Nämen titta där ligger ju en svensk!!! Oooh, har ni seglat ända hit? Ja kommentarerna haglar i detta semesterparadis när våra turistande landsmän spankulerar förbi på kajen här i Puerto de Mogan.
Efter besöket på Lanzarote seglade vi för behagliga undanvindar ner längs Fuerteventuras ostkust, övernattade för ankar på Rosairos redd, och samma ytterligare en natt på sydkusten utanför en fin sandstrand. All dokumentation från denna del av resan, loggboken undantagen, utgörs numera av försvunna ettor och nollor då hårddisken i min arbetsdator kraschat. Förmodligen sviter efter att jag sprutat på den med spolslangen. Skräp som inte tål vatten! Som tur var hade jag en säkerhetskopia av allt annat material fram till just den här sista etappen. Vis av skadan har jag nu tre olika hårddiskar med allt säkrat. Funderar på att köpa ett par till för att vara riktigt säker. Seglingen över till Gran Canaria blev för en gångs skull helt odramatisk då det inte var någon vind alls. Inte ens sjögång så ingen av oss behövde bry sig om att kräkas. Resan tog därför lite längre tid än väntat och det blev ankomst i mörker vilket inte alltid är så roligt i okända vatten. Efter ett kort nattstopp i en liten marina, Pasito Blanco på sydkusten, seglade vi sista biten västerut bort till Puerto de Mogan som är tänkt att bli bas för vår vinter här nere i värmen. Hamnen är mycket trevlig, det är lugnt och fridfullt och man behöver inte låsa om sig. Än så länge…
Många av kajplatserna i marinan tillhör de små radhusen längs kajen och de som inte använder dem själv hyr ut genom hamnkontoret. Det går att förhandla vid längre liggetider och det kan som i vårt fall bli ca 30% billigare jämfört med gängse dygnstaxa om man stannar lite längre tid.
Varje fredag är det marknad i hamnen och turistbussarna skeppar tusentals turister som kommer för att fynda bland allt krimskrams. En violinspelare har mutat in en plats alldeles vid vår båt och underhåller oss och gästerna hela dagen varje vecka. Hans repertoar består av fyra låtar. En av dem är ”Stilla natt, heliga natt”.
Ju närmre man kommer slutet av november ju svårare blir det att få plats i hamnarna då alla båtar som skall över Atlanten till Karibien samlas här på Kanarieöarna. Arc:en (Atlantic Rally for Cruisers) startar då och bara den drar över tvåhundra båtar som ligger och väntar på startskottet. Inte alla skall över i år, däribland vi själva, utan ligger här och njuter av livet och tar dagarna med ro som de kommer. Grannen Bill från England har legat här sen februari och skall när andan faller på fortsätta segla runt hela Sydamerika. Just nu håller han på att övertala en blond turistande 22-åring att mönstra på. Själv åker vi och firar jul iland i december och vilar ut en dryg månad. Bill meddelar att det endast regnat två dagar sen han kom hit. Hamnen och gränderna i kvarteren bakom formligen prunkar av blommor
och det är en njutning att promenera upp till affären på morgnarna och handla nybakade frallor och kanske till och med en svensk tidning. Sim eller cykeltur hör till förmiddagsrutinerna. Sen hängmattan och en bra bok under siestan. Solen steker hårt mitt på dagen så vi har som de flesta byggt ett stort tak över båten med vita presenningar för att skydda teakdäcket och samtidigt få det lite svalare nere i inredningen. Sover gör vi med allt öppet. Jollen måste hängas upp ur vattnet annars blir den blixtsnabbt beväxt med snäckor och gräs.
Dagarna flyter på i ett behagligt tempo och det man inte har lust att göra ena dagen gör man den andra eller tredje eller inte alls eller något annat. Det ligger lite vrak längs kusten så jolle och dykgrejor kommer väl till pass när andan faller på. Vattnet är oftast kristallklart, varmt och mycket lent.
Ibland tar vi bussen upp till Las Palmas. Första gången tog turen över fyra timmar då vi hamnade på en buss som kör in om varje liten by på vägen. Nu vet vi att det går en betydligt snabbare buss via motorvägen. Ibland hyr vi bil vilket faktiskt är billigare än två bussbiljetter tur och retur.
