lördag 10 april 2010

Första öarna

Som alla läsare säkert förstår är det glest mellan näten här. Speciellt om man ligger för ankar vilket vi oftast gör. Det är även glest mellan marinorna som i den mån de existerar är svindyra och inte speciellt trevliga. Varmt och innestängt varför vi hellre ligger i passadvindarna i någon av de många paradisvikar som finns utspridda med lagom mellanrum. Därför blir det inte så mycket bloggande framöver men här kommer i alla fall ett urval bokstäver med några bilder till.

Sent en eftermiddag efter nästan tjugofyra dygn fick vi land i sikte. Det var Tobago, en liten systerö till Trinidad. Jubel ombord såklart även om mörkret lade sig strax efter och vi bara skulle segla förbi för att fortsätta till Trinidad. Dagen innan hade vi fått vår första regnskur med tillhörande stormby. Ovädret kom utan förvarning och var över oss innan vi hann göra så mycket. Vi hade redan både stor och genua revade och det kom akterifrån så det blev inte så dramatiskt. Det var skönt att få båten och oss själva avsaltade. Saltet är ett otyg som binder fukt och ställer till det. Till och med rostfria detaljer blir bruna och måste jämt putsas.
Natten blev lång som alltid när man närmar sig målet. Vi gick sakta för maskin sista biten för att invänta gryningen och att tull och immigrationskontoret skulle öppna i Chaguaramas.


Att marken tycks gunga lite då man varit till sjöss ett tag vet väl alla, men att det skulle vara riktigt hög sjö på land måste man uppleva för att tro på. Kajen rullade och satte så vi nästan föll omkull. Folk tittade undrande där vi raglade. Vi var faktiskt tvungna att lägga oss på knä och titta över kanten för att konstatera att det inte var någon flytbrygga vi gick på utan solid fast betong.
Utrustad med pass, shorts och keps blev jag omedelbart avvisad från inklareringskontoret. Man måste ha tröja med ärm också. Ordning och reda hos herrarna som själva satt i  vita oklanderliga uniformer med massa guld på axlarna. Väl tillbaka och påklädd blev jag åter avvisad då hela besättningen skulle vara med. Tredje gången gick det bra. Någon överdriven vänlighet förekommer inte på sådana där ställen häröver och det är trots allt lätt att förstå att man är trött på att, säkert för en skitlön, dagarna i ända sitta och stämpla papper åt alla båtluffare som väller in och ut ur hamnarna.


Vi fick plats på Crews Inn, en modern och välskött marina med eget fyrtorn, hotell, pool och restaurang. Det tog några sköna dygn att färska av sig i bassängen och komma i form. Avsikten med besöket på Trinidad var att kolla varven efter en bra plats att lägga upp båten på under orkansäsongen. Chaguaramas är en av de bästa platserna för underhåll, reparationer och uppläggning i hela Västindien. Det ligger utanför orkanstråken men är tyvärr väldigt fuktigt och hett och allting möglar om man inte har båten luftkonditionerad. Nästa ö norröver är Grenada där det är betydligt torrare och mera vind samt mindre kriminalitet. På Trinidad är det direkt farligt att lämna de bevakade marinorna ensam, särskilt på kvällen. Pålitlig taxi är ett måste. Risken för orkaner ökar ju längre norrut man kommer och Grenada drabbades av Ivan för sex år sedan. Över tvåhundra upplagda båtar sopades undan i en ända röra den gången.


Jönsson hade flygbiljett hem från Grenada så vi gick snart till sjöss igen och seglade över på ett knappt dygn. Vi blev varnade för pirater från Venezuela som nyligen överfallit och plundrat båtar på vägen över. Skjutglada herrar med snabba båtar. Ett engelskt par fick sin båt full av kulhål men piraterna fick ge upp då paret sköt tillbaka med nödraketer. Piraterna har däcket fullt med stora bensindunkar för att kunna gå de långa sträckorna med stora törstiga utombordare och man kan förstå att nödraketer visslande runt öronen skapar en viss nervositet på grund av bensinångorna. En annan båt blev bordad, besättningen fick påsar över huvudena och man länsade båten på precis allt och slog sönder det man inte fick med sig av den fast monterade utrustningen. Däribland radioutrustningen. Själv klarade vi oss över, dock inte utan obehag.


I St George, huvudstad på Grenade, hittade vi en alldeles ny fin marina och klarerade in. Denna gången utan besvär då jag för säkerhets skull hade klätt upp mig ordentligt.
Jönsson skulle så småningom ta sig till en av öns två flygplatser. Den flygplats vid Greenville som stod på biljetten visade sig vara stängd sen mitten på åttiotalet och omgjord till gokartbana. Flygbolaget som skulle frakta Jönsson första sträckan till New York, Air Jamaica, hade upphört att flyga för  några veckor sedan. Jönsson blev nervös och var knappt kontaktbar förrän vi ordnat en ny biljett, nu med Brittish Airways som slumpade ut överblivna affärsklassbiljetter direkt till London.
Det blev tomt efter Jönsson som både varit ett trevligt sällskap och stor hjälp åt oss under överseglingen, Vi sörjde i tre dagar innan vi blev handlingskraftiga nog att segla ner och ankra i en liten vik, Prickley Bay, på sydkusten för att kolla upp ett rekommenderat varv för uppläggningen.


En månads segling bland Grenadinerna, ökedjan norr om Grenada, väntar sedan innan vi tar sommarsemester i Europa och låter orkanerna rasa ut här innan vi återvänder och seglar vidare. Just nu ligger vi på Carriacou, en liten ö strax norr om Grenada.


Till helgen tänker vi lägga oss vid Sandy Island, en ännu mindre ö här intill, för att bada och dyka. Själv var jag på ön för snart tjugo år sen då vi var ett gäng arbetskamrater som hyrt en Swan 65:a två veckor och seglade runt bland öarna här.


 Jodå, vattnet är turkost, 30 grader och sanden vit

1 kommentar:

Anonym sa...

Tack för bloggen! Trevligt att få vara med och spännande att höra vad som händer! Funkar allt det elektriska som planerat?
MVH
Mats Ohlsson
mgto@bredband.net