Skrållan, bilen som vägrade gå under

Sjutton år gammal och med andan i halsen för att komma över lappen som öppnade dörren till den stora världen, körkortet, gällde det nu att skaffa pengar.

Min mor sysslade med konsthantverk och inspirerade mig att sätta igång med att tillverka ljusburkar. Jag fick låna pengar att investera i en gassvets och göra ett större inköp av nytillverkade burkar för konserverade ärtor på AB Plåtmanufaktur i Malmö. Vi hade ett litet pannrum i källaren under huset där jag satte igång att skära mönster i burkarna med svetslågan och sedan borsta med stålborste. I med ett värmeljus och jag hade en produkt som blev ganska populär och inbringade tillräckligt med pengar för att lösa investeringslån, betala körkortsutbildning och köpa en gammal VW 1200 från 1957 med 30 hk motor innan jag tröttnade på burkarna. Bilen blev en trogen kompis och resulterade i ett återfall senare i livet.

Det var i slutet på sjuttiotalet och jag arbetade som maskinchef i Rederi AB Nordö med huvudkontor i Malmö. Det var i den vevan anrika Kockums Varv höll på att bli utkonkurrerat och gå i graven. Ägarna till rederiet, Bröderna Pettersson, såg möjligheter att utnyttja detta och förhandlade fram en order på tre stora Ro-Ro fartyg som både räddade varvet en tid och gav bröderna bra rabatt i form av subventioner från staten för att rädda jobben på Kockums.

Det var en affär på flera hundra miljoner vilket var väldigt mycket pengar då. Själv var jag med och övervakade det första bygget, m/s Zenobia, på varvet i Malmö och tjänstgjorde sen ombord som chief efter sjösättning i sju händelserika månader varefter jag åkte hem på semester.

Kapten ombord lyckades få en egen radarskärm installerad i sin hytt och kunde därför hålla hålla koll på omgivningen i mörker och dåligt väder utan att behöva springa upp på bryggan i tid och otid och väcka styrmännen. Det var inte helt vanligt och det knorrades en del i leden...

Inredningen var påkostad och hytterna trivsamma, ja rent av lyxiga jämfört med många andra båtar i handelsflottan. Här min egen.

Jungfruresan gick till Koper i forna Jugoslavien där rederiet skulle sätta färjorna i trafik på en nystartad linje för långtradare på väg till mellanöstern. På den tiden var det oroligt i Turkiet och lastbilstrafiken från Europa hade stora problem vilket gav bröderna Pettersson denna lukrativa affärsidé. Vi skeppade långtradare och chaufförer sjövägen runt de besvärliga sträckorna direkt bort till Tartous i Syrien. Det blev billigare för åkarna och långtradarchaffisarna fick tre dygns vila med god mat och tillfälle att festa runt och umgås med sina kollegor. Succén var given redan på förhand. 

Det första som hände på jungfruresan var att våra två stora hydrauliska styrmaskiner gick sönder utanför Jylland mitt i natten. Först den ena och strax efter den andra. Samma fel på båda och vi drev redlösa så varvet fick skicka ut en helikopter med två små fjädrar som orsakat eländet. Fartyget var inte helt färdigt utan varvet hade skickat med sitt folk för att slutföra jobben ombord under resan.

Själv hade jag köpt en gammal VW 56:a att ha som landpermisbil i Jugoslavien då vi hade liggdagar där. Bilen blev genast mycket populär och vi delade den broderligt för trevliga utflykter bland vingårdarna vid italienska gränsen runt Trieste och Koper. Efter några månader när trafiken var etablerad råkade vi ut för en otrevlig incident. Fartyget hade minimalt med barlast, var instabilt och plötsligt fick vi kraftig slagsida och höll på att kantra då lastbilarna slet sina förtöjningar och välte på bildäcken. Allt var en enda röra men vi lyckade räta upp henne genom att pumpa in barlastvatten. Mitt i röran stod min gamla VW, som besättningen döpt till Skrållan, inklämd bland lastbilsvraken dock tämligen oskadd.

Då det var gott om fritid ombord under sjöresorna passade jag på att tigga lite färg av båtsman och vi provade gemensamt fram några passande kulörer och penselmålade hela bilen.

Sju månader senare packade jag min sjömanskista i Skrållan, som var nymålad och fin, och drog över Alperna hem till Sverige för en efterlängtad semester.

En dryg vecka senare satt jag på morgonen i min segelbåt på västkusten och åt frukost i en liten trevlig hamn. Höll på att sätta kaffet i vrångstrupen då jag på nyheterna fick höra att det svenska lastfartyget Zenobia hade förlist med 120 fullastade långtradare ombord utanför Cypern samma natt. Tack för kaffet att jag slapp den röran. Det kändes sorgligt och ännu sorgligare blev det då jag fick beskedet att min papegoja Kocko hade drunknat tillsammans med en hund som satt instängd i en långtradare. Inga passagerare eller kollegor ur besättningen omkom eller skadades.

Fartyget hade först fått kraftig slagsida och bogserats in på redden utanför Larnaca på Cypern. Folket hade evakuerats och först senare under natten då man försökt rätta upp henna gick något galet och hon välte och sjönk till botten på fyrtio meters djup där hon fortfarande vilar på sidan.

Skrållan hade gjort sitt och jag sålde henne till Jönsson i Nyhamnsläge för kamratliga sjuttiofem kronor.
Ombord på Zenobia ligger alla de 120 fullastade långtradarna som följde med ner i djupet kvar ombord och vraket har genom åren blivit en attraktion av rang bland sportdykare. Tjugo år efter haveriet beslöt jag därför att resa ner och titta om jag glömt något i min gamla hytt. En dykfirma hade turer ut till henne och jag fick möjligheten att göra flera dyk ner i innandömet. Killen som drev dykfirman blev så exalterad av min story och mina foton från tiden ombord att han utan kostnad bytte ut mitt gamla ogiltiga Nordiska sportdykarcertifikat mot ett nytt "PADI advanced open water" utan kostnad. Som ett sista minne passade jag på att skära av en bit heltäckningsmatta från salongen att ta med hem. Papegojan satt kvar på sin pinne och plirade på mig med tom blick, väl konserverad av det salta vattnet.

 

Även gamla bilar får uppleva...