I Las Palmas finns en skeppshandel som har i princip allt. Finns det inte skaffar man det på ett par dagar. Precis som i Rio de Janeiro har man en lång sandstrand mitt inne i staden. Las Canteras heter den här, i Rio Copacabana.
Där är sanden vit, här är den gul och kommer med vinden från Sahara med ostliga sandstormar.
Redaren har goda vänner som bor här och andra flyger hit och hälsar på oss. Häromdagen sprang vi på min tvillingsyster som hyrt en liten trevlig våning alldeles bak hamnen och passade på att gratulera henne då hon råkade fylla år. Själv kontrade hon då jag också fyllde år eftersom vi är tvillingar. Dock hela tre dagar senare då jag var sällsynt trögvärpt när jag skulle ut i det fria för länge sedan. Det blev tårtkalas på hennes takterrass.
Min syster arbetade som flygvärdinna i sin ungdom och hade därför fullt sjå med att peka ut alla platser hon kände igen under våra utflykter.
Vegetationen är nästintill tropisk och det är mycket syre i luften från alla palmblad. Redaren drar därför ut mig på djungelpromenader titt som tätt för att jag skall hålla mig ung och vital. Själv är hon besvärande vältränad.
Annars är en av mina favoritsysselsättningar att sitta på bytorget och äta glass och föra artiga konversationer med lokalbefolkningen på spanska vilket jag lärt under min tid på sjöbefälsskolan. Jag kan ett flertal användbara fraser som t.ex. Lotsen står på bryggan, det går en hund på kajen och även kocken lagar mat i köket.
I skrivande stund har vi kastat loss och seglat över till grannöarna Teneriffa och Gomera för att fortsätta bara vara och njuta av livet. Jul och nyår firar vi i Sverige och i januari reser vi till Costa Rica med ett par mellandagar i New York. Längre än så sträcker sig inte planerna just nu. Fundera kan man ju dock alltid göra och just nu funderar jag på alla seglingsrekord som är slagna. Man har seglat jorden runt solo, man som kvinna, gammal som ung, på tid, i otid och utan att gå iland. Slocum försvann och Chichester blev adlad av Drottningen. Roger Nilsson navigerade en jättekatamaran jorden runt nonstop på 50 dygn med en snittfart på över tjugo knop. Ariel IV rundade av sin jordenruntsegling med en tur nästan ända upp till nordpolen. Ett rekord är ännu inte slaget och det är att segla i tre åttor runt nord och sydpolen med centrum på ekvatorn. Först i Atlanten, sen Indiska oceanen och sist Söderhavet. Enda problemet i dagsläget är nordostpassagen men isen hinner förhoppningsvis att smälta bort vad det lider…
Många av kajplatserna i marinan tillhör de små radhusen längs kajen och de som inte använder dem själv hyr ut genom hamnkontoret. Det går att förhandla vid längre liggetider och det kan som i vårt fall bli ca 30% billigare jämfört med gängse dygnstaxa om man stannar lite längre tid.
Varje fredag är det marknad i hamnen och turistbussarna skeppar tusentals turister som kommer för att fynda bland allt krimskrams. En violinspelare har mutat in en plats alldeles vid vår båt och underhåller oss och gästerna hela dagen varje vecka. Hans repertoar består av fyra låtar. En av dem är ”Stilla natt, heliga natt”.
Ju närmre man kommer slutet av november ju svårare blir det att få plats i hamnarna då alla båtar som skall över Atlanten till Karibien samlas här på Kanarieöarna. Arc:en (Atlantic Rally for Cruisers) startar då och bara den drar över tvåhundra båtar som ligger och väntar på startskottet. Inte alla skall över i år, däribland vi själva, utan ligger här och njuter av livet och tar dagarna med ro som de kommer. Grannen Bill från England har legat här sen februari och skall när andan faller på fortsätta segla runt hela Sydamerika. Just nu håller han på att övertala en blond turistande 22-åring att mönstra på. Själv åker vi och firar jul iland i december och vilar ut en dryg månad. Bill meddelar att det endast regnat två dagar sen han kom hit. Hamnen och gränderna i kvarteren bakom formligen prunkar av blommor
och det är en njutning att promenera upp till affären på morgnarna och handla nybakade frallor och kanske till och med en svensk tidning. Sim eller cykeltur hör till förmiddagsrutinerna. Sen hängmattan och en bra bok under siestan. Solen steker hårt mitt på dagen så vi har som de flesta byggt ett stort tak över båten med vita presenningar för att skydda teakdäcket och samtidigt få det lite svalare nere i inredningen. Sover gör vi med allt öppet. Jollen måste hängas upp ur vattnet annars blir den blixtsnabbt beväxt med snäckor och gräs.
