Till Kanarieöarna

 

"Vad vi inte visste då var att vi skulle få en av de värsta överseglingarna hittills under resan, då vi under svåra kval sinnesförvirrat lovade oss själva; ALDRIG MER!!!, men mer om det i nästa inlägg."

Ja så slutade förra inlägget. Huuu, det var inte roligt, och som jag tidigare skrev definitivt den värsta etappen hittills under den här äventyrliga resan. För att man som icke deltagande skall få en uppfattning om hur fasansfullt vädret vi utsattes för var, passade jag på att klättra upp till masttoppen och fånga en ögonblicksbild av det orkanliknande oväder i vars absoluta centrum, orkanens öga, vi just då befann oss.

På norra halvklotet blåser vindarna moturs in mot centrum av ett lågtryck och medurs ut från dito vid högtryck. I stormens öga, som centrum kallas, blir det alldeles vindstilla varför klättringen var enkel att genomföra. Även väderfaxen vid navigationsbordet ombord bekräftar här nedan hur svåra förhållandena verkligen var.

Vi kräktes ikapp oavbrutet samtidigt som vi tävlade vem som kunde få upp den grönaste gallan. Mitt i natten fick jag krypa ut på fördäck och manipulera den ena genuans rullmekanism då inhalstampen kommit i beknip. Till och med i det läget fick jag hänga över relingen och kräkas mellan arbetsmomenten.

Resan började med förföriskt fina prognoser och den första dagen bjöd på underbar segling på platt vatten för slör med den stora röd och vita gennakern käckt i topp. Under sen eftermiddag friskade det emellertid i och vi blev tvungna att minska segelytan drastiskt. Under natten brakade helvetet loss. Det rullade, slängde och krängde, hissade, tvärstoppade, störtdök och girade för att direkt upprepa rörelsemönstret ,fast i annan ordning, under två dygn. Vi höll ärligt sagt på att bli tokiga och lovade varann att det var sista gången.Tokiga blev vi tursamt nog nu inte och fram kom vi efter knappa tre dygn. Nu till Lanzarote uppe i nordöstra hörnet av gruppen med Kanarieöar. Det är ungefär som med en rejäl baksmälla då man lovar sig att aldrig mer. Man glömmer lika snabbt och gör om om det med öppna ögon efter en kort tid.

För vår del gäller det bara för sjöresor eftersom vi aldrig har baksmälla då vi bara dricker vatten och kanske lite lemonad för att fira när vi kommit i hamn eller något annat kul.

Vi hamnade i Port Rubicon på öns sydsida där vi så småningom fick tillbaka vår vanligt goda livslust. En nästan helt ny marina med pool och wifi i båten samt med rena fräscha duschar och toaletter till ungefär tjugofem procent lägre pris än på Madeira.

På senare år har man byggt upp ett flertal fina marinor runt om på öarna. Dessa är väl tilltagna och överkapaciteten gör att priserna hålls nere. Rent utav löjligt billigt om man jämför med de svindyra marinorna i Medelhavet. Dessutom med ett långt mycket bättre vinterklimat. Valet att gå hit känns därför som en fullträff.

Det var verkligen fint med kajpromenaden full av exotiska träd. Hamnen är bevakad dygnet runt så vi kände oss väldigt trygga ombord.

En liten fin badvik hittade vi alldeles intill där man kunde få kaffe och frukost direkt efter morgondoppet.

En liten grön elakt sinnad papegoja flög runt i hamnen och spanade omedelbart in mig.

Naturligtvis bet den mig genast i pekfingret när jag fingrade på den.

Ön drabbades för ett antal år sedan av ett fruktansvärt vulkanutbrott som varade i sex år. Mycket av landskapet består därför endast av vulkanaska och stora koksklumpar

vilket ger ett ganska overkligt och bitvis spöklikt intryck. Redaren var nervös hela tiden att det skulle bli ett nytt utbrott och befarade att vi skulle få glödande klumpar i håret då vi körde öppet på grund av den svåra kvarvarande värmen från sista utbrottet.

På ett ställe uppe på norra sidan av ön har en sex kilometer lång tunnel med underjordiska sjöar bildats och vi passade på att besöka en del av den.

Efter en lång mörk promenad kom vi fram till en liten vackert lagun med turkost vatten och stora kaktusar vid vattenbrynet.

Vägarna längs kusten hade fått svåra skador under det oväder som även vi drabbades av under vår översegling.

På nordsidan, som inte drabbats av vulkanutbrottet, finns vingårdar där man bland annat jäser det berömda kaktusvin som är vida uppskattat av öns turister. Ortsbefolkningen själva dricker det däremot inte.

Det sista vi gjorde innan vi seglade vidare efter att ha vilat ut och återhämtat oss var att köra till IKEA och handla sill, kaviar, knäckebröd och lite annat smått och gott från hemlandet. Då vi berättade att vi kom från Sverige fick vi varsin korv med bröd, som normalt kostar fem kronor, gratis.

Båten har fungerat som förväntat och hittills besparat oss obehagliga överraskningar. De dagar då vi inte har något särskilt på gång går tiden åt till normalt underhåll. Däcket skall tvättas med grytsvamp, det rostfria, som faktiskt rostar, poleras. Plasten vaxas, tågvirket tvättas, ankarboxar och fenderkistor hållas rena, filter bytas eller rengöras. Ja det finns alltid att göra och hittills har tiden aldrig blivit lång. Snarare upplever vi att dagarna går alldeles för fort många gånger. Skulle det till äventyrs bli lite tid över och man tröttnat på att lösa sudoku i hängmattan kan man med fördel jaga kackerlackor.
Nu drar vi vidare till nästa ö och nya inlägg följer inom kort så missa inte den spännande fortsättningen på vårt äventyr.

Inte behöver man vara klädd här i oktober