöjd.

För att vara på den säkra sidan hissade jag upp en flagglina från vattenytan till masttoppen och mätte den sedan med ett måttband istället för att själv klättra upp i masten då detta är ganska besvärligt.

Även om vi vet att det finns en dryg halvmeters marginal var det i början väldigt obehagligt att passera under. Nerifrån båtens sittbrunn är det omöjligt att avgöra om det skall gå fritt eller inte. Att gå på med masten betyder katastrof. Men man vänjer sig snabbt och efter ett tag tittar man inte upp längre.

Att bo längs ICWW är en livsstil i sig. Nästan alla har egen brygga med hiss så att båten inte behöver ligga i vattnet när man inte använder den. Fördelen är att man slipper besväret att måla på giftig bottenfärg för att förhindra beväxning.

Alla möjliga båtar färdas här. Majoriteten är privata motorbåtar men även små flytetyg för dagturism ser man lite här och där.

Här finns allt från husvagnsparker, små sommarstugor till stora herrgårdsliknande palats. Vissa sträckor är helt öde och består mest av sumpmark.

Vårt första etappmål heter Titusville men dit är det för långt att ta sig på en dag. Man kör inte gärna i mörker utan lokalkännedom då det är ganska smalt och grunt vid sidorna. Därför ankrade vi i en liten trevlig hamnbassäng som ligger precis vid en park som jag inte minns namnet på. 

Efter ännu en dag inomskärs kom vi fram till Titusville. Det har varit ovanligt kallt för årstiden och vi fick pälsa på oss med sjöställen för att inte frysa.

Dags för rymdfärd och träff med Kalle Anka o Co