Vådan av att rida Järnhäst utan kask

Vad vore livet utan att ha upplevt ett par tre stycken Harley Davidson, denna urhoj, som i princip är en motoriserad häst från första början. Rå, tung och ganska klumpig och med säregen motorgång som ingen riktigt lyckats kopiera.

En sann HD åkare betraktar japanska kopior som renodlade tönthojar fast de säkert i mångt och mycket är både bättre och betydligt billigare att köpa. Den äkta HD-känslan saknas dock, det bara är så och stolta tönthojåkare får säga vad de vill.

Min första Harley var en choppad Panhead från 1948. Den var hitskickad direkt från USA och var obesiktigad. Mycket äktare kunde det inte bli och så fick det även förbli så länge den var i min ägo då den mest utgjorde ett exotiskt sällskap i min lilla verkstad på gamla väster i Malmö vintertid. På den tiden fick man köra till och från verkstad på interrimsplåtar vilket jag gjorde hela sommarhalvåret. Den hade stel bakaxel vilket betyder att den fjädrade på bakdäcket utan stötdämpning. Mycket obekvämt men det skulle vara så.Tomgången var nästan obeskrivligt vacker, nästan som en gammal fiskebåt med tändkulemotor.
En tjej jag kände och som kallades Babsan klädde ljudet i ord; "tycker du..tycker ja...tycker du...tycker ja..". Precis så lät det. Babsan hade en Truimph Bonneville med högt styre och åkte runt med kort kjol, nätstrumpor, högklackat och knallröda läppar. Med andra ord en tjej som inte gick av för hackor och saknade motstycke i hela Skåne med omnejd.

Åren kom och gick och andra fordon även så. I början av nittiotalet fick jag plötsligt ett återfall och inhandlade en ny HD. En 91:a Softtail Custom vilken jag hade i elva år och modifierade löpande.

Det största ingreppet var att lyfta motorn ur ramen, med hojen uppallad på ett par band av Svensk Uppslagsbok från 1955 som jag ärvt efter min farfar, och ta den med i baggaget upp till Stockholm där Charlie Karling på Pro Bike "strokade" (ökade slaglängden), bytte till cylindrar/kolvar med större diameter, portade toppar, bytte kamaxel och hängde på en S&S-förgasare. Sen blev det sprutt på den tröga järnhästen.

På den här tiden hade jag stationering i Stockholm och bodde ombord på en husbåt som låg vid stadshuset på Norr Mälarstrand och det var praktiskt att ha hojen på kajen bredvid. En del av min flygtjänst bestod av att flyga containerfrakt för TNT till och från deras nav nere i tyska Köln. Maskinerna servades regelbundet på Sturup så jag passade på att lasta hojen och ta den med till Stockholm under en tomflygning till Arlanda. När vi landat stod de ovetande lastarna beredda med sina truckar att lyfta ombord containerna och vi skojade till det så jag satt i uniform på hojen när styrman öppnade lastluckan. Det gjordes stora ögon...

 

Det var en trevlig tid. Husbåten var en gammal holländsk lastskuta som var ombyggd och inredd med kök, hytter och salong med öppen spis. På det stora däcket låg en konstgjord gräsmatta och det fanns parasoll, trädgårdsmöbler och grill. Den var fullt körbar och vi hade många trevliga fester ombord runt om på Stockholms vackra vatten.

En kollega, Quack-quack Bengtsson, brukade vara kapten ombord och hade som sig bör båtratt även i sin bil. En gammal Amazon som varit med ett antal decennium.

 

Bengtsson utgör, utan konkurrens, en av flygets större legender i modern tid och det är väldigt uppfriskande att umgås med honom, både privat och förr i tiden på arbetet.
Under den här tidsepoken råkade jag träffa en gammal bekant, "Monkey" från Malmö, som just tagit över William Arnes motorcirkus och körde runt som en tetting med en knarr på väggarna i en jättetunna. Han körde även omkring på vägarna utan hjälm och visade ett intyg han hade i sin plånbok enligt vilket det medgavs undantag att bära sådan vid färd på grund av medicinska skäl. Vägverket tillhandahöll förtryckta blanketter och det var bara att skaffa sig lämpliga besvär och övertyga en läkare att skriva på.