Dagarna flyter på i ett behagligt tempo och det man inte har lust att göra ena dagen gör man den andra eller tredje eller inte alls eller något annat. Det ligger lite vrak längs kusten så jolle och dykgrejor kommer väl till pass när andan faller på. Vattnet är oftast kristallklart, varmt och mycket lent.
Ibland tar vi bussen upp till Las Palmas. Första gången tog turen över fyra timmar då vi hamnade på en buss som kör in om varje liten by på vägen. Nu vet vi att det går en betydligt snabbare buss via motorvägen. Ibland hyr vi bil vilket faktiskt är billigare än två bussbiljetter tur och retur.
I Las Palmas finns en skeppshandel som har i princip allt. Finns det inte skaffar man det på ett par dagar. Precis som i Rio de Janeiro har man en lång sandstrand mitt inne i staden. Las Canteras heter den här, i Rio Copacabana.
Där är sanden vit, här är den gul och kommer med vinden från Sahara med ostliga sandstormar.
Redaren har goda vänner som bor här och andra flyger hit och hälsar på oss. Häromdagen sprang vi på min tvillingsyster som hyrt en liten trevlig våning alldeles bak hamnen och passade på att gratulera henne då hon råkade fylla år. Själv kontrade hon då jag också fyllde år eftersom vi är tvillingar. Dock hela tre dagar senare då jag var sällsynt trögvärpt när jag skulle ut i det fria för länge sedan. Det blev tårtkalas på hennes takterrass.
Min syster arbetade som flygvärdinna i sin ungdom och hade därför fullt sjå med att peka ut alla platser hon kände igen under våra utflykter.
Vegetationen är nästintill tropisk och det är mycket syre i luften från alla palmblad. Redaren drar därför ut mig på djungelpromenader titt som tätt för att jag skall hålla mig ung och vital. Själv är hon besvärande vältränad.
Annars är en av mina favoritsysselsättningar att sitta på bytorget och äta glass och föra artiga konversationer med lokalbefolkningen på spanska vilket jag lärt under min tid på sjöbefälsskolan. Jag kan ett flertal användbara fraser som t.ex. Lotsen står på bryggan, det går en hund på kajen och även kocken lagar mat i köket.
I skrivande stund har vi kastat loss och seglat över till grannöarna Teneriffa och Gomera för att fortsätta bara vara och njuta av livet. Jul och nyår firar vi i Sverige och i januari reser vi till Costa Rica med ett par mellandagar i New York. Längre än så sträcker sig inte planerna just nu. Fundera kan man ju dock alltid göra och just nu funderar jag på alla seglingsrekord som är slagna. Man har seglat jorden runt solo, man som kvinna, gammal som ung, på tid, i otid och utan att gå iland. Slocum försvann och Chichester blev adlad av Drottningen. Roger Nilsson navigerade en jättekatamaran jorden runt nonstop på 50 dygn med en snittfart på över tjugo knop. Ariel IV rundade av sin jordenruntsegling med en tur nästan ända upp till nordpolen. Ett rekord är ännu inte slaget och det är att segla i tre åttor runt nord och sydpolen med centrum på ekvatorn. Först i Atlanten, sen Indiska oceanen och sist Söderhavet. Enda problemet i dagsläget är nordostpassagen men isen hinner förhoppningsvis att smälta bort vad det lider…
I morgon kan det vara försent…
1 kommentar:
Puerto de Mogan är en jättefin liten stad, seglade dit och runt i våras. Mycket bra reseberättelse, blir sugen på att åka tillbaka!
Skicka en kommentar