Från Knallert till Nimbus

Mitt allra första motorfordon var en liten svart moppe som gick under smeknamnet "Dansk Knallert" men som i verkligheten var en fransk Velosolex. Jag fick köpa den av tant Märta, hustru till en av min fars arbetskollegor, för hundra kronor. Ekipaget var relativt ovanligt på den här sidan sundet medan det formligen vimlade av dem i Danmark. Jag hade inte riktigt fyllt femton men blev aldrig stoppad då inga poliser blev provocerade av den lille trevlige moppen. Motorn var på 0,8 hk och tanken rymde en liter vilket jag kom tur och retur på hem till mormor och morfar som bodde på Söderåsen i Kågeröd. En sträcka på över åtta mil.

Solexen gjorde sitt, andra moppar följde, bl.a. en DKW Hummel från 1961, och så småningom skaffade jag min första tunga motorcykel. På den tiden kunde man ta körkort för lätt motorcykel redan vid sexton. Alla utom jag, för jag hade snott farsans bil när jag var femton och som straff fått mitt lämplighetsintyg indraget två år. Det började med att jag fick köra hemma på tomten om jag tvättade den och slutade med att jag och en kompis smög ut mitt i natten och puttade den en bit hemifrån för att ingen skulle höra när vi körde iväg. Tre på natten stoppade polisen oss inne i centrala Lund där vi körde rundor och hade hur kul som helst. Det blev ett herrans väsen som slutade med rättegång där domaren frågade om jag själv skulle betala böterna och hur mycket jag hade i veckopeng. Fem kronor, svarade jag sanningsenligt vilket resulterade i 30 dagsböter a 3 kronor. Alltså totalt 90 kronor vilket sved även om det var förhållandevis billigt. Vad värre var att jag förnekades det lätta mc-kortet och med svår ånger fick se kompis efter kompis komma på Silverpilar, Blue Stingetar och Vespor. Hursomhelst gjorde jag inte om det.

En dag när jag fått mitt 18-års kombinerade bil/mc kort kom jag in i en verkstadslokal i Löddeköpinge och fick se en underlig dansk militärmotorcykel som var till salu för 600:-. Det var en fyrcylindrig Nimbus, alltså ganska udda och lät dessutom som en gammal diesellastbil. Totalt oemotståndlig så det blev affär lika fort som jag hann plocka ut pengar från kontot på postsparbanksboken. Jag gick sen lång tid i ett härligt Nimbusrus.

Hela maskinen gick enligt säljarens mening att skruva ner i minsta detalj med fyra fasta nycklar och en skruvmejsel. Det var dock en mycket driftsäker bruksmaskin så jag fick aldrig anledning att prova om det var sant. Motorn var genialt enkel. Inga kedjor utan vevaxeln gick bakåt direkt in i växellådan som fortsatte med en kardan till bakhjulet. Det var samma olja i motor och låda. På framkanten drevs en stående generator med vinkeldrev som i sin tur drev den överliggande kamaxel i vars främre ända tändfördelaren satt.

Fabriken som tillverkade den grundades 1919 av två danskar som hette Fisker och Nielsen vilka även tillverkade den välkända industridammsugaren Nilfisk. De där stående plåtburkarna av aluminium med hjul under.

En äldre variant av maskinen kallades för "Kakkelovnsrøret" (kakelugnsröret) för sin kuriösa cylindriska bensintank. Tillverkningen av den populära danska riksklenoden upphörde runt 1960.

Nimbus 750cc 1922

Både arme´n, polisen, postverket och många småfirmor hade Nimbusar i tjänst. Många fiskare hade sidvagn med flak och sågs ofta med redskap eller kanske ett par lådor skrubbor i Danmarks många trevliga små fiskelägen.

En av de sista Nimbushandlarna i Köpenhamn hette Joseph Kock och höll till på Skjulhöj Alle, där jag investerade i en begagnad med sidvagn så småningom. Jag hade hojen med mig och åkte färja mellan Limhamn och Dragör där man i lugn och ro kunde äta en räkmacka under överfarten istället för att jäkta över bron som idag.

Det var en kul upplevelse att köra med sidvagn och inte alls som att köra motorcykel på vanligt vis. När man svängde höger mot sidvagnen höll ekipaget på att välta åt vänster medan vänstersvängar gick att ta i hög fart då sidvagnen pressades ner i marken och stöttade istället för att gå till väders.
Hojen var populär och praktisk då vi kunde ut och åka tre man samtidigt. Utflykterna var många och ibland långa.

Nu bar det sig inte bättre än att jag lånade ut den till en klasskamrat som hette Jakob. Vi gick på teknis i Lund där jag till skillnad från mina kamrater gjorde allt annat än pluggade vilket för övrigt scenchefen på Dramaten i Stockholm, Björn Engström, som brukade åka med i sidvagnen, kan intyga. Grabben hade aldrig kört med sidvagn och kom så dåligt överens med ekipaget att han frontalkrockade med en stor gruslastbil på Dalbyvägen och höll på att slå ihjäl sig. Läkarna hade ett styvt jobb att lappa ihop honom och det tog sin tid men han överlevde och kom igen.

Hojen sålde jag som den stod på olycksplatsen till en annan kompis som reparerade den och målade den svart. Eje hette han och det är många år sen vi träffades.

 

För en tid sedan skaffade jag ånyo en Nimbus som inhandlades utanför Odense i Danmark. En 51:a med Bender sidvagn och en liten släpvagn (som precis rymmer en back Tuborg) vilken först byttes mot en lastlåda (som precis rymmer två backar Tuborg)

 

och sedan till en mer mer passande Acap Sport de Lux i originalskick. Till och med klädseln verkar vara original.

Acap:en hittade jag på en Nimbusträff i Göingetrakten där jag även träffade Eje med samma Nimbus i sin ägo sedan han köpte den av mig för över 45 år sen. Prata om kärt återseende som även väckte många gamla kul minnen!

En synnerligen säregen hoj