Det dröjde inte länge förrän jag satt i väntrummet hos doktor Manne Lindèn som hade sin praktik ovanpå systembolaget vid Värnhemstorget i Malmö. Det satt en spik i dörren med nummerlappar hängande och en skylt med texten "Enhetstaxa 120:-" Jag förklarade att jag hade besvär med att ha hjälm på huvudet och diagnosen blev omedelbart "Psykiska besvär", hundratjugo kronor tack!, och sen slapp även jag att köra med hjälm vilket var en befrielse varma sommardagar då man puttrade runt bland rapsfälten och njöt. Intyget gällde tills vidare, vilket var bra då läkaren dog en tid därefter.

Nu dröjde det dock inte länge förrän jag hade hela drevet med blåljus och sirener efter mig. Jag har nog aldrig, varken förr eller senare, träffat på poliser som med sådan nit utövat sina arbetsuppgifter. Hela registret av olika bemötande utspelade sig, allt från vänliga uppmaningar att köra försiktigt till obehärskade vredesutbrott och det var naturligtvis lika kul var gång att se ordningsmännen stå maktlösa när jag puttrade iväg utan hjälm på min Harley. 

I Stockholm hade man aldrig stött på sådana intyg och följaktligen inte hunnit ta till motåtgärder. Annat var det i Skåne där massor av medlemmar i mc-gängen, bland annat Hells Angeles, hade sådana intyg vilket retat upp polisen rejält. Åter i Skåne med hojen blev jag därför omedelbart stoppad och satt under utredning.

Hade jag kunnat förutse vilket rabalder det skapade när en flygkapten ertappas med ett intyg att han är befriad att bära hjälm på grund av psykiska besvär, hade jag nog tänkt mig för noga innan jag skaffat det. 

Det blev tidningsrubriker och inslag i TV på Sydnytt, strafföreläggande, polisförhör, stämning, delgivning, rättegång, utredning av socialstyrelsen etc.

Alltså en jätteapparat med domstolförhandling med en massa högutbildade jurister som till slut fick konstatera att brott inte kunde styrkas och att åtalet måste läggas ner trots att jag kört utan en liten plastpotta på huvudet.

Däremot ogiltigförklarades intyget då läkaren som utfärdat det endast var allmänpraktiker och saknade specialistkompetens och dessutom var död.

Dessvärre var saken inte utagerad med detta utan Socialstyrelsen hade fört saken vidare till Luftfartsverket vars beryktade chefsöverläkare omedelbart gick till väders och i en lång skrivelse ogiltigförklarade mitt certifikat eftersom jag hade psykiska problem. Om jag nu inte hade verkliga problem så fick jag plötsligt rejäla sådana då jag inte kunde gå till jobbet längre. Dock tog fallet en mycket oväntad, kul och för mig väldigt tursam vändning.

Helt ovetande om den dramatik som uppstått hade Quackquack-Bengtsson samtidigt bestämt sig för att skoja med mig och bett chefen för södra distriktet på Luftfartsverket, allas vår Nisse Carlsson, att skriva ett brev till mig och kalla mig till förhör. Brevet dök av en tillfällighet upp precis efter det att jag fått beskedet av chefsöverläkaren och jag begav mig skamsen till Nisses kontor på Sturup på uppmanad tid. På skrivbordet låg "Bestämmelser för Civil Luftfart" uppslagen och kapitlet om krav på psyke och nervsytem där personlighetsrubbning av allvarlig art utgör hinder att utöva flygtjänst för piloter stacks under min skamsna näsa. Dörren öppnades och där stod mina kolleger med kamera och tårta. Det var min födelsedag!

När saken så småningom retts ut och Nisse fått klart för sig att Luftfartsverket verkligen var inblandat tog han tag i det hela och förklarade läget och jag fick tillbaka mitt certifikat. Hojen pensionerades hemma i vardagsrummet eftersom jag på den tiden var ungkarl och kunde bära mig åt precis som jag ville till skillnad mot nuförtiden...

En kul story förlänger livet,
vilket även en hjälm gör ibland.