Efter nästan två veckor på den lilla trevliga ön Bequia, med både jul och nyår i bagaget, fortsatte vi norröver till näst-nästa ö som är St Lucia. Ön däremellan heter St Vincent och anledningen till att vi hoppade över den är att den har dåligt rykte bland en del seglare. Var själv där i början av nittiotalet och delar uppfattningen även om mina erfarenheter kanske inte är relevanta idag. Det lär ha blivit bättre numera men man möts fortfarande av besvärande "boatboys" långt ute till havs som vill ha betalt för inlotsning och bojplats. Än så länge är det fritt att ankra men fler och fler lokala förmågor lägger ut mer eller mindre tillförlitliga bojar och kräver betalt. Ofta hutlösa priser inte långt ifrån vad det kostar att ligga vid brygga på en marina. På de flesta ställen respekteras ett nej tack artigt, men inte alltid.
Blir vi trevligt bemötta och priset är rimligt händer det att vi gynnar dem. Många är fattiga och vi är i deras land. Det ryktas att det pågår kampanjer för att lokalbefolkningen skall bemöta sina gäster vänligt och korrekt vilket faktiskt varit påtagligt på många av de ställen vi besökt.
Blir vi trevligt bemötta och priset är rimligt händer det att vi gynnar dem. Många är fattiga och vi är i deras land. Det ryktas att det pågår kampanjer för att lokalbefolkningen skall bemöta sina gäster vänligt och korrekt vilket faktiskt varit påtagligt på många av de ställen vi besökt.
Seglingen startade bra men då vi passerat St Vincent blev sjön krabb och framåt natten dog vinden så vi fick gå för motor mer än halva distansen som är ca 70 nm. Strax efter gryningen låg vi på kollisionskurs med en stor motorbåt som enligt sjövägsreglerna var tvungen att väja för oss. Såg i kikaren att det var Cunard Lines Queen Mary 2. Hennes föregångare och namne ligger för övrigt som hotellfartyg i Long Beach/Los Angeles. Mellan åren 1936-67 gick fartyget på rutten Southampton- New York.
Vid lunchtid ankrade vi upp i den lilla trevliga och mycket skyddade viken Marigot Bay. Stället är ett s.k. orkanhål och man har femton tons betongförankringar som garanteras hålla stora båtar i upp till 100 knops vind.
Hamnen är en av de s.k. Port of Entry med tull och passkontroll. All ut och inklarering här i Västindien är gammalmodig med få undantag. Uttråkade byråkrater med stämplar och karbonpapper i femdubbla lager. Inte alltid trevliga att ha att göra med...
Viken är populär bland de som har riktigt stora Yachter då djupet är tillräckligt och marinan anpassad för sådana båtar.
En del betraktar sin båt som ytterligare en leksak bland förmodat många andra och kanske av samma kaliber som den här.
medan andra står på någon bakgård och svetsar ihop en liten taxibåt och har den som levebröd i all enkelhet eller så bygger man en nöjesbåt helt efter eget huvud.
Någon vill avvika och låter bygga en helsvart Yacht. Lyckligtvis med vita segel annars hade det varit verkligt kusligt.
När mörkret lägger sig ställer man ut julgranen på däck och alla kan kasta beundrande och längtansfulla blickar på skådespelet.
Hela platsen andas Västindienromantik med palmer och små fiskrestauranger på stranden. Genuin lokal musik på kvällarna och en stjärnhimmel som klår det mesta. Det är lätt att leva här och nu. Vardagar med stress och ruskväder känns avlägset. Som många har kommenterat; "livskvalitet". Och så är det utan tvivel samtidigt som man börjar förstå att det kommer att bli svårt när den dagen kommer då det är dags att gå iland för gott. Må det dröja...
En kväll hade vi en trevlig gäst från Helsingborg ombord som har seglat runt ett antal varv under ungefär femton års tid i Karibien. En bland långseglare välkänd profil vars båt heter Grizzly.
Våra planer ändrades den kvällen och nu blickar vi mot Curacao, Colombia, San Blas med sina Kunaindianer och Panama nästa säsong. Däremellan återvänder vi ett par sommarmånader till Europa med besök i bl.a. Sverige som sist om allt går som planerat.
Ny ö, nya utflykter, så en solig dag tog vi lokalbussen dit den går och hamnade efter ett par timmars körning långt ut på landet bland berg och småbyar, mest på urusla vägar fulla av potthål,
så småningom i Castries som är både huvudstad och hamnstad med en salig blandning av färgglad gammal genuin charm
och grå trist katastrofal femtiotalsarkitektur. Förklaringen är att staden delvis brunnit ner tidigare.
Folklivet är rikt och trafiken intensiv. Det skiljer sig markant från den jordnära atmosfär man träffar på längre söderut bland öarna i pärlbandet.
En viss ordning råder dock och i saluhallen får man varken röka eller spotta vilket är fritt fram på trottoarerna.
Skolbarnen är mycket välvårdade och bär uniform i olika skolors färger. Flickor och pojkar verkar gå i skilda skolor.
Bussar finns till ett otal destinationer men är dessvärre inte samlade centralt utan utspridda över hela stan. Vi frågade, frågade och frågade. Varje gång kom vi till fel hållplats men till slut hittade vi rätt buss dock fullsatt med högljudda skolbarn på väg hem.
Flera timmars genuin sightseeing den dagen kostade oss bara några svenska tior. Mycket trevligare än att sitta i en luftkonditionerad lyxbuss full med turister.
Från det ena till det andra så är vattnen på öns västra sida kända för att på ett ställe påverkas extra kraftigt av den s.k. Corioliseffekten, inte att förväxlas med växthuseffekten som i och för sig är extra kännbar här, och vi hade turen att få beskåda fenomenet på nära håll när vi begav oss iväg norrut mot Rodney Bay några dagar senare. En virvel av skrämmande format uppenbarade sig utan förvarning och en liten fiskebåt vara nära att sugas ner i jordens innandömen men lyckades med vår hjälp ta sig helskinnad därifrån då Redaren insåg faran och snabbt kastade ut en tross med vilken vi bogserade den utsatta båten i säkerhet.
Flera timmars genuin sightseeing den dagen kostade oss bara några svenska tior. Mycket trevligare än att sitta i en luftkonditionerad lyxbuss full med turister.
Från det ena till det andra så är vattnen på öns västra sida kända för att på ett ställe påverkas extra kraftigt av den s.k. Corioliseffekten, inte att förväxlas med växthuseffekten som i och för sig är extra kännbar här, och vi hade turen att få beskåda fenomenet på nära håll när vi begav oss iväg norrut mot Rodney Bay några dagar senare. En virvel av skrämmande format uppenbarade sig utan förvarning och en liten fiskebåt vara nära att sugas ner i jordens innandömen men lyckades med vår hjälp ta sig helskinnad därifrån då Redaren insåg faran och snabbt kastade ut en tross med vilken vi bogserade den utsatta båten i säkerhet.
Samma fenomen kan gemene man studera hemma i badkaret då man drar ut proppen och vattnet virvlar ut i avloppet om nu inte badrummet är felkonstruerat och istället roterar runt karet så att vattnet rinner rakt ner.
Enligt en gammal sägen tillfångatogs en tysk ubåtskapten av de allierade under första världskriget och låstes in i en fönsterlös hytt. Han skulle sedan med handfatets hjälp ha avgjort när båten passerade ekvatorn genom att studera vattenvirveln när han tömde handfatet. Virveln vrider sig nämligen på olika håll beroende på vilket halvklot, norra eller södra, man befinner sig.
Mot Rodney Bay för ljumma passadvindar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar